att skriva

Åskans dån, nattens vakna drömmar

juli 14, 2025

Det är blixtar på himlen, många och starka, det är dånet. Som åskväder är i en Disney-film, men inte i verkligheten. Det är jag och min vän och hennes nya kille, det är regnet mot taket, värmen i luften, vi dricker te. Det är ytterligare en sommar av gäster.  Det är ganska stora barn, de har fredagsmys inne i vardagsrummet, ibland hörs deras röster ut genom den öppna balkongdörren när de kommenterar filmen. Åskvädret pågår i timmar, och samtalet.
Vi har varit vänner i tolv år, sedan Lilla Gubben låg i min mage, vi reste till Helsingfors när hennes son var en bebis, nu är han ett skolbarn.

Jag skrev in hennes lägenhet i Sjukdomen, på det viset jag fyllde den med platser jag varit på så många gånger under så avgörande blick i livet att jag fortfarande kan röra mig genom rummen i minnet, som att stappla i mörkret på natten om man vaknar och behöver gå upp.
Befolkade mina platser med främmande människor, till slut så intensivt levande för mig att karaktärerna grumlade mina minnen. En dag tänkte jag på den där morgonen i den första lägenheten i Umeå, den på stan, jag tänkte på den morgonen när mitt vatten gick, hur jag gick in i duschen i badrummet, och i ett hastigt tankspritt ögonblick tänkte jag: men var fanns Vera då? När vi gjorde allt det där?
För att det var självklart att placera henne där, på den där gatan i slutet av staden, på den där platsen som var början och slutet på allting.

Det är så mycket som handlar om att hålla på. Vänskaper kan också vara så. Håll på och håll på litegrann hela tiden, man kan ses någon gång per år när man har chans att träffas men skriva litegrann nu och då, grabba tag i möjligheterna när de dyker upp, och så plötsligt har upplevelser och ögonblick lagts till varandra och allt detta bygger bandet.

*

Om man bara håller på.
Man skriver en bok, man skriver den varje dag. Det är en höst, en vinter. En vår utan skrivande, en sommar då det tar fart, det är en ny höst och vinter och vår, det är en refusering, det står:

Tack för att du har skickat ditt manus till oss.

Sjukdomen har ett driv och ett språk som sticker ut – exakt och lyhört. Du lyckas med det svåra konststycket att skildra ett psykologiskt tillstånd som gränsar till det farliga, men samtidigt få läsaren att känna empati med huvudpersonen. Nils framställs med precision och många nyanser. Det finns en stark känsla av samtid i texten, både i tematik, miljö och uttryck.

/… (ett antal specifika invändningar om manuset) /

Dessa invändningar för att vi tackar nej till utgivning. Men trots detta negativa besked så ser vi att ditt skrivande har potential, och vi vill tacka dig för förtroendet att få läsa. Vi hoppas att du fortsätter skriva och att du återkommer till oss igen.

 

Om natten fortsätter åskvädret, blixtarna och dånet, jag ligger i sängen med en åskrädd tioåring bredvid mig och jag tänker på Nils.
Slutet är en sak, jag tror att man hade kunnat justera proportionerna där, jag hade behövt läsa det igen men om det behöver ändras hade det gått att komma åt, en mekanik, sådant som kan skruvas, men Nils.
Kanske går det inte att skriva om någon som Nils.

Eller kanske är det bara jag som inte kan göra det, tillräckligt.

Ville skriva om någon som upplevde något många har upplevt, en kärlek som tar över, en besatthet, men ville låta honom gå över gränsen.
Steg för steg över gränsen.
Någon som upplevt något som många har upplevt, men inte hanterar det som många skulle hantera det, och därför blev inte Nils som andra människor, därför fanns det ett slags hålrum som måst följas, en död inuti att behöva återupplivas ifrån och –
kunde jag inte kunde skriva det,
eller skrev jag något som är en smaksak för en smak som inte finns?

Blixtar som lyser upp rummet, sinnet, natten, jag tänker:
varför skrev jag den här boken, men jag minns svaret:
jag ville ju se om den gick att skriva.

Kanske gick den inte att skriva?
Det får ha varit så, det får vara slutsatsen.
Forskare ägnar år åt experiment för att påvisa sådant som visar sig vara falskt.

*

I början av min semester, innan jag började jobba halvdagar igen, har jag köpt en studsmatta.
Den gamla studsmattan höll på att krokna, kantskyddet murket, skyddsnätet trasigt, det var dags. Men i det slukhål som var sommaren, semestern, refuseringarnas förödande kraft kostade jag på mig en dyrare studsmatta än vad jag från början tänkt mig.
Sällan har jag hängett mig så åt konsumtion. Barnen är ändå så stora nu, skämdes jag, det är några år till, men det är inte som att de är små och vi ska ha den hela deras uppväxt.
Men syskonbarnen! protesterade en annan del av mig. Vännernas barn! BARNBARNEN!

Eller bara att ibland få ägna sig åt ett lustfyllt överdåd.
Och det var ju inte kokain i privatjet, det var bara lite extra bra studs.

Våra vänner kommer och hjälper oss montera studsmattan. Deras bebis ligger i Storasysterns armar och sover. Det finns inget som är som det här, säger hon.
De hinner inte klart den första kvällen, skyddsnätet får lämnas till morgondagen. Barnen tillåts prova att studsa några gånger. Det är en mycket bättre studs, försäkrar de mig.
Jag försöker mjölka dem på detaljer för att rättfärdiga mitt köp. Är det jättemycket bättre studs? Är det roligt-när-man-har-blivit-ett-större-barn-bra studs?

Om natten vaknar jag av ljud från trädgården. Fniss, ett litet jubel. Har mina ungar rymt ut i  den nya – och ofärdiga! – studsmattan klockan ett på natten? Jag trodde de visste bättre än så.
Det är mörkt, den sällsynta timmen av mörker en sommarnatt, solcellslamporna lyser i grannarnas trädgård, stämningen är overklig, det hade kunnat vara en annan årstid, en annan plats.
Och de busiga barnen i min studsmatta så märkligt stora, visst växer de fort numera, men det känns som de har växt bara sedan jag såg dem under gårdagskvällen?

Sticker ut huvudet genom balkongdörren från sovrummet, hyssjar, och ser hur barnen rycker till, stirrar i skräck, hoppar ned från studsmattan och sedan över staketet tillbaka till granntomten.
Det är då jag förstår att det inte är mina barn, utan två vänner till en grannkille, de är 17-18 år och har ägnat sig åt busstreck en sommarnatt, dagen efter kommer jag att byta några ord med grannen och ursäkter kommer att yttras som jag egentligen inte behöver för är detta det vilda man ägnar sig åt när man är en artonårig kille är det trots allt ganska oskuldsfullt, och jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd..
För innan jag avbröt det lilla roliga såg jag att de hade en riktigt, riktigt bra studs.

*

Sommarnätter, sommardagar.
Att fylla timmarna med innehåll, att fylla dem med nya berättelser.
Ett slags nattliga funderingar kommer att fyllas med andra, timmar och dagar och veckor kommer att leda mig bort från besvikelser, oavsett om det kommer några framgångar för att följa dem.

