Det är lördag kväll. Min stora dotter gör hemgjord pizza. Jag sitter i skriv- och läshörnan, jag har datorn i knäet.
Bredvid mig, på golvet, står kartongen med mina friex av boken som släpps på torsdag, Ärr-antologin.
Jag längtade så efter att hålla den i handen. Det spelade större roll för mig än vad jag trodde det skulle göra. Det är inte min stora debut, det är inte en skönlitterär bok, och ändå: mina ord på sidorna, mina ord i en hylla på ett bibliotek, mina ord när jag läser dem på papper och att läsa dem tryckta på papper är en lärdom som får mig att tänka annorlunda kring alla de skönlitterära ord jag vill skriva, får mig att föreställa mig hur det blir när texten är i tryck.
Jag är mycket trött, det har väl sina förklaringar.

Mailade Åland post om det där paketet, flera gånger, behövde få tag i ankomstnummer så att jag kunde förtulla och skynda på processen.
Jo, man tullar in allt här. En del av ett skattegränsundantag som gör att vi är med i EU fast ändå inte, det som möjliggör att vi kan sälja tax free på båtarna.
Det är en sådan sak man kan ägna sig åt att diskutera i lokalmedia och i lokala Facebookgrupper. Om det är värt det.
En gång tullade jag in en mjölktand, barnen glömde den hos mina föräldrar, det krävdes ett skriftligt intyg över att det kvarglömda objektet var kvarglömt och inte inköpt i utlandet.

Ringde Åland post om det där paketet, fredag eftermiddag, det hade hamnat i en hög för utkörning tidigast på måndagen, men äsch sa hon i kundtjänsten, det är femtio minuter kvar av arbetsdagen, jag hinner! Jag springer och letar efter det åt dig, jag ringer när du kan komma hit och hämta det. 
Efter en vecka som var som ett liv.
Ett paket till mig, jag ville ha mitt paket.
Jag åkte hem och jag läste min text.
Snart finns den utslängd i världen, som flaskpost. Kanske hittas den någon gång av någon som behövde läsa den, kanske hittas den någon dag av någon som vill läsa den och skicka ett svar.

Sitter i skriv- och läshörnan, i det stora rummet intill köket, skulle vilja skriva något men kan inte.
Påminns om att plats för skrivandet inte bara är att ha tiden, utan också klarheten. Har behövt jobba väldigt mycket den här veckan, en bemanningsgrej som kommer att vara annorlunda ett tag. Jag har jobbat på ett sätt som det var väldigt länge sedan, på ett sätt det kan bli när man jobbar med människor tror jag eller kanske i alla jobb, att man jobbar tills huvudet är så fullt att det är tomt. Det är en sådan utmaning att parera den sortens trötthet, för det som annars är min fritid är att göra sådant  där huvudet är med men tänker på andra saker än jobb: skriva, forska, kanske lära sig något nytt.
Måste hitta fler av de passiva aktiviteterna som inte är doom-scrollande men inte heller eget skapande. Den bästa sådana aktivitet jag vet, ett oslagbart sätt för att koppla av när det varit för mycket och det inte finns en klar tanke kvar, det är att äta. Men det funkar så dåligt som enda metod. Någon gång blir man ju mätt.

Här är några sådana aktiviteter jag utforskade för att kunna koppla av, denna vecka som var ett liv:
Jag började se på The Simpsons igen, för första gången på flera år.
Jag köpte en tidning om resor.
Jag lade mig på sängen och lyssnade på SR-podden Ekonomiakuten. De hade ett avsnitt som handlade om hur man hanterar sin ekonomi som arbetslös eller med ovissa inhoppsanställningar. Ekonomijournalisten Gunnar Harrius fick frågan om hur man planera ekonomin smart i det läget. Han besvarade inte frågan, snarast probelamtiserade han den. Han sa (fritt ur minnet) att man måste acceptera att man har en mycket tuffare situation än någon med en välbetald fast anställning. Att allt obehagligt och svårt med det inte går att trixa bort om man bara är tillräckligt fiffig.
Mellan raderna: att alla tunga situationer inte är något man hade kunnat trolla bort om man bara kom med ett snitsigare knep, att ibland är det bara tungt.  Om man slutar skuldbelägga sig själv för den tyngden, kan den märkligt nog kännas lite lättare.

