Bredvid datorn och pappren fulla med handskrivna anteckningar ligger Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. En av mina favoritböcker de senaste femton åren. Jag tipsar sällan andra om den när de ber om boktips, jag väljer säkrare tips, bra böcker men inte de som krupit in i mitt hjärta, de som ligger närmast de egna världarna i mitt huvud. Jag läste den när jag var så ung, jag ville skriva så. Det var en tid i mitt liv när mitt skrivande gav mig mer problem än kontakt med andra människor.
Kanske föddes jag gammal.

Jag läser boken som uppvärmning, några rader bara. Var som helst slår jag upp en sida.
En kontakt med språkets skönhet, klarhet.
Det är den enda vackra skönlitteratur jag klarar av att läsa just nu, den alldeles välbekanta. Annars läser jag facklitteratur, tidningar om resor och halvbra svenska debutanter som har potential i sitt berättande men inte skapat något som hänför mig. Jag är så djupt inne i mitt skrivande och mitt manus, det rör sig och utvecklas hela tiden nu, även när jag inte skriver. Jag behöver läsa, vill läsa, men har inte utrymmet att engagera mig.
Matar text utan att minnas den.

Lördag morgon, mailar över några porträttbilder för boken som kommer i augusti, den om kejsarsnitt.
Verkar som om den ska bli ljudbok också, fick meddelande om vem som nog blev skådespelaren.
Releasefest för den både i Malmö och i Stockholm om det blir som de sagt.
Barnvaktsdatum, morföräldrar och farföräldrar, vill vara med på allt som bara går.

Läser era kommentarer om inledningen till min bok, för fjärde femte sjätte gången. Tror inte ni förstår hur mycket det betyder att bli läst på det sättet, det betyder allt. Inledningskapitlen har funnits så länge nu, och varit så svåra. Att få dem lästa av er som inte sett dem förut, och få ändringsförslag och feedback (och uppmuntran) betyder massor.
Texten ska ut i världen, den behöver härdas.
Jag behöver hjälp att läsa den på nytt.

Grips av lusten att publicera kapitel två, och tre, och fyra, att bara låta berättelsen rulla ut här.
Jag skrev så en gång, som tonåring, man lade ut text på forum, andra läste, det var innan bloggen till och med. Jag och Hanna Johansson var med i samma gäng som skrev Harry Potter-fan fiction online.  Har fortfarande inte läst hennes böcker fast jag tror att jag skulle älska dem, för att jag helt enkelt varit så avundsjuk.
Ambitionen ett långsamt gift, javisst, men avundsjukan är nog värre.

Jag har en plastmapp med vita A4. Jag tar fram dem och skriver med en gul stiftpenna, 0.7 mm, det måste vara just den, jag fick en våg av inspiration när jag skrev med just den och nu tror jag att det är pennan och inte jag som har kapacieteten.
Jag skriver de sista femton kapitlen, de jag skissat upp, för hand. Det är ett sätt att komma åt både prestationsångesten och slarvet. Det här är bara en lång rad handskrivna anteckningar, det måste inte bli bra, det är ingen bok, men också: det här måste skrivas rent, in på datorn, när jag gör det kommer jag att redigera.

Jag bär med mig min hög med papper överallt.
Jag skriver i väntrum, hålrum, fickor av tid.

Det fanns en tid då jag skämdes över att jag inte var lika besatt av mitt jobb som av mitt skrivande. Och då älskar jag ändå mitt jobb.
Sedan förstod jag att det var som att skämmas över att man inte älskar sin partner lika mycket som man älskar sina barn.
Ännu senare insåg jag att många människor inte känner så starkt för varken sitt jobb eller sitt fritidsintresse.
Kanske föddes jag fixerad.

Lördag morgon, idag vill jag arbeta med kapitel 55, jag tror det blir färdigt. I kapitel 56 börjar en nedåtspiral som leder till klimax, att skriva de kapitlen kommer att vara en jävla resa.
När jag är klar med kapitel 63 har jag nått en milstolpe, då är det avrundningen kvar, som jag nästan redan skrivit. Då är det som att ha gått upp för ett berg och ned för det och nu bara gå den sista sträckan till busshållplatsen för att åka hem från vandringsområdet.
När jag skrivit kapitel 63 ska jag köpa en Amalias Limonad med körsbärssmak och tänka på alla stunder som tog mig dit.

Att jag fick ett skrivliv som blev så självklart, så tillåtet, till sist.
Alla gånger jag tvivlar igen ska jag tänka på den här våren.
Tystnaden i mina skrivutrymmen, morgnarna och kvällarna, hur jag tillät orden.

Inga framgångar krävs som facit på att det var rätt beslut.