Om man håller på.
Det finns så många saker som handlar om att man måste hålla på.
Stund, efter stund efter stund av att hålla på kommer att förflytta en, från ett läge till ett annat.
Efter blixtarna och dånet stilla tystnad.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

4 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Du är min sol, och jag är din stjärna

juli 5, 2025

Det blev en torsdag, det blev en fredag, ingen av dem kommer att gå till historien och ändå vill jag nedteckna dem i sin alldaglighet.
Kanske kommer det en dag i framtiden när jag har glömt hur det var, när jag ägnar mig åt en av mina onödigaste sysselsättningar: att jämföra mitt nuläge med gamla versioner av mig själv och tro att det jag åstadkom då var så mycket bättre. Den sommaren var jag produktiv och lycklig, men nu har det bara gått utför.
Det hjälper med gamla texter, då.

(Till mitt framtida jag: den sommaren, den här sommaren, var du inte alls så produktiv och lycklig, det är du väl aldrig på somrarna.
Du harvade på, som du brukade, och sedan blev det september, det var då din tid började. )

*

I Hanna Johanssons Body Double är en av huvudpersonerna rädd att hon är på väg att försvinna. Hon känner sig halv.
Det gjorde jag också om torsdagsmorgonen, upplöst i konturerna som man blir av sommarens ändlöshet, dagar som går in i varandra, man ska stiga upp, man borde städa, man ska laga mat, man borde tänka, man borde låta bli.
Jag förstod att det som skulle rädda mig var arbete, det är alltid arbete som räddar mig, arbete i vid bemärkelse: att fokusera. Att försjunka. Att låta andra aktiviteter än det egna ältandet utgöra en struktur.

Jag gjorde i ordning en kaffetermos, cyklade till biblioteket, satte mig med blicken mot havet och skrev på min doktorandplan. Jag läste om områden i hjärnan som man tror bidrar till hörselhallucinationer, jag tänkte på språket när det skapar lidande, jag tänkte på språket när det skapar vägen ut.
Jag tillät mig att försjunka i mitt arbete, satte en timer på fyrtiofem minuter, sedan paus, sedan fyrtiofem minuter igen. I pausen läste jag den sortens tidningar som man har hos frisören. Amelia, Må bra. Vad gör du med din tid, stod det på en av hälsotidningarna som en braskande rubrik. Jag tänkte att det är en berättigad fråga.
Inga meteoriter föll över havet. Men ett ösregn, plötsligt och överväldigande, ett sådant man måste springa undan om man är utomhus.

*

Jag åkte hem. Jag lagade lunch. Jag kände mig lugn. Jag tänkte: det här är en bra dag, lugn och stilla och fokuserad. Jag tänkte: jag är en sådan som har ordning, på tillvaron och på mitt liv.
Regnet hade upphört. Vi promenerade till Mariebad. Tonåringen hade lovat att komma med om vi åt lunch på thairestaurangen först.

Den restaurangen påminner om ett kasino i bokserien om Percy Jackson, där tiden är ur led, den går snabbt fast den känns långsam.
Det är aldrig bråttom, och i det där långsamma är det lätt att glömma saker. Det är något med värmen från badet intill, och det avslappnade förhållningssättet till verksamheten från personalen. Den här torsdagen serverades exempelvis var och en i familj en i taget, med ungefär tjugo minuter mellan varje rätt. Det var ett slags lotteri vem som äntligen skulle få äta.
Ingen verkade bekymrad över det. Inte ens vi.  Barnen var nöjda och berättade om gamla minnen från förr, barndomsminnen från när de var mindre barn, en överväldigande majoritet handlar om hur de blåst mig på olika sätt. Det gömda godiset, fusket med skärmtiden, hur det farligaste var att jag så ofta glömde något när jag gick hemifrån, så när man trodde att kusten var klar kunde jag plötsligt dyka upp som en återvändande gubben i lådan.
”Tänk vad skönt”, sa jag mitt i alla dessa samtal medan vi väntade på att den sista måltiden skulle anlända så att vi alla fick lunch i magen, ”tänk vad skönt att vi har all tid i världen. Inte en enda tid att passa. Badet är öppet länge till.”

När vi gick från restaurangen till kassan för att betala inträdesbiljetter till badet, tog jag fram telefonen för att kolla mailen.
Dessa fåniga naiva förhoppningar, jag tänkte bara: det är en så lugn och vacker dag, det hade varit en fin dag att få ett besked om att någon vill ge ut min bok.
En så lugn och vacker dag, jag hade kunnat ta en refusering.
Men det fanns inga mail, bara en påminnelse från kalendern som jag hade missat.
Om den enda tid vi faktiskt behövde passa den här veckan, en tandläkartid till Storasystern. Som infallit för tjugo minuter sedan.

Jag lyckas alltid glömma tandläkartiderna!
Jag önskade att allt var i något slags gemensam pott, att de kunde se hur väl jag passat barnläkartider och vårdcentralstider och skolskötersketider och utvecklingssamtal, men det ser de ju inte, de ser bara den här mamman som missar varannan tandregleringstid för sin unge.

När vi kom till kassan visade det sig att äventyrsbadet var stängt.
Vi promenerade hem igen.
När vi gick hem föll regn över oss, men inga skyar som öppnade sig, bara duggregn.
Det kommer att komma dagar då allt jag minns är lunchen, hur fina mina barn var mot varandra, och allt det andra har bleknat.

*

Det blev fredag. Natten var ett oroligt sammelsurium, ändå vaknade jag tidigt på morgonen. Myrkrypningar i benen, myggbett.
Jag cyklade till olika affärer för att titta på gräsklippare, jag skulle behöva köpa en ny, men själva konsumtionen gör mig matt, jag önskar att någon satte ned en gräsklippare framför mig och sa detta är ditt enda alternativ, vill du betala med kort eller kontant? och att det vara en mycket pålitlig människa som inte ville sälja något, bara lösa mitt problem.

Jag cyklade hem utan att ha köpt något och tittade misstänksamt på mitt gräs, försökte avgöra hur snabbt det kommer att växa och om jag kan vänta med att köpa en ny tills min vän kommer på besök och kan hjälpa mig.
I brevlådan låg en påminnelse på en faktura jag aldrig fått, en försäkring för en bil vi redan sålt. Medan ugnspannkakan stod i ugnen ringde jag försäkringsbolaget. Bilen tillhörde dödsboet efter barnens pappa innan vi sålde den, och något händer i de flesta röster när man säger bilen tillhörde ett dödsbo men jag är representant för dödsboet, jag orkar inte höra det medlidandet, jag har ringt så många samtal och det är alltid så mycket papper och specialregler.
Det var semesteranställda och jag fick inga riktiga svar. Jag kopplades till en telefonkö som verkade leda till någon som aldrig skulle svara.

Jag föll i gråt.
Det var inget att gråta över, få saker är det, men i det ögonblicket kändes det som om detta aldrig skulle ta slut: omöjliga obehagliga brev i posten om sådant som aldrig varit mitt, oändliga samtal med främlingar där man är ett olösligt ärende.
Just då kom Habanero in från studsmattan. Tog in scenen: mamman vid köksbordet, med telefonen, tårarna jag inte hann dölja.
”Det är bara lite krångel med en massa papper”, sa jag skamset. ”Det är verkligen ingen fara.”
Hon nickade, gick och satte sig i soffan.
Fem minuter senare, medan jag fortfarande satt i telefonkön, fick jag ett meddelande från henne på Messenger.