Läs mer:

• vecka 6, 2025.
• Glimtar, maj 2025.
• ljus, ljus ljus.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Vi går och handlar, jag och min äldsta dotter.  Det är vad vi gör i den här tiden av våra liv, vi går till affären, hon älskar det, det gjorde hennes pappa också.
Jag tycker inte om affärer men jag tycker om promenader och människorna jag älskar.
”Det är en så annorlunda kväll”, säger jag, ”det ligger något så särskilt i luften!”
”Du och dina kvällar”, säger hon, men hon ler när hon säger det, jag tänker hon tolererar mig för mycket, hon är snart fjorton, borde hon inte hata mig mer, ”alltid du och dina kvällar. Det är en helt vanlig kväll mamma. Det är inte det vackraste man sett.”
När vi går över första halvan av bron är himlen en tavla, när vi närmar oss mitten mörknar hela världen, hela himlen blir svart, lyktstolparna slås på av mörkret trots att det inte är natt än. Den disigt varma stilla kvällen övergår i väldiga vindar. Vi ändrar oss, vi vänder hemåt. Damm och grus virvlar från gatorna, viner in torrt i ögonen.  När vi nästan är hemma kommer det vi oroat oss för, regnet, himlen öppnar sig över oss som en klyscha men det är vad som sker. Regn som rinner över ens ansikte, ens kropp. Vi springer igenom det, vi galopperar hem.
”Men det här kommer vi att minnas!”, ropar jag till henne när vi springer längs vägen, blöta, ”den här märkliga kvällen.”
Hon bara skrattar åt mig.

*

Jag gör en matplanering.
Det brukade vara mitt sätt att börja, då när barnen var så små och jag var ensamstående på ett så överväldigande sätt, när jag åkte och storhandlade varannan vecka och behövde ha åtminstone två barn med mig i cykelvagnen tillsammans med matkassarna (och i affären! så främmande det känns nu, att behöva underhålla små barn medan man ska komma ihåg att köpa mjölk och morötter).
Om man vet varje dag vad man ska äta, och om kylen är full, då finns det en ordning i världen.
Lilla Gubben brukade fråga om kvällarna, när han var kanske fem-sex år: Mamma vad ska vi äta imorgon. Och i övermorgon? Och i trippelmorgon? Och jag förstod precis. Att det inte handlade om maten utan om osäkerheten över världens ordning.

Jag gör en matplanering och jag skriver min inköpslista.
Jag skriver den medan jag tänker på ordet ensamstående och hur det kan betyda olika saker. Såg det idag just hos Underbaraclara men jag har sett det ofta: Att man refererar till varannan vecka-föräldraskapet som ett ensamstående föräldraskap. Och det är sant, det stämmer ju, men jag undrar vad termen är för de som lever som jag, där all tid och alla beslut och allt ansvar dag efter dag utan uppehåll bara är ens egna. Ett ensamstående som på ett sätt som fortfarande är förknippat med ett visst slags psykosocial skam på ett sätt varannan-vecka-föräldraskapet inte är. Jag tänker inte på det med någon önskan om gradering, med något påstående om att det ena är mer hardcore och det andra chill, det ena nödvändigtvis svårare än det andra, jag tror föräldraskapen är svåra på olika sorters vis. Men det är synnerligen olika erfarenheter, och när jag  försöker söka efter någon som delar min erfarenhet hittar jag oftast ett annat slags ensamstående mammor, jag längtar efter tipsen och reflektionerna som inte bygger på att det finns en barnfri vecka.

