Gryffindor.

En kväll låg vi och pratade om livet, jag och min Lilla Gubbe.
Om vilket elevhem vi skulle hört till i Harry Potter, till exempel.
”Många tror jag är en Ravenclaw, men jag tror jag hade passat bäst i Gryffindor”, sa jag.
Lilla Gubben kluckade till, ett förtjust och uppsluppet skratt, den sortens skratt han ger ifrån sig när jag är ironisk.
”Det var inget skämt”, sa jag.

Nästa dag berättade han det för Habanero, på sättet de brukar dela vardagens märkliga tokigheter med varandra.
”VET du vad mamma sa igårkväll. Vi pratade om elevhem i Harry Potter och mamma sa att hon tänker att hon är GRYFFINDOR!”
Habanero gav upp ett gapflabb.
”SERIÖST?”
”Nämen det är väl inte helt orimligt”, försökte jag försvara mig. ”Jag har faktiskt vågat göra en del i mitt liv, jag menar, jag har inte alltid gjort det enklaste, jag har valt att göra det som är viktigt, jag har -”
”MAMMA”, avbröt Habanero och satte upp en hand i luften som ett stopp mot detta meningslösa försvarstal. ”Det här är vad du gör: du sitter på morgonen och skriver på din bok. Du sitter på kvällen och läser en bok. Du går på promenad. Det är inte särskilt modigt, tycker jag.”
”Nä faktiskt”, sa Lilla Gubben.

De sprang till sin Storasyster som låg instängd på sitt rum som tonårssystrar gör. Det här var en sensation värd att söka audiens för att få berätta om.
”Vet du vad mamma sa.”
”Hon sa att hon är en GRYFFINDOR.”
”Alltså om hon vore i ett elevhem.”
”Att hon är MODIG!”
Storasystern lade sin ipad åt sidan, satte sig upp i sängen och betraktade mig genom den gläntande dörren med en medlidsam blick.
Sedan började hon skratta.

Hon skrattade så att skrattet spred sig till syskonen, och tillbaka till henne, och till syskonen igen, tills allt som fanns var tårar i ögonen och den sortens fniss som låter som snarkningar.
”Mamma”, sa hon, ”du är inte modig. Du är rädd för allt i hela världen.”
”Du är rädd för silverfiskar!”, ropade Habanero.
”Du blir rädd om man råkar prata med dig när du lyssnar på musik och inte har märkt att man kommer gående bakom dig, du skriker högt rakt ut!”, sa Lilla Gubben.
”Du är rädd för parkeringar”, sa Storasystern.
”Du är rädd för att missa bussen till färjan fast vi är alldeles i tid!”, sa Habanero.

”Att vara modig är inte att aldrig vara rädd”, sa jag, ”det är att våga göra saker, det kan vara att tycka att de är viktigast, det kan vara att kasta sig ut för det man tror på och tycker är viktigt, jag har faktiskt gjort en del val i livet som de flesta kanske inte hade vågat.”
De fortsatte bara att skratta åt mig, de pekade på mig medan fnissen for så de knappt kunde andas.
”Du har gjort lite ’val i livet’?”, sa Storasystern. ”Harry Potter slåss mot EN FUCKING JÄTTEORM.”
”En basilisk”, förtydligade Lilla Gubben.
”Exakt, en basilisk. DET är Gryffindor.”

När de lugnat sig frågade jag var jag platsade då.
De tänkte en stund.
”Kanske, kanske Ravenclaw. För att du bara gillar böcker.”
”Men egentligen”, sa Lilla Gubben, ”går det inte riktigt att tänka att en mamma ska finnas  i ett elevhem. De hör liksom inte riktigt dit, de ska vara någon annanstans.”

Just det.
För mammor dödar inga basilisker.
De är bara knäckebröd, linser, krossade tomater.

Läs mer:

• Politiken.
• Ett dött gammalt äktenskap.
• Fågelungar.
• Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.