Jag lade på luren, satte mig i soffan och tog henne i famnen.
Tänkte:
Älskling, vad ska du göra med ditt språk.
Älskling, vad ska jag göra med mitt. 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

21 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Kometen kommer

juli 2, 2025

Det är en dag vid havet, en fläkt av något vår familj en gång var.
Badplatsen vi brukar åka till har badförbud på grund av bakteriehalter, vi åker till den oändligt långgrunda stranden där jag var med barnen när de var små. Här satt jag en sommar när barnen gick på sommarsimskola, med mina böcker under ett träd i skuggan satt jag, fast de flesta dagarna behövde man inte söka någon skugga, bara skydd mot duggregnet.

Det var den sommaren jag började ana att jag skulle behöva att göra det här ensam.
Sommarsimskolebarnen vadade ut i vattnet, långt långt bort för att komma till ett sådant djup att det ens var meningsfullt att försöka simma. Prickar vid horisonten. Jag var uppfylld av en adrenalinstinn energi. Jag trodde att det här bara skulle pågå ett tag, tills allt redde upp sig.
Jag har alltid varit svag för undantagstillstånd.

Sara Gordan skriver i Natten om det ensamstående föräldraskapet. Det är inte bokens huvudspår, men det är det som dröjde sig kvar starkast hos mig.
Skildringarna av att göra det själv. Att klara det själv! För att inga andra alternativ finns.
Det finns inga utrymmen att snava och falla, det finns ingen plats för att tappa greppet, det finns ingen plats för att tröttna.
Hon skriver om sju svåra år och sju feta, som i den bibliska berättelsen. Hon skriver om hur svårt det kan vara att veta vilka som var de feta åren, och vilka som var de magra.
Det går att gå igenom saker i livet som man aldrig skulle vilja – aldrig skulle orka! – göra igen.
Och samtidigt längta tillbaka, dessa ögonblick av total självklarhet, när varje dag har en ordning och varje dag har ett syfte och det syftet är att bara fortsätta.

Det är en dag vid havet, vi har fått ut vår tonåring ur tonårsrummet, jag och hennes syskon, hon har till och med föreslagit den här utflykten själv. Vi möter henne som den förlorade sonen, den här dagen är en fest.
Medan hennes syskon leker på stranden smörjer hon in min rygg med solskydd.
Ömsint noggrannhet i hennes rörelser. Igår sms:ade hon mig att jag är en fucking idiot medan hon gick på långpromenad för att tala i telefon med sina kompisar och berätta om just detta. Nu: hennes händer, cirkelrörelser över mina axlar.

Dansen man dansar med sin mamma, när man är snart fjorton år. När varken ord eller impulskontroll räcker till.
Att bygga band, ibland bara en skör tråd, mellan oss. Genom att gång på gång välkomna tillbaka. Som om hon vore ett litet barn igen, som efter sammanbrottet måste få komma till famnen.
Att uppfinna nya slags famnar, ibland hemliga, osynliga.

En dag vid havet. Vi vadar långt, långt ut, det är människorna på stranden som är avlägsna prickar. Vi doppar oss i det isande vattnet. Vågor vaggar oss. Kylan i ansiktet väcker oss till liv.
Efter badet sitter vi igen på filten, jag och min stora, småsyskonen uppfyllda av varandra i en lek vid vattenbrynet.
Hon säger saker till mig. Hon berättar om kärlek och om vänskap, om minnen från många år sedan. Om en tiktokvideo, om ett kompiskretsskvaller. Lösa tankar far ur hennes mun, hon glider från den ena till den andra. Min hand stryker över hennes hår.
Doft av nyklippt sommargräs, sus av trädens löv i vinden, vassen.
Ljummen vind i mitt ansikte.

Andra år, andra tider, man är behövd på andra sätt, man måste vänta in det.
Måste känna sig meningslös och obehövd, för att plötsligt dras in med full kraft, måste vara redo för alla tillstånd.
Man måste stå stadigt, också i sådana tider.

Sedan är hon klar med allt hon ville berätta. Hon rusar mot sina syskon, ger dem några ögonblick av glittrande uppmärksamhet när hon gungar dem, de möter henne som om de stått längst fram i autografkön och äntligen träffat den stora artisten, de möter henne som den syster som äntligen vänt åter.
Jag läser en bok på min filt, som om det vore ett annat år, som om det vore andra tider.

Alla dessa gånger jag satt på en strand, vid en lekplats, i ett lekrum på en färja, och läste en bok.
Alla de tider då det alltid var så att jag befann mig där mina barn befann sig, att de fortfarande levde utanpå mig, intill mig.
Begränsad rörlighet, det var de magra åren, det var de feta, i begränsningar finns också en tydlighet.

En dag vid havet, men sedan cyklar vi hem.
Tonåringen in i sitt rum. Småsyskonen i vardagsrumssoffan, de lyssnar på ljudbok.
Jag sätter mig på balkongen, skriver på min doktorandplan som ska in i augusti.
Just när jag hittar fokus lyses hela världen upp. En blixt? men ingen åska, och ett varmare sken än blixtar, över hela himlen en hastigt uppflammande led… och så hörs ett väldigt dån.
Sedan: en alldeles stilla värld igen. Inga kratrar, inga skrik, ingen lukt av rök, inget regn, inget åskväder, inga skott, ingenting.

Jag går in till barnen.
”Märkte ni det där?”, säger jag.
De höjer knappt blicken, pausar inte ljudboken.
”Nä?”
”Jag menar, dånet och det enorma ljuset?”
”Nä. Du börjar nog bli lite paranoid.”

Går ut på trappen för att se om något sprängts på framsidan, de håller på att byta alla rör på vår gata, har grävt upp alltihop, kanske har något material exploderat? Men allt är stilla. Grannen mittemot har också gått ut på trappan och ser sig om, men jag vågar inte fråga om han märkte samma sak.
Du börjar nog bli lite paranoid.

Sedan läser jag nyheterna.

Läs mer:

  • Säsongens slut. ”Nu är det slut för idag på det här äventyret. Nu är det dags att åka hem.”
  • Sommar sommar sommar. ”Sommaren är ett slukhål.”
  • ljus, ljus, ljus. ”Det ser ut att bli en vacker dag. En stilla sol som stundtals spricker fram genom molnen.”
  • vecka 6, 2025. ”Kanske är allt jag vill, i slutändan, att få vara i mitt hem och sova i min egen säng.”

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

15 Comments
att skriva

Sommar sommar sommar

juni 30, 2025

Sommaren är en märklig plats, ett slukhål.
Jag tycker om det ordet, slukhål, fenomenet fascinerar, jag minns när jag första gången hörde talas om det, jag var förälskad, någon jag var förälskad i berättade för mig om det.
Att marken kan rasa samman. Svagheterna som döljer sig under ytan.
En perfekt metafor, tänkte jag, för förälskelse, för somrar, jag slutade vara förälskad, jag fortsatte skriva om slukhål, sommar lades till sommar och kärlek lades till kärlek och dagar lades till dagar och det är många år senare, en livstid.