*

Sommarens sista gäster kommer och går i gästlägenheten. Jag hamnade på en ö i havet, en av världens tryggaste platser, jag blev kvar, jag blev uttråkad, jag låter människor komma hit istället för att själv söka mig bort.
Mina barn är så bekväma med att tala med andra vuxna, nya vuxna. De är bekvämare än jag någonsin var och än vad jag fortfarande är.
Jag vet inte om det är alla gästerna, eller om vi bara föddes olika, men där står de och minglar i trädgården, där säger de till mig det var en väldigt rolig gäst du bjöd in den här gången, vi hade mycket intressanta diskussioner.

En av mina gäster har med sig en ask chokladpraliner. De är konstverk i munnen.
Jag äter dem om kvällen medan jag skissar på scener och tankar till det som kanske ska bli en ny roman.
Stora skrivlivet, skrev jag, det ville jag göra av den här hösten. Ändå tvekar jag.

Jämförelsesjukan härjar, jag ser vad alla andra har gjort men anar inget av det egna.
Undrar om och om igen om jag gör fel saker, eller om jag åtminstone borde rikta min energi, varför blöder man ur sig text, finns det inget bättre sätt att använda sinb egåvning.
Får reda på att min doktorandplan gått igenom i första instans, skickats till den andra, snart är jag officiellt doktorand, att forska är som att skriva romaner men utan känslan som äter upp en av att man är den enda som kan klara av det, att allt i slutändan bara ligger på en själv, det som Flora skrev om nyss. Kanske är forskningen som ett varannan vecka-föräldraskap, man är fler engagerade som delar på det.
Romanerna är det där andra, det utan eget namn.
Att allting börjar och slutar med en själv.

*

Ärr–antologin kommer från tryckeriet.
Den har inte tagit sig över havet än, jag har inte hållit den i mina händer, men jag får bilder på den från de andra i projektet. Nu finns den, går att hålla i händerna.
Jag gör en första intervju om boken och famlar med orden. Jag har översatt en personlig erfarenhet till en text, och när jag gjorde det blev texten en text för mig, based on a true story men det är inte mitt liv, bara ett utsnitt ur det, det hände mig för tio år sedan, det hände någon annan, det hände mig men det är en berättelse om någon annan.
Att bli intervjuad är att återvända till det personliga, att påminnas: just det, du vill fråga hur det här var för mig, jag kan inte svara bara genom att berätta hur jag tänkte när jag byggde textens dramaturgi och teman, hur jag arbetade med språket och hur jag behövde försvara mina radbrytningar gentemot förlaget.

Någon säger att det är modigt att skriva en självutlämnande text, jag tänker att jag skulle aldrig skriva en text där jag lämnade ut någonting. Jag har tränat på konsten att skriva om mig själv utan att berätta sådant jag verkligen skäms över i typ tio år.
Jag skrev om att vara tjugotvå år och tro att man är osårbar, att upptäcka att man inte längre är det. Jag skrev om att förlora kontroll, och jag skrev om det där föräldraskapet som inte har ett eget namn.

Jag tänkte att det var allmängiltiga teman, om att vara ung och bli äldre och att låta livet ske däremellan.
Jag tänkte att det knappast var något att skämmas över.

Den tjugoåttonde augusti släpps boken!
Vi får väl se om ni tycker samma sak.

Läs mer:

• Du är min sol,  och jag är din stjärna.
• Kometen kommer. 
• Sommar, sommar, sommar. 
• Skymning efter långa dagar.
• Ärr – berättelser om akuta kejsarsnitt.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det är sensommar. Ljuset mjuknar.
Dagen har ett slut. Skymning, efter de oändliga dagarna. Föddes jag på fel breddgrad. Om jag bodde på en plats där kvällarna var både varma och mörka skulle jag hela tiden känna att jag var på en främmande plats, jag är rotad i det andra, och ändå, lockelsen. Den jämna lunken.
Dagen stiger och sjunker, solen över horisonten och under den.

I juli var jag i Budapest. När jag kom till staden var det sen kväll. Himlen var svart. Det drog en storm över gatorna som alla kändes som paradgator. Hettan låg kvav i luften. Regndroppar. Det hade åskat. Ljusen, staden, doften av hetta, och jag var bortsvept från mitt vanliga liv, det var som början på en annan berättelse.