Läs mer:

• Den sista sträckan. 
• kostnader.
• en inledning, en söndag.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det är söndag och jag borde städa men egentligen vill jag bara skriva.
Jag ska fylla diskmaskinen, snart.
Men innan det tänkte jag dela något med er: inledningen till mitt bokprojekt, som den ser ut just nu. Sjukdomen heter det, i alla fall just nu. Bloggens format är kanske inte det bästa för att publicera en så här lång text, men vi testar.

Vilken ynnest det är att ha alla er som läser här, för övrigt. Vad det får ett skrivprojekt att kännas mindre ensamt, trots att det förutsätter enorma mängder ensamhet (som också är njutbar).
Vad mycket det ger att redan ha läsare. Trots allt är det ju de som läser som fullbordar texten.

Hur som helst.
Så här börjar det.

1

Den första gången han hörde talas om Vera Nikander var på en nyårsfest i Uppsala, när han fortfarande bodde hemma men inte länge till.
   Han gick dit för att träffa en tjej han måste göra slut med. Eller berätta att ingenting skulle kunna börja. Men han trodde inte att han skulle kunna göra det i natt. Kunde inte börja ett nytt år, ett nytt decennium, med att låta någon annan bryta ihop.
   Med att undra varför det aldrig var han som bröt samman.
   Han skulle inte veta efteråt att han hade hört talas om Vera. I själva verket skulle han höra talas om Vera många gånger innan han blev medveten om det. Kanske var det så det föddes i honom. Att hon smög sig in som en närvaro man aldrig förstått att man sagt ja till, som man vänjer sig vid ljudet av hushållsmaskinerna tills strömavbrottet kommer och tystnaden är allt man hör.
   Det var den kallaste vintern på trettio år. De berättade om det på radion, på teve, i tidningarna. Bländande kyla, snöfall, frusna växlar på cykeln, inställda bussar. Men här inne var det hett. Här, i en villa i Norby hos hans kompis Emma. En gång när de var femton trodde de att de skulle förlora oskulden med varandra, under några veckor av hångel och spänd förväntan, men sedan fick de körtelfeber istället. När de kom tillbaka till skolan efter en månad var attraktionen förbi men något annat fanns kvar. Ett band som gjorde att de ständigt befann sig i samma kretsar, cirklade i varandras periferi.
   När Emma fick syn på honom gav hon honom en puss på vardera kinden. Det var en hälsningsfras hon lagt sig till med efter ett utbytesår på svenska skolan i Madrid. Hon brukade säga att det var så folk gjorde där borta, och sen kommer man hem och har blivit så osvensk, glömmer bort att man inte gör så här, men han förstod att det var en högst medveten strategi för att få folk att fråga mer om tiden i Spanien.
   Hon drog med honom ut i köket, tog fram en burk Fanta Exotic ur kylen och en flaska Jelzin, den där polska vodkan folk köpte från en kille som hade det i bakluckan på sin bil. Hon blandade dryckerna i två glas och räckte honom det ena.
   “Det här är så jävla gott”, sa hon, och höll upp sitt glas mot hans för en skål. “Fucking 10-talet! FUCKING 10-TALET, Nils. Fattar du att det är tio år sedan millenieskiftet? Vi är gamla nu!”
   Han hade just fyllt arton.
   Alla han kände och inte kände verkade vara i Emmas vardagsrum, alla utom hans tjej, eller vad man nu kallade någon man höll på med innan det riktigt börjat. Det luktade svett och öl och sprit och klor och vissa var klädda i badkläder och handdukar för Emmas föräldrar hade pool och bastu i sin källare. Det var därför man alltid hade fest hemma hos Emma, för att känna sig som miljonärer i en film.
   De senaste veckorna var första gången han hade hört folk använda uttrycken 00-talet och 10-talet på ett sätt som inte lät ironiskt.
   Att tiden faktiskt skulle gå, att den skulle behöva ett namn.
   FUCKING 10-TALET!!! hade varit namnet på Facebook-eventet för festen, och i beskrivningen: ta med vem du vill, det blir kul. Men han hade kommit ensam.
   Han satte sig i Emmas soffa med sin vodkafantadryck, spritens brännande, sötman, han betraktade festen utan att delta i den. Han tänkte på en fras alla satte i sina msn-namn ett par år tidigare, från den där filmen med Jake Gyllenhaal om en psykotisk kille som hallucinerade fram en stor kanin.
   every living creature dies alone.
   Men han var ju inte död.
   Det var då det hände. Som om ingenting, den första gången. En av Emmas vänner sprang fram till henne och skrek att hon älskade hennes outfit. Emma var inte klädd i badkläder, hon hade en mintgrön klänning i femtiotalssnitt, tyllunderkjol och allt. Pillerburkshatt, långa vita handskar i siden. Han hade sett att Emma och hennes vänner klädde sig så på festerna nuförtiden, som om livet var en maskerad.
   “Ja gud alltså jag trodde aldrig att jag skulle ha råd med klänningen”, hörde han Emma säga. “Jag såg den hos Videung och ba: om den här kommer på mellandagsrean…”
   Det här vardagsrummet var som om bastun flyttat upp hit, han kunde se mörka fläckar i armhålorna på klänningens tunna tyg.
   Videung, for det genom hans huvud, var det någon ny klädaffär? Men namnet lät mer som en affär för barnböcker.
   Mer var det inte, den första gången. Det hade kunnat vara den enda gången, det hade kunnat vara en enda detalj i en stor helhet, något som drunknade och aldrig blev något mer.
   Någon vred upp volymen på musiken, dränkte konversationen mellan Emma och hans vän. Kanske borde han leta reda på någon annan han kände. Kanske borde han bara bli väldigt full.
P-P-P-oker face på max i Emmas föräldrars högtalare, musik när den vibrerade i kroppen, kunde den här natten få vara ett undantagstillstånd, ett sammanbrott bortom den egna kontrollen, p-p-poker face och några av bastukillarna pekade på honom, gymkillar som gick runt i bara badbyxorna och visade upp sina sexpack.
   “POKER FACE DET ÄR JU DU”, brölade en av dem och pekade på honom. “Killen ingen vet vad han tänker!”
   Nils lutade sig fram mot Emma, bröt upp henne och vännens klänningskonversation.
   “Har du sett Hanna?”, sa han.
   Det var Hanna han kommit hit för att träffa.
   Det luktade svartvinbär när han kom så nära Emmas ansikte. Hon älskade Läkerol med svartvinbärssmak, där de var yngre åt hon minst fem paket om dagen, nu visste han inte mer.
   “Hon stack till nån fest i Fålhagen.”
   “Va?”
   “Hon sa att du kommer att göra slut med henne. Hon sa att fy fan för att göra slut på nyår.”
   “Men vi är inte ens ihop. “Jag har inte gjort något.”
   Han svepte det sista av sin vodkafanta. En slinga av Emmas hår nuddade hans nuddade vid hans kind.
   “Emma!”, ropade en av gymkillarna från trappan, “kom och bada!”
   Hon satte sitt glas i hans hand, som om han var en avlastningsmöbel.
   “Det är just de som är problemet! Man måste göra nåt, man måste bry sig.”
   Och sedan stack hon ned till poolen, sedan drack han det som fanns i hennes glas och andras, sedan blev han så full att han spydde inne på den lilla toaletten med de gröna kakelväggarna, inredningstidningarna på bordet bredvid toalettstolen, doftljuset på tvättstället i doften mandarin-kanel vars syrliga ton blandades med det sura i lukten av hans spyor. Sedan gick de ut i natten och den knastrande snön och den klara himlen och nyårsraketerna, sedan var det för första gången i hans liv ett nytt decennium utan att det samtidigt blev ett nytt millenium, sedan somnade han på Emmas soffa, sedan vaknade han och det var en vit och värkande förmiddag, han och Emma och Emmas vänner som köpte pizza, ett sms till Hanna där han skrev att det var över och det kändes ingenting, sedan uppslukades han av smaken av flott och ananas och runt honom talade de om vad som hänt på festen igår och vem som legat med vem men inget av det bekom honom, en känsla av att han redan lämnat den här platsen, att det här redan utgjorde hans förflutna fast han befann sig mitt i det.