De stängde Fyrishov nyligen läste jag, en vattenläcka på grund av ett slukhål.
Barndomskvällar, doften av klor, gå på kaklet enligt ett visst mönster, tiden evig, hår när topparna fryser i vinterkyla på väg ut mot bilen, jag brukade berätta historier för mig själv i badet, jag berättade alltid historier, mitt liv öppnades när jag började skriva ned dem, jag vet inget annat.

En gång, när jag var genom barndomen och bortom den,  fick jag ett dödsbesked där, på Fyrishov.
Men de hade byggt om det sedan länge, då, det var inte min barndoms omklädningsrum, det var andra skåp, ett annat ljus.
Jag hade inte förstått hur döden kunde sluka de levande.
Det kändes som om någon dog, där, i omklädningsrummet på Fyrishov, jag ville inte åka tillbaka, men vi hade simskolan, vi satte oss på bussen, jag åkte och åkte vecka efter vecka tills det blev till något annat.

Man lägger sina dagar, en efter en till varandra, tills allting har blivit något annat.
Det är hela rörelsen.

*

Sommaren!
Jag skriver till min vän:
vad dumt det var av mig att skicka in ett manus innan sommaren
det är så tungt att gå och vänta på refuseringar när man är i ett vakuum, fråntagen sitt arbete
Hon skriver, roat som man blir road om man känner någon som är lika melodramatisk varje år i juni:
menar du att ha semester? 

Jovisst, det kallas semester, jag förstår ju det, det är en lyx att ha ett jobb som bara fortsätter att finnas trots lågkonjunkturer och världsoro, jag fattar ju det, att ha betald semester, jag fattar ju det, men: jag tycker så mycket om vardagen.
Man går upp, man går iväg, man stressar, man lugnar sig, man planerar måltiderna, man läser läxorna, man vill bli av med alla bekymmer men de är egentligen själva poängen, små hinder som ska överkommas, den dramaturgiska kurvan i en vanlig dag, konflikt och upplösning, man gör vad man ska.

I vardagen är det mycket tydligt vad man ska göra.

*

Folk klagar på vädret.
Jag älskar det dåliga vädret. I regn och kyla kan jag koncentrera mig.
Mitt perfekta sommarväder är några dagar av vackra sommarregn – doften av dem, ljudet mot taket – och svala men lätt soliga dagar då man kan sitta ute i trädgården och arbeta med sina projekt, men gärna med kläder på. En tjocktröja gör inget. Långbyxor är inget problem.
Ett lugnt sus av vinden i träden, en vänlig grönskas rika dräkt, men ingen svett, inget behov av ständig siesta.

*

Så här har jag tyckt om sommaren så länge jag kan minnas.
Oftast har det löst sig genom att sommaren varit min tid för att skriva romaner.
När jag var sexton.
När jag var sjutton.
När jag var nitton.

Kanske slutade sommaren vara skrivtiden efter det, när jag fick mitt första barn?
Ett visst slags ändlöshet upphörde, tiden att skriva kom i fanatiska sjok när vi hade barnvakt, och när jag stal tiden till mig.

Alla dessa ögonblick med små barn, när jag skrev. 
Men de är så stora nu, jag behöver inte jaga tiden, behöver bara påminna mig om hur värdefull den en gång var för mig, tillåta mig att ta emot den när jag får den.

*

Det finns ingen brist på saker som borde göras. Det finns alltid saker som borde göras. Fylla i blanketter, rensa ogräs, rensa avlopp.
Men jag antar att det inte är vad folk längtar efter när de säger att det är så underbart med semester.

*

Jag borde bara skriva, det är väl så.
Fortsätta hålla i rutinen.
Refuseringarna tog hårdare än vad jag trodde, det kändes så genant.
Kanske som att vara förälskad, att förblindas av kärleken till att tro att det är besvarat, och sedan upptäcka att allt var i ens eget huvud.
Att tro att man hade skrivit något som borde kunde läsas av andra, att bromsas i den uppfattningen.

Men känslan, i sig, av att skriva. Det är väl det som behövs, det är väl så.
När ord läggs till ord, som dag läggs till dag, att det är själva rörelsen, att text läggs till text läggs tills text tills berättelsen blivit något annat.

Stadig mark. Ord.

 

 

 

Läs mer:

  • Enkelheten, svårigheten. ”Folk säger att det är bra att skaffa sig ett liv man inte behöver ta semester från, det de glömmer att säga är att semestern då kan kännas som ett överraskat vakuum som är svårt att orientera sig i.”
  • en helg. vecka 21, 2025. ”Hur ska jag säga allt det jag har tänkt utan att villa bort mig?”
  • Sommarskrivet 2025. Tänk om sagan är den riktiga verkligheten.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

12 Comments
familj

Ett gift gammalt par

juni 27, 2025

De sitter i soffan och lyssnar på ljudbok.
Dessa två, en syster och en bror med ett och ett halvt år emellan. Nio snart tio, elva snart tolv. Lilla Gubben och Habanero, de är ler och långhalm, de är radarparet.
Deras syster försvunnen in i tonårsrummet, tonårsvärlden, ibland kommer hon ut därifrån och gör gästspel.
Då pausar de ljudboken.

Mycket tid, och många samtal, avsätts för detta ljudbokslyssnande. De diskuterar vilken ljudbok de ska lyssna på och när de ska lyssna på den. De diskuterar kring hur de ska hantera om någon vill lyssna på boken när den andra har gått till en kompis (man måste sätta bokmärke och lyssna om när syskonet kommer hem).

Vid middagsbordet diskuterar de handlingen i böckerna de lyssnar på. De har fastnat för Åremorden-serien av Viveca Sten och diskuterar intensivt karaktärernas privatlivsförvecklingar. En av polisernas pappaledighet och en annan polis nyfunna kärlek. Ett äkta par i en destruktiv relation som får stor påverkan på den fortsatta deckarhistorien.
”Han mår nog inte riktigt bra”, säger Lilla Gubben, ”men det är inte okej som han beter sig.”
”Fast hon har ju cheatat på honom.”
”Prata svenska vid matbordet”, säger Lilla Gubben, för det är en regel vi har, jag undrar ofta vad som kommer att hända med språket i den här generationen av barn, de som fyller sitt ordförråd med youtube-engelska och har en stark engelska men inte modersmålsstark och en svenska som försvagas. När jag hör mina barn säga för en anledning istället för av en anledning undrar jag om vi är på väg mot en värld av pidginspråk där ingen egentligen har ett modersmål och vad händer då med tänkandet, vad händer med tänkandet om vi inte har ett språk att tänka det på och –
”Jag menar, hon har begått äktenskapsbrott”, säger Habanero förnumstigt, stolt över att få använda termer från sitta stora intresse religion och road av att hitta de termer som ger störst effekt, oavsett vilket språk hon använder.
”Men det gör ju inte att man får låsa in någon i en stuga i skogen.”
”Nä. Faktiskt inte.”