Det är sensommar, jag är jour. Beredskap i hemmet, telefonen på nattduksbordet. Vaknar vid midnatt, vaknar vid fem. Går in till sjukhuset och fattar beslut i vargtimman, jag går hem. Ser skymning över viken utanför vårt kafferum, jag ser gryning.
Skickar mina barn till badhuset, dagen efter,  lägger mig på soffan och jag somnar. En gång när jag studerade till läkare skulle vi göra gruppövningar, något slags anatomigrej, vi var i ett litet klassrum med bänkar. I en paus lade sig någon som var med raklång på en av bänkarna, med händerna knäppta på magen, och blundade. Vi vågade inte störa honom, men efter pausen frågade vi om han hade fått vila. Han sa att han hade tagit en powernap, vi var imponerade att han kunde göra det på bänken, han sa att allt man behöver göra är att göra lumpen, då lär man sig att sova när som helst och var som helst, och jag antecknade det i mina långa listor i bakhuvdet med saker jag drömde att klara i mitt liv, det liv som då låg så vidsträckt framför mig och tycktes oroväckande långt och obegripligt.

Lära sig att sova, var som helst.
Jag gjorde inte lumpen, men nu är jag bra på tupplurar.

Ibland när jag sover på dagen drömmer jag fram berättelser. Aldrig i nattens djupa sömn, men i halvdvalan.

Det är en annan sensommardag, jag har sovit på natten och ändå så trött.
Ligger på soffan och läser Svinalängorna, läste den en gång när den var ny och jag var ung men det är något annat att läsa den när jag är vuxen och har mött så många människor och tänkt så mycket på livets orättvisor och vilka som är möjliga att rättfärdiga.
En sida till, hålla ögonen öppna, det är bara eftermiddag, inte kväll.
Storasystern skramlar i köket, hon skär upp vattenmelon i kuber och lägger i burkar så att den inte ska ta upp så mycket plats i kylen.
Vilken trygghet att ligga och lyssna på någon annan som tar hand om något i mitt kök, så sällan det händer mig, att –

hennes hand, när den stryker mig över håret, hon säger:
”Mamma jag ser ju att du håller på att somna.”
Hon tar boken ur mina händer, lägger den på bordet.
”Sov nu en stund, jag kan sätta en timer. Tjugo minuter?”

Jag gjorde inte lumpen, men jag gick igenom allt, adrenalinet ett dån genom kroppen, jag var alltid redo, jag lärde mig att vilan måste man hitta i de små sekunderna som ges en, kanske bär jag med mig det för alltid.

Mörkt, blått hav om kvällen.
Det har varit en lång och rotlös sommar, jag är så svag för att gå snabbt men det är svårt när man tvekar om riktningen.
Men nu går solen ned, man kan vila i mörkret, sedan går den upp, det doftar annorlunda, det är en annan dag.

Läs mer:

• Du är min sol,  och jag är din stjärna.
• Kometen kommer. 
• Sommar, sommar, sommar. 

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det blev en torsdag, det blev en fredag, ingen av dem kommer att gå till historien och ändå vill jag nedteckna dem i sin alldaglighet.
Kanske kommer det en dag i framtiden när jag har glömt hur det var, när jag ägnar mig åt en av mina onödigaste sysselsättningar: att jämföra mitt nuläge med gamla versioner av mig själv och tro att det jag åstadkom då var så mycket bättre. Den sommaren var jag produktiv och lycklig, men nu har det bara gått utför.
Det hjälper med gamla texter, då.

