en helg. vecka 21, 2025.

 

Det börjar i en kris och slutar i ett lugn.
Helger är så långa, hela världar hinner utspela sig i dem.

Det blir fredag, jag har skjutit upp allt mitt pappersarbete till sista stund.
Mitt i dikterandet kommer ett mail från en litterär agent. Hon har läst mitt manus, det är den första responsen jag får från bokvärld sedan jag skrev klart. Jag hörde en intervju med henne en gång i en podd, jag tyckte om sättet hon talade om text, jag tyckte om hur hon bemötte de som intervjuade.

Hon skriver fina saker om mitt skrivande. Om stilen, om hur jag bygger upp det.
Men hon skriver att hon inte tycker om den här berättelsen.
Hon skriver att hon gärna tar ett möte för att tala om mitt skrivande, men att hon behöver vara ärlig med det först.

Inte den här berättelsen.
Att inte tycka om den här berättelsen.
Varför är det en sådan skam i att bli avvisad?
När man inte ens blir avvisad, utan uppmuntrad?
Det genanta i att man skriver sådant man älskar, för vad finns det annars för poäng med att skriva det, visa det, och på det sättet blottar man något, även skrivandet som inte är personligt, som inte handlar om en själv, säger något om vad man tycker om.

Så mycket kemi, i litteratur, så mycket att rätt text ska möta rätt människa, det är som kärlek.
Att bli refuserad för en text får en att tvivla som när människor tvivlar i kärlek – vad säger att man någonsin hittar rätt människa.

*

Pappersarbetet, arbetet, att tvinga sig vidare med det som ska göras.
Det värsta och det bästa med olika, parallella sysselsättningar. Ibland får man vila från misslyckanden, ibland går det dåligt på alla fronter samtidigt. Mitt i pappersarbetet kommer ett sms. Det är barnens farmor och farfar, de ska resa på måndagen med Lilla Gubben till London. De gör en barnbarnsresa med alla barnen året efter att de fyllt elva, nu är det hans tur. Jag har lördagen avsatt för att ordna alla sista-minuten-ärenden inför resan, ska resa över med honom på färjan på söndagen så att de kan möta upp.
De skriver att det ska bli strejk, de måste tidigarelägga resan en dag för att komma dit. Kan jag resa över med honom på lördagen istället?

Kastar mig iväg från jobbet innan affärer stänger, måste köpa ett par skor åt honom och hämta ut hans astmamedicin från apoteket. Gör om hela kvällens planer, vi äter på köpcentret så jag inte måste handla först. Tillbaka till jobbet, skriva föräldramedgivande till att han får resa, en kopia på mitt pass, hem igen, packa väska, pulsen som dundrar, jag tycker inte om din berättelse, vad spelar det för roll bara man utför den uppgift som ska utföras, och när kvällen kommer har jag inte fått en enda paus en enda chans att tänka under hela dagen och jag är så trött och uppvarvad på samma gång och det rör sig så välbekant i mig, det känns som att ha hittat hem, det känns som något jag skulle kunna kasta mig in igen trots att det är så obehagligt, för

det är hur livet var, under flera år var det så, och om man vill förstå vad som kan driva människor att stanna i mycket svåra situationer, så måste man förstå att i det svåra finns en trygghet, en tydlighet.
Det är så lätt att leva ett liv som handlar om att bara ta sig igenom dagen, då är det så uppenbart om man har klarat vad som förväntas av en.

Också refuseringar blir lättare då, när de överskuggas av allt det andra.

*

Det blir lördag och jag ägnar halva dagen åt att åka färja, fram och tillbaka till svenska sidan. Sällskap av en son ena vägen, ensam på vägen tillbaka.
Vi läser böcker och försöker hjälpas åt att inte vara så tankspridda.
Han är allt det stillsamt intresserade i mig, uppfylld av tankar och nyfiken på världen, han saknar allt mitt storhetsvansinne.

Får ett mail på färjan, en bloggläsare som tagit sig tiden att läsa och ge synpunkter på min roman. Ovärderlig feedback, texten betraktad ur så många perspektiv.
Varför jag fortfarande mailar mitt manus till privatpersoner när jag redan skickat till förlag?
För att jag förstår att om någon skulle vilja gå vidare med min bok kommer jag att få synpunkter, förslag, jag kommer att behöva stå grundad i vad jag vill med den. Jag behöver så många tankar kring den för att hitta mina egna.
Den ligger så skör i mina händer, andras tankar bygger stadga.