*

De ber mig att gå några meter framför dem när vi är ute och går tillsammans.  På en promenad för söndagslunch på Maxinge köpcenter, på en gata i Berlin.
”Vi behöver få ha privata samtal, det är sådant du inte riktigt förstår.”
”Men stör det verkligen om jag går bredvid er?”
En liten suck från Habanero. Milda mellanbarnsrösten från Lilla Gubben.
”Vi tycker om dig som en mamma”, säger han, ”men om du går bredvid oss är det ju inte längre privat.”
För all del.

*

Deras hushållsansvar är att tömma och fylla diskmaskinen. När de inte diskuterar sina ljudböcker, diskuterar de den optimala ansvarsfördelningen för hur denna diskmaskin ska fyllas och tömmas.
”Jag plockar ut porslinet, och du besticken.”
”Och jag tar muggarna, men du tar glasen.”
”Du tar skålarna, jag tar de platta tallrikarna.”
”Om jag sköljer av…”
”… Ja du sköljer av för jag är så känslig för vatten det känns så OBEHAGLIGT mot huden men jag står bredvid dig och pratar hela tiden, när du sköljer av, så du inte får tråkigt!”
”Och sen sätter du in i diskmaskinen.”
”Ja. Sedan sätter jag in i diskmaskinen.”
”Det är en bra plan.”
”Det är en jättebra plan, MEN MAMMA VARFÖR STÅR DU HÄR OCH LYSSNAR VI VILL FÅ PRATA PRIVAT.”

*

Som ett par som varit gifta mycket länge. De lever på minnen och vanor, de är insyltad och insnurrade i varandra. Världen byggs i de gemensamma gärningarna.
Det är svårt att minnas, svårt att förstå, en värld som skulle hanteras ensam.
När de bråkar händer de att de sänker sina röster och går undan, som ett par skulle göra, och för första gången inser jag att det beteendet inte bara handlar om att skona andra från grälet. Det handlar om att ha en värld som ingen annan skulle förstå sig på, att bara den som förstår spelets regler kan vara med och reda ut tvisterna.

Ett gammalt par. Han får packa ett par böcker i hennes ryggsäck, hjälper henne att dra kabinväskan en bit i utbyte.
Ett gammalt par, när han åker till London ensam med sin farmor och farfar ringer han henne varje kväll för att berätta om sin dag. När han kommer tillbaka är det första de gör att gå på en lång promenad.
Ett gammalt par, hon ligger i soffan och lyssnar på k-pop, lättjefullt utsträckt, hon ser ner på honom där han sitter på golvet intill och lägger patiens, hon ler, hon säger:
”Lilla du, och dina patienser.”
Han ser upp.
”Den har snart gått ut. Ska vi lyssna på lite ljudbok?”

Läs mer:

  • Radarparet. ””Bebis! Vad är ett plus sju?”
  • Ler och långhalm. ”Sidor av samma mynt, natt och dag, sol och måne.”
  • Habanero. ””Inte inte! Det är STARKT för bebisar!”
  • Lilla Gubben. ”Jag kallar honom Lilla Gubben för att han ser ut som en sådan. Inte som Pippihästen. Men som en liten herre.”
  • Gryffindor. ”Mammor dödar inga basilisker.”
  • Ett dött gammalt äktenskap. ”Låt mig vara krossade tomater! Låt mig vara knäckebröd, röda linser, ett paket med havregryn.”

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är mina bästa inlägg.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

14 Comments
att skriva

Sommarskrivet. 2025.

juni 26, 2025

Det kom ytterligare en standardrefusering från ett förlag.
Matematiken ligger nära till hands, ett slags mental bokföring: nu är det två fina refuseringar från agenter, ett möte med en agent som sa åh det här skrivandet men nej inte det här manuset, två standardrefuseringar. Om man lägger samman allt detta, betyder det inte något, låt det betyda något, men naturligtvis betyder det inte något jag inte redan vet, som jag inte redan vetat i många år: det finns något där i mitt skrivande, det har inte hittat rätt person vid rätt tidpunkt med rätt manus än.
På så sätt spelar alla dessa överväganden och beräkningar ingen roll, ändå är det så svårt att låta bli. En antagen bok är en antagen bok och en refusering är en refusering och det är 1 och 0 och inget däremellan och det har mycket lite med att skriva att göra.

Det tar så mycket energi att vänta på svar om sitt manus!
Jag hade glömt, eller var det inte lika svårt förra gången?
Förra gången var livet så fullt, överfullt, upptaget.

Kanske sammanfaller det med ett slags fyrtioårskris, tio år för tidigt. Barn som börjar bli stora men ännu inte borta från hemmet, man har ansvar och fritid på samma gång, inga katastrofer runt hörnet, inga världar på väg att rasa samman, inget som måste dundras iväg på minuten, ingen på väg att ha sönder hela huset så fort man vänder dem ryggen.
Semester på det.
Det finns så mycket tid att tänka, så lite att tänka på, annat än: vad gör man vad gör man vad gör man med sitt lilla liv och är man på väg att slösa bort det.
På grund av begränsade resurser kan vi inte ge någon individuell återkoppling.

Men vad är då det bästa att göra av grubblande under optimala omständigheter, det är väl att göra något istället för att grubbla.
Vad var det jag brukade göra – som gav rytmen och ordningen, som gav känslan av framåtrörelse? – jomen det var ju att skriva.

Det är dags att planera sommarskrivandet.
Det var lättare förra året, tänkte jag nyss buttert, då hade du ett manus i gång.
Men när jag läser vad jag skrev förra året, och jag minns att så var det faktiskt inte alls. Jag hade en lös samling av en massa tankar och ord och uppslag och jag undrade om jag någonsin skulle lyckas få ihop det till ett manus.
För ett år sedan fanns inte boken jag nu har skickat till förlag.
Ett år sedan! När jag var tjugo var ett år en evighet, jag förstod inte hur jag kunde förväntas lägga så lång tid på ett och samma projekt. Men nu är det inte så länge sedan förra sommaren.

Jag har ett antal lösa anteckningar, en idé om vad nästa manus ska innehålla och handla om.
Tanken är kittlande.
Om jag sätter mig och skriver det, nu. Vad sitter jag med om ett år?

Förra året skrev jag att jag ville skriva mellan en halvtimme och en timme per dag. (Jag skrev också: ”Jag tänkte:
Alla som kan skriva text kan inte skriva romaner, man kan vara en lycklig människa ändå.”, en tanke jag tänkte igen senast igår. Är man bara upprepningar av samma tankespår och mönster, år efter år?).
Det är helt görbart, det kan jag göra i år också, bara jag bestämmer mig.
Alla år jag drömde om ostörd tid, möjlighet att göra vad jag vill, och nu när jag står inför den blir jag handfallen.

Bara jag bestämmer mig!
Nu bestämmer jag mig.

Nu öppnar jag den nya berättelsen på allvar, nu återställer jag ordningen.
Vad det blir kanske vi ser om ett år, eller två, det är inte själva poängen, tvärtom är det en mycket liten del av berättelsen.

Hur kommer ni att skriva i sommar, om ni skriver?

