Jenny

idag skrev jag lite. tjoho.

Jenny

Jenny lär mig att hålla andan under vattnet. Den här sommaren lär mig Jenny allting och senare ska jag fråga mig hur man tillåter någon att komma så tätt intill under huden. Senare ska jag fråga mig hur en människa någonsin kan fläka ut sig inför en annan när risken att bli förrådd och sårad i alla typer av mänskliga relationer trots allt inte tycks vara en risk, egentligen, utan ett faktum. Ett sådant man inte kan fly från. (Av den typen tenderar alla fakta att vara.)

  Jenny lär mig att hålla andan under vattnet. Tusentals sekunder och lite till. Det handlar inte om hemliga knep, utan bara om förbannat jävla mycket träning. Och Jenny, hon ser till att jag tränar. Ingen har någonsin fått mig att träna på någonting på det viset förut.

•-          Du ska bli en supermänniska nu, Mimmi, förklarar hon för mig.

Och det är julinätter och mörkret ligger omkring oss men vattnet är fortfarande varmt och om timmar eller kanske bara minuter kommer solen att vara på väg rakt upp igen, så hastigt och påtagligt att vi ska fråga oss om den någonsin egentligen har gått ner.

•-          Om det skulle bryta ut ett krig och soldater mitt i natten skulle komma och bränna upp stugan och de skulle mörda mig och jag skulle ligga där blodig och trasig på golvet och soldaterna plötsligt skulle få syn på dig och komma efter dig, och du skulle rusa iväg, då är vattnet din bästa väg att fly. Men bara om de tror att du har drunknat, älskling. Bara om du vet att du kan hålla andan så länge att soldaterna tror att du är död och drar därifrån, det är bara då du kan överleva.

Jag nickar. Jag har hört det förut. Jag har hört samma historia tusen gånger förut och bilderna av den brinnande sommarstugan och den blödande kroppens om en gång brukade vara min Jenny är för evigt inetsade på min näthinna. Tiotals år senare kommer de fortfarande att finnas där.

•-          Och för detta, min sötnos, behövs träning.

Hon skrattar. Jag skrattar tillbaka, fast det inte är roligt. Träningen är inte rolig. Bara nödvändig.

  Ibland måste man göra mindre trevliga saker för att uppnå de där målen som man vet att man måste uppnå. Som man vet att man måste uppnå, inte bara för att de vore önskvärda, utan för att de snarare är livsnödvändiga.

•-          Så jag frågar dig, min älskling, säger Jenny. Jag frågar dig: är du redo?

Hennes bleka ögon i julimörkret. Hennes ögon är ljusgröna. De är en av de konstigaste färger på ögon jag vet.

  Jag möter hennes ögon och jag nickar. Jag är redo.

  Med henne är jag alltid redo.

  Jag drar in luft.

  Och sedan är det händer över huvudet, händer som pressar ner min sprattlande kropp under vattnet – för fastän jag vet hur det ska vara, fastän jag måste ha gjort det här tusen gånger nu, sprattlar alltid min kropp lika protestfyllt obönhörligt – och det är jag som sjunker ner i de kalla lagren av sjön. Jag och min koncentration. Hennes pressande händer mot min hjässa och jag med mitt djupa andetag som bultar i lungorna, i huden, i huvudet nu.

  Jag som tänker att nu går det inte mer. Jag som tänker att jag drunknar nu. Det går inte mer och jag drunknar nu. Min darrande sprattlande kropp och Jennys händer som pressar mitt huvud nedåt, nedåt, nedåt. För att ingen lycka kommer utan uppoffring. För att om man ska kunna nå någonting krävs det träning. Tills det svartnar framför ögonen. Tills jag ser färger bakom mina förtvivlat hopknipna ögonlock, färger jag inte visste existerade. För att det snart är slut nu.

  Jenny lär mig andas under vatten. Hela sommaren är en sprattlande panik.

  Och när hon slutligen släpper och jag kastar mig upp till vattenytan med de sista krafter jag inte visste att jag hade är det alltid i precis rätt ögonblick. Min Jenny har känslan för vad som är det precis sista ögonblicket. Och släpper alltid upp mig sekunderna innan dess. Och när jag drar in nattluften i mina lungor smakar den alltid godare än någon annan luft någonsin har smakat, och jag vet, jag vet att jag älskar henne. För detta älskar jag henne. Jag uppskattar aldrig livet så mycket som när hon släpper. Och för det kommer jag alltid att vara henne evigt tacksam.

  Och Jenny lägger huvudet på sned, stryker med händerna över mitt hår, och ler mot mig.

•-          Du dog inte den här gången heller, säger hon.

Och jag måste skratta, för fast hennes röst låter förvånad vet jag att jag aldrig kommer att dö under hennes händer. Och ändå skäms jag, för att det alltid är vad jag tror, de där allra sista sekunderna innan det släpper.

•-          Tror du jag skulle kunna lura soldater att jag drunknat? säger jag. Tror du att jag skulle vara tillräckligt bra för det nu?

Men Jenny bara ruskar på huvudet. Jenny bara ruskar på sitt långa blonda hår och ler.

•-          Inte på långa vägar, älskling, säger hon.

Pressar ner mitt huvud under vattenytan igen.

  Jag är inte ens förberedd.

  Hon är den bästa syster någon någonsin skulle ha kunnat ha.