(Till mitt framtida jag: den sommaren, den här sommaren, var du inte alls så produktiv och lycklig, det är du väl aldrig på somrarna.
Du harvade på, som du brukade, och sedan blev det september, det var då din tid började. )

*

I Hanna Johanssons Body Double är en av huvudpersonerna rädd att hon är på väg att försvinna. Hon känner sig halv.
Det gjorde jag också om torsdagsmorgonen, upplöst i konturerna som man blir av sommarens ändlöshet, dagar som går in i varandra, man ska stiga upp, man borde städa, man ska laga mat, man borde tänka, man borde låta bli.
Jag förstod att det som skulle rädda mig var arbete, det är alltid arbete som räddar mig, arbete i vid bemärkelse: att fokusera. Att försjunka. Att låta andra aktiviteter än det egna ältandet utgöra en struktur.

Jag gjorde i ordning en kaffetermos, cyklade till biblioteket, satte mig med blicken mot havet och skrev på min doktorandplan. Jag läste om områden i hjärnan som man tror bidrar till hörselhallucinationer, jag tänkte på språket när det skapar lidande, jag tänkte på språket när det skapar vägen ut.
Jag tillät mig att försjunka i mitt arbete, satte en timer på fyrtiofem minuter, sedan paus, sedan fyrtiofem minuter igen. I pausen läste jag den sortens tidningar som man har hos frisören. Amelia, Må bra. Vad gör du med din tid, stod det på en av hälsotidningarna som en braskande rubrik. Jag tänkte att det är en berättigad fråga.
Inga meteoriter föll över havet. Men ett ösregn, plötsligt och överväldigande, ett sådant man måste springa undan om man är utomhus.

*

Jag åkte hem. Jag lagade lunch. Jag kände mig lugn. Jag tänkte: det här är en bra dag, lugn och stilla och fokuserad. Jag tänkte: jag är en sådan som har ordning, på tillvaron och på mitt liv.
Regnet hade upphört. Vi promenerade till Mariebad. Tonåringen hade lovat att komma med om vi åt lunch på thairestaurangen först.

Den restaurangen påminner om ett kasino i bokserien om Percy Jackson, där tiden är ur led, den går snabbt fast den känns långsam.
Det är aldrig bråttom, och i det där långsamma är det lätt att glömma saker. Det är något med värmen från badet intill, och det avslappnade förhållningssättet till verksamheten från personalen. Den här torsdagen serverades exempelvis var och en i familj en i taget, med ungefär tjugo minuter mellan varje rätt. Det var ett slags lotteri vem som äntligen skulle få äta.
Ingen verkade bekymrad över det. Inte ens vi.  Barnen var nöjda och berättade om gamla minnen från förr, barndomsminnen från när de var mindre barn, en överväldigande majoritet handlar om hur de blåst mig på olika sätt. Det gömda godiset, fusket med skärmtiden, hur det farligaste var att jag så ofta glömde något när jag gick hemifrån, så när man trodde att kusten var klar kunde jag plötsligt dyka upp som en återvändande gubben i lådan.
”Tänk vad skönt”, sa jag mitt i alla dessa samtal medan vi väntade på att den sista måltiden skulle anlända så att vi alla fick lunch i magen, ”tänk vad skönt att vi har all tid i världen. Inte en enda tid att passa. Badet är öppet länge till.”

När vi gick från restaurangen till kassan för att betala inträdesbiljetter till badet, tog jag fram telefonen för att kolla mailen.
Dessa fåniga naiva förhoppningar, jag tänkte bara: det är en så lugn och vacker dag, det hade varit en fin dag att få ett besked om att någon vill ge ut min bok.
En så lugn och vacker dag, jag hade kunnat ta en refusering.
Men det fanns inga mail, bara en påminnelse från kalendern som jag hade missat.
Om den enda tid vi faktiskt behövde passa den här veckan, en tandläkartid till Storasystern. Som infallit för tjugo minuter sedan.

Jag lyckas alltid glömma tandläkartiderna!
Jag önskade att allt var i något slags gemensam pott, att de kunde se hur väl jag passat barnläkartider och vårdcentralstider och skolskötersketider och utvecklingssamtal, men det ser de ju inte, de ser bara den här mamman som missar varannan tandregleringstid för sin unge.