Läs mer:

8 Comments
att skriva

den tjugonde juni, 2025.

juni 20, 2025

Det är midsommarafton. Igår blev jag refuserad, den första förlagsrefuseringen av mitt manus.
Det var en standardrefusering. Tack men nej tack, endast undantagsvis personliga kommentarer. Från ett förlag där jag haft en mer personlig ingång, uppmuntrats skicka när jag har något nytt.
Nu tror jag inte att jag får några fler besked innan sommaren, jag gissar att det är så, att alla går på semester och de som jobbar kvar någon vecka till på förlagen sitter med befintliga projekt, småfix. De stora besluten först till hösten.

Jag måste skriva på något annat, jag måste få gå in i en värld.
Att ha sitt skrivande är att äga en verklighet fullt ut, det är ett slags fullständig kontroll. Att släppa iväg en text på det här sättet är att förlora kontroll.
Att skriva något nytt är att återta den.

Det är midsommarhelg, jag har semester utan barnen, de är hos mormor och morfar.
Jag ska promenera längs havet, jag ska göra anteckningar.

Om det är skrivandet man har. Om definitionen av att vara en skrivande människa är att man gång på gång fortsätter att skriva.
Då är allt det andra – nej och nej och nej – trots allt bara något som rör sig i periferin.
I de bästa av skrivbubblor kan det vara så.

Men det är midsommar, och när jag tittar i bloggarkivet ser jag att jag ofta har skrivit här på midsomrarna, och att det nästan alltid handlar om att skriva.
Jag tycker det är en trevlig dag att dra sig undan på. Man är ledig, folk drar iväg och gör sitt, det finns inga stora krav på att göra det till en stor familjehögtid, vädret brukar vara lagom så man ändå kan koncentrera sig, man kan ägna sin dag åt text.

Här finns inlägg för er att läsa om ni känner likadant:

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

11 Comments
Resor

Bilder från Berlin

juni 17, 2025

På tåget mellan Hamburg och Berlin står tyska män kring de små runda ståborden i restaurangvagnen och dricker öl, mycket städat som om det lika gärna hade kunnat vara en kaffe. Jag dricker Earl Grey vid min plats och skriver. Mina barn läser, sedan spelar de. Tåget tar en timme och fyrtiosex minuter, det är tio minuter försenat.
Vi stiger av och är i en väldig stad. Kanske är det först nu det slår mig på allvar vad jag ägnar mig åt. Att jag ska dra runt mina ungar i den här staden där jag aldrig varit. Försöka visa dem något av världen, men vad vet jag om den?

*

Hettan trycker över staden. Vår lägenhet visar sig vara en oas. Jag hade fått lägenhetshotellet rekommenderat till mig. Noterat att de var lite dyrare än de andra, men innan vi bestämde oss för Berlin tittade jag på andra storstäder, och i jämförelse med de andra städernas priser var den här boendekostnaden inte så farlig. Jag hade inte riktigt förstått att lägenheten med två sovrum och balkong skulle kännas som ett slott, att det skulle eka lite i korridoren när vi ropade till varandra, och hade jag förstått det hade jag kanske inte vågat boka, tyckt det kändes för överdådigt, men denna svettiga resdag är det värt varenda cent.

När vi kommer till hotellet finns en liten buffé av snacks och juice och kakor som barnen kan ta från medan jag checkar in. En av ägarna småpratar med dem. Var kommer de ifrån, hur har de rest hit, de konverserar med honom om att vara svensk men att ha flyttat till Finland och bo i en rent svenskspråkig del av landet, vänta vänta nu säger han, var kommer ni ifrån egentligen då, vad har ni för pass, de skrattar och säger som det är: båda.

Man reser till en annan plats och upptäcker sig själv.
Vem är man i världens ögon, hur blir man till inför andra.

Lägenhetens luftkonditionering, att stänga in sig i ett annat rum än resten av familjen.
Att sitta på balkongen, att lägga sig i badet.
En stund efter att vi checkat in ringer de på, från receptionen, med en låda med spel.
”Titta”, säger Lilla Gubben, ”det finns ett schack. Ska vi spela schack?”
Vi spelar schack, som alltid.

*

Den första dagen är en dålig dag, kanske måste alla semestrar ha de dåliga dagarna för att man ska gräla ut dem. Vi går upp i riksdagsdomen för det hade vi också blivit tipsade om men ingen var imponerad av det. Säkerhetskontrollen tog energi och all personal som arbetade där såg ut som ai-genererade människor, det skrattar vi åt senare när den dåliga dagen är över, de log hela tiden men utan att möta våra blickar, när vi försökte se lite frågande ut för att se om vi gick rätt och gjorde rätt såg de rakt förbi oss, men med samma leenden.

Jag blir ogillad av min tonåring på Brandenburger Tor, jag blir förlåten på spionmuseet.
Jag undrar om jag tagit mig vatten över huvudet.

 

Den andra dagen sätter vi oss ned i soffan vid teven i det vackra vardagsrummet i vår vackra lägenhet och pratar om hur vi ska ha det.
Jag lägger fram förslag på saker jag tänkt att man kan göra, alla får säga vad som är viktigt för dem den här dagen. En vill att vi tar kollektivtrafiken så nära det bara går, även när det betyder att det tar längre tid än att gå. En annan vill väldigt gärna se Berlinmuren. En tredje vill äta pistagecroissanter enligt en väns rekommendation. En fjärde vill gå på datorspelsmuseum.

Vi åker till Neumanns café och äter brunch (inklusive pistagecroissanter). Vi går till East Side Gallery, delen av Berlinmuren som målats med konst. Sedan går vi på datorspelsmuseet.
Jag tar oss dit vi ska, jag tar oss till spårvagn och tunnelbana och buss och promenadsträckor, jag muttrar ibland, är butter i Berlin, men jag gör det, jag åker runt här med mina stora barn och ser något nytt och det öppnar hela världen för oss.
En svindlande känsla av att nu gör vi vad vi vill.

*

Jag sitter med henne på balkongen i den heta kvällen, hon som fyller fjorton i vinter, liten och stor, kryper in i min famn, det är mörkt omkring oss och varmt.
Det känns alltid så utomlands, tänker jag, när det är mörkt och sommar på samma gång.
”Det är så mörkt”, säger hon, utan att jag har sagt vad jag tänker på, ”det känns att man är utomlands, det blir aldrig såhär på Åland.”
Jag stryker henne över håret, hennes kind mot min axel, hennes fingrar stryker över min arm.
Komma nära, slita sig loss.

*

Kvällspromenaden, alltid kvällspromenaden. Men längs Berlins gator, jag tittar på människorna, jag tittar på dem en lördagskväll i hettan och en söndagskväll i regnet när åskan ligger i luften, jag tänker på hur det hade varit att befinna sig på en sådan här plats, hur jag hade kunnat trivas med det också, hur jag trivs med att titta på människorna som om man går på zoo, att kunna ge sig ut i sin totala anonymitet och inte vara en del av händelseförloppet, att se alla dessa scener utspela sig i varje gathörn.
Stadslivet som en vernissage, människorna som konstverk.

