Kalla maj blev varma juni, jag reste bort och bodde i hotellrum med balkong som vette mot vatten och högt däruppe fanns ett särskilt lugn, jag gick upp till en utsikt och ned igen, jag tänkte på fjordar och fjäll. Jag ville skriva om det, precis som jag ville skriva om böckerna jag läser och maten jag äter och doften av havet på kvällspromenaden för att köpa mjölken jag alltid glömmer. Jag ville skriva om det och om att sitta och läsa korrektur för Ärr, jag ville berätta om hur det är att få prova att befinna sig i en bokprocess, att träna sig i vilka delar av mitt språk jag kan kompromissa om och vilka som jag envist står fast vid, jag ville berätta om hur jag med bestämdhet ville behålla mina blankrader.
Jag ville skriva om mina ungar, jag ville skriva om det ljuvliga med att ha en tonåring, att ha en varelse med alla känslor redo och få följa med i dem, att få leva intill någon i en fas i livet där världen spelar så stor roll och att vara en del av den världen. Jag ville skriva om de två yngsta som lever i så tät symbios, som ett gammalt pensionärspar.
Jag ville skriva.
Men jag ville också, behövde också, jobba jobba jobba färdigt saker inför semestern och laga middag fylla i papper betala räkningar packa upp packa ned åka färja komma ihåg inte tappa greppet, och –
mitt i en mycket stökig dag blev jag så glad.
För jag mindes så starkt att det fanns en tid när det var såhär hela tiden. När allt var som allra mest, när jag var som ensammast, när barnen var som minst, när jag lade varje tid med barnvakt på att försöka hinna ikapp det jag inte hann, när hela livet var en deadline man redan missat sedan länge, det var ingen spurt inför en vila, det var bara livet.
Det har hänt att jag jämför mig själv med den tiden, hur kunde jag hinna så mycket då och inte klara mer nu, men jag hann ju inte.
Det var hela tiden överfyllt, jag spillde.
Gjorde många kloka val och saker för att inte spilla ut hela mig själv! Var förvissad om att det en dag skulle bli lättare, att det dag för dag blev lättare, även om jag inte alltid kunde känna det.
Men spillde.
Stressen som tillfälliga pucklar, inte konstanten, det är hela skillnaden.
Skrivandet som något som lurar runt hörnet, inte något som måste sprängas in i livet med våldsam kraft.
Snart finns det några lugna stunder. Snart finns det utrymme för att låta alla dessa historier berättas.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
2 Comments
Snart <3
ja! <3