Resor

Turbo racer

juni 16, 2024


“It’s a one way ticket”, sa hon när jag efter att ha stirrat utför stupet gjorde en rörelse som för att krypa därifrån, ut på sidan om spärrens metallstänger som jag behövt trycka fram för att komma dit. De som mycket riktigt var gjorda så att man kunde ta sig in men inte ut. ”There is no turning back.” Jag stirrade ned i mörkret, lutningen, djupet. Jag svalde.

Men det började inte så.
Det började med att det var den sjätte dagen. Vi gick till Legoland. När jag bokade resan var det en av svårigheterna i planeringen: ett- eller tvådagarspass på Legoland? Med så korta köer som det var dagen innan var vi ganska klara efter första dagen, men jag hade nog inte gått igenom den dagen med sådant lugn om jag inte vetat att vi kunde återvända till favoriter dagen efter.

”Min kompis, hon är enda barnet i sin familj, hon ska vara EN HEL VECKA på Legoland i sommar”, sa Habanero när jag berättade för barnen den första dagen om hur gott om tid vi hade med tanke på våra två dagar. Barnen berättar ofta om olika ensambarn och deras lyxliv, där det kanske finns någon sanning i att man kan bli bortskämd som den enda ungen i sin familj, men det ofta snarare låter som att det är lättare att dra rövarhistorier och överdriva lite för att låta cool om man inte har ett syskon som protesterar mot ens utsagor.

”Men tänk”, sa hennes syskon genast. ”Vad tråkigt att vara på Legoland UTAN SYSKON. Med BARA EN FÖRÄLDER.” De bleknade av blotta tanken på detta fruktansvärda öde. ”Åh herregu”, sa Habanero.

Vi ägnade oss åt några favoriter. Sedan kom regnet, först stilla och tvekande och vi tänkte ge Legoland lite till, sedan kraftfullt överväldigande och vi bestämde oss för att vara nöjda. Vi åt vår lunch under tak igen och värmde oss under värmefläktar i en av butikerna, och sedan gick vi för att bada på badlandet Aquadome (där vi var den tredje dagen) igen.

Vid en busshållplats utanför Legoland såg vi Habaneros vän, på äkta Tjechovskt vis. Hon satt bredvid sin mamma och såg ut att ha haft en utmärkt semester, inte ett långt lidande i ensamhet med en tråkig förälder. Kanske tänkte hon stackars dem som måste dela alltihop med syskonen och inte får nåt för sig själva när hon såg mina ungar gå förbi.

På Aquadome hängav vi oss åt mod och äventyr. Det fanns vattenrutschbanor som alla av oss inte testat än. Storasyskonen försökte övertyga Habanero att köra en rutschbana som heter Twister, där man snurrar i en spiral ned mot hålet vidare genom rutschbanan. Den är annorlunda men inte så läskig, vilket de försökte förmedla till henne. Hon var tveksam på sättet man är när man egentligen vill men ändå inte vågar.

Jag lovade att om hon vågade skulle jag våga. Det fanns en rutschkana som hette Turbo racer, som var svart nivå i vattenrutschbanevärlden och hade en längdgräns som bara jag och Storasystern klarade.
Och en spärr när man gick in till den. Så att man inte skulle vända om när man såg vad som väntade.

Habanero åkte Twister. Storasystern blev så imponerad över hennes mod att hon bestämde sig för att också ge sig på Turbo racer. Vi gick upp dit tillsammans. Hon gick in genom spärren, satte sig på kanten och kikade tvekande ner mot rutschbaneröret som såg ut att stupa nästan lodrätt ned.
”KOM IGEN KOM IGEN DU VÅGAR DET ÄR SÄKERT DET ÄR BARA ATT ÅKA KÖR NU!”, ropade jag. Hon blundade, samlade sig, släppte taget. For sekundsnabbt genom banan och kom ut genom röret långt där nedanför.

Kaxigt gick jag in, det skulle inte vara så svårt. Satte mig på kanten, kikade ned. Gjorde mig genast redo att fly bort från denna uppenbara dödsmaskin, gå ned för trapporna igen och möta skammen när jag behövde erkänna för barnen som väntade vid rutschbanans slut att jag fegat ur.

Men någon meter bakom mig stod hon, kvinnan. Som varken verkade arbeta där, eller vilja åka rutschbana, utan helt enkelt roade sig med att titta på folk som åkte Turbo racer. ”It’s a one way ticket”, sa hon.

Och jag släppte stången jag höll fast mig i och for ner.

På sekunder var det över, såklart var det inte så farligt som jag trodde, till och med var det roligt.

Jag tänkte att det skulle kunna appliceras på fler saker. En sådan uppenbar metafor för hela tillvaron. Jag hade under så lång tid behövt hålla hårt, för att skydda mig, för att undvika de verkliga katastroferna.

Nu var det dags att släppa taget, dags att kasta sig ut.

På kvällen såg jag i badrumsspegeln hur kroppen var täckt av udda blåmärken.
Minnen av en semester, början på en sommar.

Läs mer:

Bedrägeriet.

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Tivoli.

Tjechov.

Legoland.

 

 

+48

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Anna Bergfeldt juli 5, 2024 at 8:41 f m

    Wow, Ulrika! Denna resdagbok i allmänhet och detta inlägg i synnerhet – vilken berättarkraft! Jag har känt det länge men är dålig på att uttala det: din blogg är en av mina favoritplatser på internet, och det är verkligen ett privilegium att få läsa vad du skriver! Författarkvalitet rakt igenom.

    +1
    • Reply Ulrika juli 5, 2024 at 9:47 f m

      Tack!!!! Vilken fantastisk kommentar, blir så glad!

      0

    Leave a Reply