När jag var ung och befann mig i en stad lockades jag av möjligheten att bli upptäckt. Att kunna spatsera på gatan och möta någon som skulle plocka upp en ur ens tillvaro och förändra ens liv. Varje ögonblick möjligen livsavgörande, för livet är inte avgjort än.
Men mitt liv är fortfarande inte avgjort än, det är bara att jag vill avgöra själv. Jag vill inte bli upptäckt och hittad av någon annan, jag vill inte att en komet ska kastas in och förändra hela min bana.
Jag vill bara få gå ifred, bland folk, och fundera på vad som är nästa drag.

 

Förlorar stort mot honom en morgon. Han som kommer att fylla tolv.
Men senare, på kvällen, när jag kan slappna av och känna att vi haft en riktigt bra dag tillsammans, då fokuserar jag, då blir det nästan oavgjort.
Han skrattar till för sig själv och nickar nöjt när han ser att jag gör ett bra drag.

*

Vi åker till ett kattcafé, på barnens önskemål.
Det är trettio grader varmt och spårvagnen får något fel och blir stillastående en bra stund på vägen dit och jag är så nära att vända om, men ingen i det här gänget kommer acceptera ett inställt kattcafébesök.
”Om du ska skriva tips på din blogg om Berlin”, säger barnen, ”skriv då att kattcaféets katter är så söta, att man kan klappa dem om man följer reglerna och är vänlig mot dem, att de är så snälla och fina, att om man bara vill må lite bra, då ska man åka och klappa en katt.”
Så jag skriver det, trots att det bästa jag vet med cat café är att det blir en alliteration.

*

Ingenting är som de här barnen.

*

Den sista dagen går vi till en rosenträdgård och lekplats runt hörnet från vår lägenhet, för att fördriva några timmar innan det är dags att åka tåget hem. Vi äter våra medhavda lunchlådor med pasta och en tysk pesto som barnen säger är den godaste de någonsin ätit, barnen leker, ja alla tre ett tag, som när de var små, och jag läser Hanna Johanssons Body Double och får samma känslor som när jag var barn och kom i kontakt med Maria Gripes böcker.
(Att det finns något större i den här världen, att det finns någon annan som har förstått det, att vägen dit går genom litteraturen).
Doften av rosorna så söt.

En man promenerar i parken med sin hund, han småpratar med oss. Det här är ett trevligt område, säger han, för nästan alla här är inflyttade utom han. Hans engelska har blivit mycket bättre sedan han flyttade hit. But they are all very well integrated, säger han, I mean in western culture. We understand each other. Sedan promenerar han vidare med sin lilla hund och jag märker att jag hade velat fortsätta samtalet, inte för att tala just med honom men för att jag börjar sakna att samtala med andra vuxna.
Det är ett märkligt uppdrag att vara den enda föräldern, och samtidigt kan jag inte längre föreställa mig hur det skulle vara att vara två, att ständigt behöva samarbeta med någon annan.

*

Den här staden har överraskat mig, jag tänker på det i rosenträdgårdens söta doft.
Blandningen av ordning och kaos, av smuts och struktur, av upplösthet och absolut ordning.
Som ens eget liv kan bli ibland, att man tog sig igenom år av kaos och splittring och kanske någon annans storhetsvansinne och blev en – på ytan – helt välfungerande stat. Men alla skiftningarna rör sig under ytan.

Och så, om kvällen, reser vi hem.
Det är en annan berättelse.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

1 Comment
familj Resor

Liten, stor

juni 12, 2025

Att resa med en tonåring. Kanske  helt enkelt att vara mamma till en tonåring.
I en bok i våras läste jag att det kan vara extra svårt att vara förälder av samma kön till en tonåring, att pojkarna ska slå sig fria från papporna och döttrarna från mammorna, kasta bort en förebild för att bli sin egen.
I samma bok läste jag att det kan vara särskilt svårt om man är en ensam förälder. Om man ska vara världens hela bas och trygghet och samtidigt det som ska förkastas.

Jag vet inte vad som stämmer, vad vet jag om detta, jag har bara mig och henne.
Häromdagen, på ett tåg, lyssnade jag på musik och det kom på en låt jag lyssnade på så mycket den hösten och vintern när jag väntade henne, och jag insåg att hon ligger mycket närmare att vara så gammal som jag var då, än vad jag själv gör.
Det fick mig att vilja stryka över henne håret, hålla om henne, säga att jag förstår hur svårt det är att vara så skenbart stor utan att ha hunnit skaffa sig erfarenheterna som kommer med att leva.

Men det var inte läge, hon satt på telefonen och chattade med sina kompisar.

*

Köpenhamn-Hamburg. Resans andra tågsträcka. Fyra timmar, fyrtio minuter.
Vindkraftverk, kohagar. Broar i metall, floder och solen som glittrar i dem. Byar, städer. Utrop på danska, engelska, tyska. Ingen restaurangvagn, precis som jag läst om, men en man som går igenom korridorerna några gånger under resan och säljer godis och chips, kaffe och te. Han går snabbt, som om han utgår från att ingen kommer att vilja ha något, första gången hinner jag inte med. Man måste vifta och ropa. Jag får det godaste Earl Grey jag druckit.
Vändtia, Finns i sjön. Bokstavsleken, bokläsande. Jag läser Aris Fioretos Solar Plexus, det går långsamt men känns som att äta mycket god mörk choklad bit för bit, som om mitt sinne blir renare för varje klar formulering. Jag hörde Aris Fioretos i Bildningspodden en gång, han pratade om Vladimir Nabokov, jag tappade intresset för Nabokov men undrade vem den här experten var, som använde språket med en sådan exakthet, som träffade orden som en mycket musikalisk människa träffar toner, klarheten.

Det blir ont om vatten och mat på slutet, jag har planerat dåligt. Reslängden är ingen fara, men med lite blodsocker och törst tappas tålamodet.
När vi är framme stegar min stora flicka iväg, min tonåring, snabba steg, självklarhet, hon är en sådan som hittar utgången och hittar allt, men hon vet inte var hotellet är, det vet ju bara jag, och jag skäller på henne med min vanliga ute-på-resa-svada som har ett stort kärnbudskap: vi är inte på Åland nu, vi är ute i världen. 
För det är, trots allt, en avsevärd skillnad.

Mörka blicken, och sedan:
”Men vi kanske hade haft det bättre på Åland.”

*

Hotellet precis runt hörnet, tack gode gud eller tack mig själv för att jag bokade det så, de två äldsta vill vila på hotellrummet och den minsta få något att äta. Vi går till ett café precis mittemot hotellet och hon hittar ett slags varm croissant-macka som är så god att hon genast måste ringa sina syskon och fråga om de inte också vill ha.
Hennes bror vill gärna komma, han kommer ned och möter oss vid hotellentrén säger han. Hennes storasyster undrar om vi kan köpa med maten till rummet åt henne. Jag biter mig i tungan, tar ett djupt andetag och påminner mig att i boken jag läste stod det att med tonåringen är det som att man hela tiden håller kontakten via en mycket skör tråd, och allt positivt och skönt man kan ge dem som inte kostar för mycket i auktoritet hjälper till att hålla den där tråden hel. En improviserad room service-leverans av en macka kan vara det som gör att tonåringen senare vågar komma till en med kärleksbekymmer, livsfunderingar (eller bara inte hata att vara på resa med sin familj).

