Your time is up, and you must sail towards the exit.

Är det såhär det ska vara nu. Att inget ska skrämma mig mer. Eller, snarare: att ingen skräck ska hindra mig.

Jag har ingen aktiv dragning till nöjesparker. Det kittlar tillräckligt  i magen av guppen i backarna på bussen från färjan till Uppsala, det är tillräckligt mycket kropp att finnas i bara en vanlig dag, jag behöver inte in i extremer.
Men en grå dag i juni när regnet kommer och går är det bästa mina barn kan tänka sig att göra i skurarna att ta sig från den ena åkattraktionen till den andra på Tivoli, och även jag förstår att det blir ingen semester för dem om vi bara gör vad jag tycker är kul. (Det jag tycker är allra roligast är att arbeta hårt med tankearbete, möjligen med en vacker utsikt. Det blir inte riktigt någon familjesemester av det).

Om man vill undersöka sin ångest och hur den förändras över tid kan man gå till nöjesfält. För ett år sedan var vi här och jag förundrades över hur lugn jag var. Det är inget mot nu. Jag börjar bli rund glad och medelålders, jag börjar bli så bekväm att jag inte känner paniken lura runt hörnet, jag kan kasta mig ut för det bräckliga börjar gå över. Jag kan till och med tillåta mig att gå över den absoluta gränsen, för att imponera på barnen. Jag kan acceptera en åkattraktion där jag kommer att hänga upp och ned.

De snurrande stängerna, min lugg som faller mot marken när himlen är botten, att det inte är så farligt som jag trodde, att jag inte ens dör litegrann, blir katalysatorn. Det sätter igång kedjan av reaktioner, enorma krafter är i rörelse.
Jag vågar allt. Det är ett turbo racer moment, inget kan stoppa mig.

”Om du åker Demonen med mig är du min stora förebild”, säger Habanero, min nioåring.
Demonen är en bergochdalbana med flera loopar. Förra året var hon en centimeter för kort för att åka den och bröt ihop på en bänk och grät. I år är hon taggad till tusen.
Jag protesterar – hon övertygade mig att prova den upp-och-ner-i snurrande-armar-grej jag redan åkt med motiveringen att jag måste vara en förebild.
”Du blev en liten förebild av det. Du kan bli en stor förebild av det här.”

Vem hade kunnat motstå att vara hennes stora förebild.
Katalysen är redan igång, jag har redan överträtt mina tidigare gränser.
Det är nya tider.

Den första gången åker jag Demonen med ögonen slutna, ögonblicken sker utan för min egen kropp, det är en abstrakt plats, som när jag födde barn och värjde mig mot allt som skulle göra upplevelsen konkret (säg inte till mig ”Känn, där är barnets huvud, det är nästan ute”  – ta mig inte ur den här vackraste av platser som är min egen fantasi).

De kommande sex gångerna åker jag den med ögonen öppna.
Jag är trött på att blunda och fly.

*

I kön till en attraktion med små båtar i en damm sitter en skylt.
När ens siffra lyser, står det, är det dags att återvända.
Det låter nästan religiöst, tänker jag, är det något andligt de börjat med på Tivoli?
”Vad bra”, säger Storasystern, praktikern som förstår att det här inte är filosofiska budskap utan praktiska instruktioner, ”nu vet vi när vi ska styra tillbaka.”
Kastar en hastig blick på mig, minns alla gånger hon suttit bredvid mig i bilen och tipsat om svängfiler och genvägar och sett mina klamrande händer kring ratten, säger:
”Jag styr.”

*

På tåget hem sitter vi mittemot en äldre kvinna med asiatiskt utseende som tilltalar oss på en stapplig engelska. Hon har något mycket lugnt över sig, ett slags uråldrig visdomsaura.
Hon pekar på Lilla Gubbens glasögon och frågar mig om de har ett nummer.
Return when your number lights up, tänker jag, men det är fel svar. Jag säger att jag inte vet, men hon fortsätter att insistera, och jag förstår till slut att hennes fråga är om glasögonen har någon styrka. Vad händer, undrar hon, om han inte har dem på sig?
Jag berättar att då ser han dåligt på långt håll. Hon skakar sakta på huvudet åt detta, med en bedrövad uråldrig-visdoms-min, som om mörka tider ligger framför oss, som om detta är ett av de tidiga tecknen på detta.
”So young”, säger hon, ”so very young. And already need glasses with numbers.”
Hon pekar på Habanero. ”And she? She too? Numbers in her glasses? So young, so young…”
”Yes”, säger jag, och försöker låta lite urskuldande över det helt rimliga i att förse barn med synfel med glasögon, så att hon inte ska behöva tappa ansiktet. ”Yes, so young, so young. But still. So many things left to see.”

Läs mer:

• Tivoli. (Från förra årets resa).
• Saker att ha. (Dag 2 av denna resa).
• Kronologi. (Dag 1 av denna resa).

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.