Bedrägeriet

Den första dagen på vår Danmarksresa blev jag utsatt för ett bedrägeri.

Den första dagen var egentligen inte en Danmarksresa utan en Sverigeresa. Vi åkte bussen, färjan, bussen till Stockholm. Vi skulle träffa min syster, syskonbarnen (moster, kusinerna, allt beror på från vilken generations perspektiv man betraktar världen).

Vädret var hastigt och oförutsägbart som jag lärt mig från barnens geografiböcker att det är i regnskogen. Korta stunder när himlen öppnar sig, släpper allt som när man tömmer en badbalja. Däremellan solen, fukten.

Vi tog bussen till tekniska museet. Människor, vatten, cyklar, sommar, lördagsförväntan utanför fönstret. Lilla Gubben och Habanero lekte den där leken när man ska säga ord på ett tema och låta sista bokstaven bli första i nästa ord. Storasystern satt bredvid mig och tyckte inte jag var pinsam just då, fast hon är i en ålder där det är lätt att tycka det. Det hade kunnat vara ett så vackert ögonblick. Och allt jag tänkte på var resplanen. Tidtabeller som snurrade i mitt huvud. Osäkerheten kring alla små beslut som ingår i processen att planera en resa, och som nu fick mig att i en lång monolog inför Storasystern gå igenom varje planerad rörelse för den närmsta veckan.

”Nä nu måste jag hålla tyst”, avbröt jag till slut mig själv. ”Om jag ska ägna den här resan åt att prata om varje del av den innan den har hänt kommer jag att bli tokig.”

Och så bad jag henne att ge förslag på en böter, om jag började älta resplanen igen idag. Hon föreslog att alla barn skulle få varsin glass om jag gjorde det igen. Jag lovade det, så enkelt, det var ju bara att hålla tyst nu och njuta av resan.

Himlen öppnade sig och slöt sig. Världen doftade inte regnskog utan sommarasfalt, syren. Lekplatsen utanför tekniska museet är fylld av klanger, man kan spela musik där. Jag satt på en bänk och läste en bok. En essäsamling från slutet av 90-talet om att vara en brittisk man född på 50-talet på väg att förlora sin pappa. Jag var uppfylld av tankar på hur en del i boken var så oerhört specifikt för tiden och platsen, hur annat var så allmängiltigt för många tider och många platser: beskrivningen av att vara en bit över 40, relationen mellan fäder och söner, att växa upp med läkarföräldrar.

Lilla Gubben dök upp. ”Mamma”, sa han och såg mycket förvirrad ut, som han kan göra allt som oftast (vi bär på samma Nettelbladska tankspriddhet). ”Vad var det nu vi ska göra de närmsta dagarna? Och jag menar, vad händer egentligen imorgon?”

Jag suckade djupt – att vara mamma är minsann att ägna sig åt att säga samma saker om och om igen! Som när tre barn frågar en i taget, med tio minuters mellanrum, vad det blir till middag. Hade jag inte redan berättat om detta? Om RESPLANEN? Men nu gjorde jag det igen, ja det gjorde jag. Om hotellet och tåget och bytet och tåget och släkten och Köpenhamn och –

”Kommer du ihåg?”, sa Lilla Gubben. Jag skakade på huvudet, men så dök en flinande Storasyster upp bakom hans axel. Det var som att bli utsatt för phishing och inse sitt misstag först sekunden efter att man klickat på länken.

”VI KOMMER ATT FÅ GLASS AV MAMMA”, ropade de till sin lillasyster. Jag hade inget att sätta emot.

Och sedan var det tekniska museet, maskinerna och människan och gaming-våningen och skogen och klätterväggen tills svetten rann, sedan var det glassen och segerns sötma. Sedan var det middag hos min syster, detta är den godaste tomatsås vi ätit du kanske borde skicka receptet till min mamma hon kan behöva lite tips.

Och så fort de fick chansen berättade de om sin bragd. Att de lurade mamma. Hur lätt hon gick på det, som ingenting.