Vi handlar med oss, går upp på rummet. Äter i sängarna och ser på tysk barnteve. Tonåringen frågar om hon kan få en till. Jag tänker på den sköra tråden, säger okej och tänker lättat att det är bra att jag har bytt om till lite skönare kläder, nu känner säkert inte kassören på caféet igen mig. Det finns något avvikande med att först komma med ett barn, sedan hämta ett till barn och köpa mer, sedan lämna caféet och komma tillbaka ensam.

”Hello”, säger cafébiträdet när jag kommer, ”you changed your clothes.”
”Erm yes”, säger jag, som av all tyska som omger mig och osäkerheten i om jag borde prata tyska eller engelska helt enkelt blivit oförmögen att uttrycka mig på något av språken, ”I live in a hotel.”

Det förklarar inte riktigt allt jag vill säga, men det får räcka så.

*

Sitter vid lekparken i den stora parken Planten un Blomen, en oas mitt i all Hamburgs trafik. Min äldsta får vila på hotellrummet, hennes småsyskon leker.
En sen kväll för några månader sedan drabbades jag av en insikt. Det var när jag inte kunde somna, jag grubblade kring mina barn, den stora och de små, kring dynamiken som rubbats.  Jag vill dra med henne på saker som om hon fortfarande liten, och ibland behöver hon få vara själv och stor, och då gror mitt dåliga samvete över hennes småsyskon. Ska de inte få vara barn på sättet hon fick? Ska deras barndom vara över nu, bara för att hennes är på väg att vara det när hon går in i nästa uppväxstadium?
Men de behöver ju inte göra allt tillsammans, insåg jag där, i midnattsgrubblet.
De är så tätt i ålder, de har alltid varit i flock.
Men hon behöver få vara utanför flocken, ifred, gå in och ut ur den.

På den insikten tänker jag nu, medan solnedgången ligger över oss och doften av blommor och luften som äntligen blir svalare. Att jag måste låta henne vara ifred, också när vi reser, planera för att hon är både med och ensam.

Måste släppa taget och låta henne gå.
Måste öppna famnen och ta henne tillbaka.

Senare på kvällen lyfter hon plötsligt blicken från mobilen, ser rakt på mig med ögon som mött mina sedan hon låg och åt vid mitt bröst.
”Jag älskar dig”, säger hon.
Och det är som när hon var en bebis och skrek sig högröd till sömns, det är som ögonblicken efter att hon somnat.
Allt är glömt, allt är förlåtet.

7 Comments
Resor

Your time is up, and you must sail towards the exit.

juni 11, 2025

Är det såhär det ska vara nu. Att inget ska skrämma mig mer. Eller, snarare: att ingen skräck ska hindra mig.

Jag har ingen aktiv dragning till nöjesparker. Det kittlar tillräckligt  i magen av guppen i backarna på bussen från färjan till Uppsala, det är tillräckligt mycket kropp att finnas i bara en vanlig dag, jag behöver inte in i extremer.
Men en grå dag i juni när regnet kommer och går är det bästa mina barn kan tänka sig att göra i skurarna att ta sig från den ena åkattraktionen till den andra på Tivoli, och även jag förstår att det blir ingen semester för dem om vi bara gör vad jag tycker är kul. (Det jag tycker är allra roligast är att arbeta hårt med tankearbete, möjligen med en vacker utsikt. Det blir inte riktigt någon familjesemester av det).

Om man vill undersöka sin ångest och hur den förändras över tid kan man gå till nöjesfält. För ett år sedan var vi här och jag förundrades över hur lugn jag var. Det är inget mot nu. Jag börjar bli rund glad och medelålders, jag börjar bli så bekväm att jag inte känner paniken lura runt hörnet, jag kan kasta mig ut för det bräckliga börjar gå över. Jag kan till och med tillåta mig att gå över den absoluta gränsen, för att imponera på barnen. Jag kan acceptera en åkattraktion där jag kommer att hänga upp och ned.

De snurrande stängerna, min lugg som faller mot marken när himlen är botten, att det inte är så farligt som jag trodde, att jag inte ens dör litegrann, blir katalysatorn. Det sätter igång kedjan av reaktioner, enorma krafter är i rörelse.
Jag vågar allt. Det är ett turbo racer moment, inget kan stoppa mig.

”Om du åker Demonen med mig är du min stora förebild”, säger Habanero, min nioåring.
Demonen är en bergochdalbana med flera loopar. Förra året var hon en centimeter för kort för att åka den och bröt ihop på en bänk och grät. I år är hon taggad till tusen.
Jag protesterar – hon övertygade mig att prova den upp-och-ner-i snurrande-armar-grej jag redan åkt med motiveringen att jag måste vara en förebild.
”Du blev en liten förebild av det. Du kan bli en stor förebild av det här.”

Vem hade kunnat motstå att vara hennes stora förebild.
Katalysen är redan igång, jag har redan överträtt mina tidigare gränser.
Det är nya tider.

Den första gången åker jag Demonen med ögonen slutna, ögonblicken sker utan för min egen kropp, det är en abstrakt plats, som när jag födde barn och värjde mig mot allt som skulle göra upplevelsen konkret (säg inte till mig ”Känn, där är barnets huvud, det är nästan ute”  – ta mig inte ur den här vackraste av platser som är min egen fantasi).

De kommande sex gångerna åker jag den med ögonen öppna.
Jag är trött på att blunda och fly.

*

I kön till en attraktion med små båtar i en damm sitter en skylt.
När ens siffra lyser, står det, är det dags att återvända.
Det låter nästan religiöst, tänker jag, är det något andligt de börjat med på Tivoli?
”Vad bra”, säger Storasystern, praktikern som förstår att det här inte är filosofiska budskap utan praktiska instruktioner, ”nu vet vi när vi ska styra tillbaka.”
Kastar en hastig blick på mig, minns alla gånger hon suttit bredvid mig i bilen och tipsat om svängfiler och genvägar och sett mina klamrande händer kring ratten, säger:
”Jag styr.”

*

På tåget hem sitter vi mittemot en äldre kvinna med asiatiskt utseende som tilltalar oss på en stapplig engelska. Hon har något mycket lugnt över sig, ett slags uråldrig visdomsaura.
Hon pekar på Lilla Gubbens glasögon och frågar mig om de har ett nummer.
Return when your number lights up, tänker jag, men det är fel svar. Jag säger att jag inte vet, men hon fortsätter att insistera, och jag förstår till slut att hennes fråga är om glasögonen har någon styrka. Vad händer, undrar hon, om han inte har dem på sig?
Jag berättar att då ser han dåligt på långt håll. Hon skakar sakta på huvudet åt detta, med en bedrövad uråldrig-visdoms-min, som om mörka tider ligger framför oss, som om detta är ett av de tidiga tecknen på detta.
”So young”, säger hon, ”so very young. And already need glasses with numbers.”
Hon pekar på Habanero. ”And she? She too? Numbers in her glasses? So young, so young…”
”Yes”, säger jag, och försöker låta lite urskuldande över det helt rimliga i att förse barn med synfel med glasögon, så att hon inte ska behöva tappa ansiktet. ”Yes, so young, so young. But still. So many things left to see.”

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

 

 

 

4 Comments