När vi kom till kassan visade det sig att äventyrsbadet var stängt.
Vi promenerade hem igen.
När vi gick hem föll regn över oss, men inga skyar som öppnade sig, bara duggregn.
Det kommer att komma dagar då allt jag minns är lunchen, hur fina mina barn var mot varandra, och allt det andra har bleknat.

*

Det blev fredag. Natten var ett oroligt sammelsurium, ändå vaknade jag tidigt på morgonen. Myrkrypningar i benen, myggbett.
Jag cyklade till olika affärer för att titta på gräsklippare, jag skulle behöva köpa en ny, men själva konsumtionen gör mig matt, jag önskar att någon satte ned en gräsklippare framför mig och sa detta är ditt enda alternativ, vill du betala med kort eller kontant? och att det vara en mycket pålitlig människa som inte ville sälja något, bara lösa mitt problem.

Jag cyklade hem utan att ha köpt något och tittade misstänksamt på mitt gräs, försökte avgöra hur snabbt det kommer att växa och om jag kan vänta med att köpa en ny tills min vän kommer på besök och kan hjälpa mig.
I brevlådan låg en påminnelse på en faktura jag aldrig fått, en försäkring för en bil vi redan sålt. Medan ugnspannkakan stod i ugnen ringde jag försäkringsbolaget. Bilen tillhörde dödsboet efter barnens pappa innan vi sålde den, och något händer i de flesta röster när man säger bilen tillhörde ett dödsbo men jag är representant för dödsboet, jag orkar inte höra det medlidandet, jag har ringt så många samtal och det är alltid så mycket papper och specialregler.
Det var semesteranställda och jag fick inga riktiga svar. Jag kopplades till en telefonkö som verkade leda till någon som aldrig skulle svara.

Jag föll i gråt.
Det var inget att gråta över, få saker är det, men i det ögonblicket kändes det som om detta aldrig skulle ta slut: omöjliga obehagliga brev i posten om sådant som aldrig varit mitt, oändliga samtal med främlingar där man är ett olösligt ärende.
Just då kom Habanero in från studsmattan. Tog in scenen: mamman vid köksbordet, med telefonen, tårarna jag inte hann dölja.
”Det är bara lite krångel med en massa papper”, sa jag skamset. ”Det är verkligen ingen fara.”
Hon nickade, gick och satte sig i soffan.
Fem minuter senare, medan jag fortfarande satt i telefonkön, fick jag ett meddelande från henne på Messenger.

Jag lade på luren, satte mig i soffan och tog henne i famnen.
Tänkte:
Älskling, vad ska du göra med ditt språk.
Älskling, vad ska jag göra med mitt. 

Läs mer:

• Ordets gåva, del 3.
• Kometen kommer. 
• Sommar, sommar, sommar. 
• Molnen är borta och månen och stjärnorna är där istället.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det är en dag vid havet, en fläkt av något vår familj en gång var.
Badplatsen vi brukar åka till har badförbud på grund av bakteriehalter, vi åker till den oändligt långgrunda stranden där jag var med barnen när de var små. Här satt jag en sommar när barnen gick på sommarsimskola, med mina böcker under ett träd i skuggan satt jag, fast de flesta dagarna behövde man inte söka någon skugga, bara skydd mot duggregnet.

Det var den sommaren jag började ana att jag skulle behöva att göra det här ensam.
Sommarsimskolebarnen vadade ut i vattnet, långt långt bort för att komma till ett sådant djup att det ens var meningsfullt att försöka simma. Prickar vid horisonten. Jag var uppfylld av en adrenalinstinn energi. Jag trodde att det här bara skulle pågå ett tag, tills allt redde upp sig.
Jag har alltid varit svag för undantagstillstånd.