Läs mer:

• Den sista sträckan.
• bitar och delar.
• små bitar, stora sjok.
• ett utdrag.
• En inledning till en roman (från ett annat romanprojekt, som inte blev.)

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Att skriva en bok är så många stunder. Man sitter som på bilden här ovanför, hyperfokuserad med gamnacke som ett litet fån.
I skrivhörnan, i soffan i vardagsrummet, i arbetsrummet, på ett café, på en bänk vid havet. På ett hotellrum i Lund, i Uppsala, i Helsingfors. På en båt. På ett tåg.

Om morgnarna, morgnarna, morgnarna.
Samma rutin, dag efter dag.
Kvällar, nätter.
Sommarlov, jullov.

Nu gick det trögt ett tag, på den här sidan året, februari kanske allra värst. Det kändes som om jag ägnat mig åt att skriva den sista lilla biten en evighet. Så länge att jag blev rädd att det skulle sluta med att jag upptäckte att det var omöjligt, att min bok var en patiens som inte skulle gå ut.
Visste du inte hur det ska sluta? kanske vän av ordning frågar nu, och det vet man inte alltid när man skriver en bok, ibland är det en del av processen. Men jag visste det, och ändå fanns skräcken där.
Att veta vad man har tänkt sig betyder inte att man vet hur man ska lyckas skriva sig fram dit.

