Kronologi

Kronologin blir upphackad.
I den här bloggen, för att jag ville berätta om en annan resa först, men sedan var jag på väg igen, det var en vår av möjligheter som gjorde planeringen tät och ingen av dem hade jag velat vara utan.
Är på den resa nu som varit planerad sedan länge, årets familjesemester.
Det andra färderna hände, man får en fråga och man tackar ja, för att livet plötsligt är sådant att det går att göra det.

Kronologin, tiden ur led, i texten jag vill skriva.
Eller kanske måste jag skriva den så först för att sedan räta upp den, kanske är experimenten med formen bara ett sätt att skydda sig från att bli bränd innan man kommit så långt in i kreativiteten att man inte längre känner den.

Tiden när den rör sig i cirklar.
Vår första dag på semestern, mest en transportdag, en smygstart, och vi bor på ett hotell där jag en gång befann mig när saker var mycket svåra.
Pulsen bodde i huvudet. Jag behövde ringa så många samtal.

Det finns tillstånd när rädslan gör en skärpt och lugn men det är bedrägligt, blicken smalnar av. Man skärper sig bara för det man måste. Den gången, för länge sedan, råkade jag gå in i personalhissen utan att förstå det trots stora varningsskyltar om att det var just en personalhiss det var och jag svor över detta jävla skithotell som inte ens hade fungerande hissar, vad är det för skit som gör att man inte kan trycka på någon enda våningsknapp och att man plötsligt åker iväg in i ett storkök.

Det var i juletid, det var så mörkt ute och ljusen inne så olycksbådande.
Jag åt saffranskola och till och med sötman kändes ödesmättad.

I juniljuset, långt senare, går det inte att föreställa sig.
Som att försöka minnas smärtan när man födde barn. Jag vet att den gick igenom mig, men jag kan inte längre känna den i kroppen.

*

Den första dagen, en semesterdag. Vi kommer att ta tåg till Köpenhamn, till Hamburg, till Berlin. Det har blivit halvdant planerat, jag har haft så mycket på jobbet, jag har skämts. Varför drar jag på en resa om jag knappt vet vad den ska vara bra för. Men denna första dag, en dag av färjeåkande och Stockholmsbesök innan det större äventyret drar igång, är det uppenbart. Jag vill få frossa i att vara med dessa ungar. Jag vill ha oss tätt inpå varandra. Samtalen och bråken, intensiteten och berättelserna.
När de var små var detta intensiva hela tiden.

Det var utmattande och det var fyllt av en självklarhet.
Varje dag av att dra oss framåt, och jag har saknat den riktningen.

Jag har saknat samtalen som kommer av att man råkar vara på samma buss, samma hotellrum, samma hamburgerrestaurang.

Det är så många viktiga saker man bara säger till varandra i förbifarten.

*

Vi går på Tekniska museet, i år blir jag inte bedragen.
Det är precis ett år sedan vi åkte på vår förra resa och det är andra barn.
Man ser det inte dag för dag, vecka för vecka, månad för månad när de är så här stora men man ser det när man återvänder till en plats där man tidigare har befunnit sig.

Jag är så lycklig över att ha fått ut min tonåring ur rummet.

Jag behöver inte längre fly undan, in i mitt, det är jag som jagar min barn och inte de som kräver mig.

På bussen tillbaka till hotellet är det fullt. En pappa kommer på, med en bebis i sele på magen och en trött tvååring i handen. Habanero reser sig upp och visar sin plats till det trötta barnet, drar lite i mig för att visa att jag borde ge plats till pappan.
”Jag följer gyllene regeln”, säger hon till mig när vi står där och håller oss i stången, med det hänförda tonfallet hon kunnat ha ända sedan hon var liten, när hon liksom själv blir medryckt av sina stora budskap. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad. För att jag tror på det.”
Står tyst en stund, så länge nu en Habanero kan vara tyst.
”För jag vill bara göra gott, för den här världen.”

*

Någonstans längs vägen kommer nya sjok av idéer till det nya skrivprojektet till mig, de kommer som smältande istappar, droppar lite hela tiden men ibland faller plötsligt stora sjok.
Jag antecknar.

*

Vi åker hem till min syster och äter middag.
Hennes barn är små och därför så mycket större varje gång man ser dem. Ens egna barn växer millimeter för millimeter alldeles intill en men andras växer i ögonblicksbilder.

Vi lånar hennes kök för att koka pasta för morgondagens tågmatlådor. Det uppstår övertalningskampanjer triggade av att min syster har en katt och vi ingen alls. Det vore väldigt bra för mitt mentala tillstånd, säger min äldsta dotter, upplärd från tiktok i behovet av att värna om sin psykiska hälsa, och vem är en mamma att vägra katt på sina barns mentalhälsas bekostnad?

Årets första jordgubbar, vaniljglass.
Min yngsta systerdotter när hon äter amerikanska blåbär, lysande ögon.
Hon pekar på mina barn och säger deras namn. Sedan visar hon mig hur cool hon är som kan sitta på en stol utan att ramla av, medan min tonåring drar sig undan för att skriva med kompisar på mobilen. En upphackad kronologi, alla åldrar och liv samtidigt, alla tider och minnen i cirklar, eller är det pendelrörelser.

Tvärbanan, tunnelbana, junikvällen så skir på stationerna, jag och min äldsta när vi lämnar hennes småsyskon på hotellet och går ensamma och handlar lite snacks för morgondagens tågresa, man får ge henne en uppgift, hitta stunder, min stora flicka som lever så tätt intill mig, måtte de bästa ögonblicken vi har tillsammans lära henne något om hur man lever tillsammans med någon annan, hur man bygger små och stora ögonblick med någon annan, en dag kommer hon att gå genom ljusa sommarkvällar tillsammans med någon annan som älskar henne.

*

Mina ungar lägger sig i hotellakan och gamear, som de gör efter en lång dag av aktiviteter.
Jag sätter mig i min säng med lurarna på och skriver, som jag gör när tider och intryck flimrar förbi.
Som jag alltid gjort.
Genom alla tider – alla verkligheter – som tillhört mitt lilla liv.

Läs mer:

• Smältning.
• Bedrägeriet.

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.