Är hemma klockan sju, mina flickor vill ha tjejmys, de vill äta glass och se på White chicks.
”Det är en typisk 2000-talsfilm”, säger Storasystern som sett klipp av den på tiktok, ”det finns saker som kanske är lite konstiga om man är modern men den är ändå ganska kul.”
Vad vet du om 00-talet, vill jag säga, men hon har rätt, hon har ju alltid det.

När flickorna somnat är huvudet fortfarande rusigt av de senaste dagarnas stress och ändrade planer.
Jag bestämmer mig för att lämna både mobil och skönlitterär läsning långt borta och se en egen film. Det händer inte så ofta, jag tycker det är svårare att koncentrera mig på film än på böcker, men jag behöver något som inte kan påminna mig om motgångar med skrivandet, något som inte är mitt medium.
Någon tipsade mig om Bergman, att Bergman är bra om man är dålig på att fokusera på film, det är ju nästan ett slags fotografiskt iscensatt text.
Jag ser Persona och för första gången på länge är mitt fokus helt på något annat än alla tankar, alla göromål, alla uppgifter.

*

Det blir söndag och jag känner att jag behöver en förändring. Någonting har farit mig ur händerna när jag först spurtat färdigt en roman och sedan hamnat i tomrummet efter att den är klar,  sedan jag skaffade instagram och upptäckte dess algoritmer, sedan försommaren kom och överväldigade mig. Jag får ingenting gjort trots att jag har alla förutsättningar.

Jag gör ett schema för min dag med de viktigaste sakerna. Jag räknar ut hur lång tid det borde ta att göra. Jag lägger på 50 % mer tid än vad jag tror eftersom det är det enda sättet att komma åt hur jag ständigt underskattar hur lång tid saker tar. Jag följer planen: går till gymmet, veckohandlar mat, sticker och badar på Mariebad med mina flickor, går till jobbet på kvällen och gör klart den sista administrationen och får en överblick över veckan (och över solnedgången, havsvikens glitter) och när dessa saker är gjorda vet jag att det räcker för idag, resten får komma de andra dagarna, nu får jag göra vad jag vill.

Så jag sätter mig och gör vad jag vill, vad jag allra helst vill – jag sätter mig och skriver.

Mitt i allt kommer ett sms från en skrivvän.
Det finns två skrivvänner som båda varit avgörande för min romans tillblivelse. Jag känner dem inte, egentligen – vi känner bara varandra genom varandras texter. Och för varandras texter hyser vi stor ömsesidig respekt. Vi dras till samma slags skrivande.
Båda dessa vänner har läst min roman när den bara fanns i delar, båda kunde tydligt se det som var min vision med den. Det var inte bara att de tyckte om den, de tyckte om den för rätt saker. 

Nu har hon läst den sista tredjedelen, nu har hon fått läsa till slut.
Tyckte om det. Hon som delade min idé om vad berättelsen kunde vara, men som funderade på vad den kunde bli, om det skulle gå att få ihop den.

Det blir det sista jag ska säga er,  en söndagskväll.
Skaffa skrivvänner som älskar det ni vill berätta lika mycket som ni gör!
Och skaffa sådana som absolut inte gör det – som ser berättelsen med helt andra ögon så att den får stötas och blötas, mogna och hanteras. Det är också mycket användbart.

Men hitta någon att dela vision med, någon som drömmer om vad boken kan bli som ni själva gör.
Som får er att tro på att det finns en plats för den i den här världen, om så bara för dem.
Om inget annat blir av den här boken. Om ingen annan vill ha den. Då finns i alla fall dessa två: de som läste den och föll för den, som läste den som jag en gång ville lyckas skriva den.

På det sättet vet jag att texten någon gång har åstadkommit det man vill med en text – kanske också det samma sak som vad man vill med kärlek.
Att den har fullbordats, i mötet med någon annan.

På det sättet är målet redan uppnått.

Läs mer:

• Vecka 6, 2025. 
• Väntans tider.
• ”Nu var allt bara reflexer och föraningar.”

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.