En annan del av skräcken var detta: vad kommer efteråt.
Det tog mig tid att förstå det.
Så länge har jag längtat efter att bli klar, men plötsligt var det svårt att minnas varför.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Möjligheten att bli utgiven, att låta boken bli något riktigt i världen, få möta andra.
Men också, med större sannolikhet: möjligheten att inte räcka till. Att behöva vänta på besked, leva i förhoppningar, veta varje gång man öppnar mailkorgen att man kan mötas av stor glädje och enorm besvikelse. Jag har varit där förut. Det tar så oerhört mycket kraft.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Tid då man inte skriver, då det är för tidigt att kasta sig in i något nytt.
Något slags tid för att vila?
Men jag längtar inte bort från att skriva.
Jag har byggt den här tillvaron, med alla de här stunderna, för att jag vill ha dem.
Tillvaron utan dem, efter dem, är så rotlös.

Sedan hände några saker.
Det ena var att jag gick in i duschen en kväll och kom ut med en ny romanidé som vecklade ut sig, gjorde piruetter i hjärnan och drog iväg mig på äventyr när jag tänkte på den. Ett löfte om att på andra sidan finns något annat att befinna sig i, en ny värld att ta del av.
Det andra var att jag satte mig ned i min tomma tysta undervåning och spaltade upp kurvan för det här allra sista jag kört fast med. Det som utgör kanske 10 000 ord av totalt 70 000 och som har varit så svårt att förhålla sig till. Rörelsen och spänningen och dynamiken och tonen och sedan skissade jag upp scenerna och vad de ska innehålla och lite mer än så och jag såg att det går ju, det blir ju, patiensen går ut, jag vet varje steg, det kommer att bli.

Nu finns vägen hela vägen fram, nu återstår bara att gå den.
Det är som en islossning, först sprickor, sedan lossar allt, stora flak, smältning, forsar, det kommer att gå.
Det kommer att gå, det kommer att bli.

Sent om kvällen firar jag, med Amalias limonad i blåbärssmak, mustighet syra sötma.
Att jag gjort det här i så många ögonblick, att det är så lite kvar, att all denna massa av värld och text och scener ligger i mina händer, att det är min skapelse.

Nu gör jag det bara, nu spurtar jag hela vägen fram.

Läs mer:

• Into the fire. Starten på projektet.
• morgonrutinen. det dagliga skrivandet.
• vecka 6, 2025. bli läst, bli refuserad.
• ett utdrag, Sean Banan. tvivel, text.
• små bitar, stora sjok. utdrag ur boken.
• bitar och delar. andra utdrag ur boken.
• julsagor. Berättande, rakt in i årets slut. Låt det betyda något.
• kostnader. att ha råd.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

En gång lämnade jag blodprov på en måndag, och en läkare ringde på en tisdag, och sa att på torsdagen skulle jag föda ett barn.

En annan gång var jag i kontakt med ett bokprojekt i november, fick veta att alla stipendier hade sökts i februari, och fick skrivuppdraget bekräftat i juni. I augusti förra året hade jag deadline, strax efter att det där barnet jag födde en gång fyllde nio.

I augusti i år fyller hon tio, och den här boken släpps.

Ärr: Berättelser om akuta kejsarsnitt är en antologi som innehåller tio skrivande kvinnors berättelser om akuta kejsarsnitt, byggda på egna erfarenheter.
En av de texterna är min.

Boken handlar om mycket mer än akuta kejsarsnitt. Det knyter an till något som länge fascinerat mig med berättelser om familjebildning och förlossningar – hur berättelsen blir ett slags tvärsnitt om skildrar en viss tid i ens liv.

Att skapa liv får samma effekt som stora världshändelser.
Även de små detaljerna i anslutning till dem etsas fast, det blir ett slags bevarat livsutsnitt.

Därför är Ärr också en berättelse om kärlek och död och sjukdom och liv och längtan och planer, nystarter och förflutet.
Jag har läst råmanuset (slutredigeringen pågår just nu) och är så stolt av att få vara en del av det här projektet och få ta del av de andras texter.

Och ser så mycket fram emot att ni ska få läsa min text, som jag kommer att berätta om senare.
Jag tyckte mycket om att skriva den.

Boken släpps i augusti på Atlas förlag med stöd av Sten K Johnssons stiftelse. Formgivare av omslaget (som ni ser ovan) är Lisa Benk. Initativtagare och redaktörer i projektet är Marika Rasmusson och Erica Elfström och här hittar ni även projektets instagram.

Boken kommer att gå att förhandsbeställa redan i maj! Jag visar mer, och berättar mer, så småningom.
Jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den.

Läs mer:

• den 6 augusti 2024.
• Fem.
• Saft.
• Liv. 

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.