Sommarskrivet. 2025.

Det kom ytterligare en standardrefusering från ett förlag.
Matematiken ligger nära till hands, ett slags mental bokföring: nu är det två fina refuseringar från agenter, ett möte med en agent som sa åh det här skrivandet men nej inte det här manuset, två standardrefuseringar. Om man lägger samman allt detta, betyder det inte något, låt det betyda något, men naturligtvis betyder det inte något jag inte redan vet, som jag inte redan vetat i många år: det finns något där i mitt skrivande, det har inte hittat rätt person vid rätt tidpunkt med rätt manus än.
På så sätt spelar alla dessa överväganden och beräkningar ingen roll, ändå är det så svårt att låta bli. En antagen bok är en antagen bok och en refusering är en refusering och det är 1 och 0 och inget däremellan och det har mycket lite med att skriva att göra.

Det tar så mycket energi att vänta på svar om sitt manus!
Jag hade glömt, eller var det inte lika svårt förra gången?
Förra gången var livet så fullt, överfullt, upptaget.

Kanske sammanfaller det med ett slags fyrtioårskris, tio år för tidigt. Barn som börjar bli stora men ännu inte borta från hemmet, man har ansvar och fritid på samma gång, inga katastrofer runt hörnet, inga världar på väg att rasa samman, inget som måste dundras iväg på minuten, ingen på väg att ha sönder hela huset så fort man vänder dem ryggen.
Semester på det.
Det finns så mycket tid att tänka, så lite att tänka på, annat än: vad gör man vad gör man vad gör man med sitt lilla liv och är man på väg att slösa bort det.
På grund av begränsade resurser kan vi inte ge någon individuell återkoppling.

Men vad är då det bästa att göra av grubblande under optimala omständigheter, det är väl att göra något istället för att grubbla.
Vad var det jag brukade göra – som gav rytmen och ordningen, som gav känslan av framåtrörelse? – jomen det var ju att skriva.

Det är dags att planera sommarskrivandet.
Det var lättare förra året, tänkte jag nyss buttert, då hade du ett manus i gång.
Men när jag läser vad jag skrev förra året, och jag minns att så var det faktiskt inte alls. Jag hade en lös samling av en massa tankar och ord och uppslag och jag undrade om jag någonsin skulle lyckas få ihop det till ett manus.
För ett år sedan fanns inte boken jag nu har skickat till förlag.
Ett år sedan! När jag var tjugo var ett år en evighet, jag förstod inte hur jag kunde förväntas lägga så lång tid på ett och samma projekt. Men nu är det inte så länge sedan förra sommaren.

Jag har ett antal lösa anteckningar, en idé om vad nästa manus ska innehålla och handla om.
Tanken är kittlande.
Om jag sätter mig och skriver det, nu. Vad sitter jag med om ett år?

Förra året skrev jag att jag ville skriva mellan en halvtimme och en timme per dag. (Jag skrev också: ”Jag tänkte:
Alla som kan skriva text kan inte skriva romaner, man kan vara en lycklig människa ändå.”, en tanke jag tänkte igen senast igår. Är man bara upprepningar av samma tankespår och mönster, år efter år?).
Det är helt görbart, det kan jag göra i år också, bara jag bestämmer mig.
Alla år jag drömde om ostörd tid, möjlighet att göra vad jag vill, och nu när jag står inför den blir jag handfallen.

Bara jag bestämmer mig!
Nu bestämmer jag mig.

Nu öppnar jag den nya berättelsen på allvar, nu återställer jag ordningen.
Vad det blir kanske vi ser om ett år, eller två, det är inte själva poängen, tvärtom är det en mycket liten del av berättelsen.

Hur kommer ni att skriva i sommar, om ni skriver?

Läs mer:

• Sommarskrivet 2024.
• Väntans tider.
• ”Nu var allt bara reflexer och föraningar.”
• lördag, söndag, avslut.
• Vardagen.