Sara Gordan skriver i Natten om det ensamstående föräldraskapet. Det är inte bokens huvudspår, men det är det som dröjde sig kvar starkast hos mig.
Skildringarna av att göra det själv. Att klara det själv! För att inga andra alternativ finns.
Det finns inga utrymmen att snava och falla, det finns ingen plats för att tappa greppet, det finns ingen plats för att tröttna.
Hon skriver om sju svåra år och sju feta, som i den bibliska berättelsen. Hon skriver om hur svårt det kan vara att veta vilka som var de feta åren, och vilka som var de magra.
Det går att gå igenom saker i livet som man aldrig skulle vilja – aldrig skulle orka! – göra igen.
Och samtidigt längta tillbaka, dessa ögonblick av total självklarhet, när varje dag har en ordning och varje dag har ett syfte och det syftet är att bara fortsätta.

Det är en dag vid havet, vi har fått ut vår tonåring ur tonårsrummet, jag och hennes syskon, hon har till och med föreslagit den här utflykten själv. Vi möter henne som den förlorade sonen, den här dagen är en fest.
Medan hennes syskon leker på stranden smörjer hon in min rygg med solskydd.
Ömsint noggrannhet i hennes rörelser. Igår sms:ade hon mig att jag är en fucking idiot medan hon gick på långpromenad för att tala i telefon med sina kompisar och berätta om just detta. Nu: hennes händer, cirkelrörelser över mina axlar.

Dansen man dansar med sin mamma, när man är snart fjorton år. När varken ord eller impulskontroll räcker till.
Att bygga band, ibland bara en skör tråd, mellan oss. Genom att gång på gång välkomna tillbaka. Som om hon vore ett litet barn igen, som efter sammanbrottet måste få komma till famnen.
Att uppfinna nya slags famnar, ibland hemliga, osynliga.

En dag vid havet. Vi vadar långt, långt ut, det är människorna på stranden som är avlägsna prickar. Vi doppar oss i det isande vattnet. Vågor vaggar oss. Kylan i ansiktet väcker oss till liv.
Efter badet sitter vi igen på filten, jag och min stora, småsyskonen uppfyllda av varandra i en lek vid vattenbrynet.
Hon säger saker till mig. Hon berättar om kärlek och om vänskap, om minnen från många år sedan. Om en tiktokvideo, om ett kompiskretsskvaller. Lösa tankar far ur hennes mun, hon glider från den ena till den andra. Min hand stryker över hennes hår.
Doft av nyklippt sommargräs, sus av trädens löv i vinden, vassen.
Ljummen vind i mitt ansikte.

Andra år, andra tider, man är behövd på andra sätt, man måste vänta in det.
Måste känna sig meningslös och obehövd, för att plötsligt dras in med full kraft, måste vara redo för alla tillstånd.
Man måste stå stadigt, också i sådana tider.

Sedan är hon klar med allt hon ville berätta. Hon rusar mot sina syskon, ger dem några ögonblick av glittrande uppmärksamhet när hon gungar dem, de möter henne som om de stått längst fram i autografkön och äntligen träffat den stora artisten, de möter henne som den syster som äntligen vänt åter.
Jag läser en bok på min filt, som om det vore ett annat år, som om det vore andra tider.

Alla dessa gånger jag satt på en strand, vid en lekplats, i ett lekrum på en färja, och läste en bok.
Alla de tider då det alltid var så att jag befann mig där mina barn befann sig, att de fortfarande levde utanpå mig, intill mig.
Begränsad rörlighet, det var de magra åren, det var de feta, i begränsningar finns också en tydlighet.

En dag vid havet, men sedan cyklar vi hem.
Tonåringen in i sitt rum. Småsyskonen i vardagsrumssoffan, de lyssnar på ljudbok.
Jag sätter mig på balkongen, skriver på min doktorandplan som ska in i augusti.
Just när jag hittar fokus lyses hela världen upp. En blixt? men ingen åska, och ett varmare sken än blixtar, över hela himlen en hastigt uppflammande led… och så hörs ett väldigt dån.
Sedan: en alldeles stilla värld igen. Inga kratrar, inga skrik, ingen lukt av rök, inget regn, inget åskväder, inga skott, ingenting.

Jag går in till barnen.
”Märkte ni det där?”, säger jag.
De höjer knappt blicken, pausar inte ljudboken.
”Nä?”
”Jag menar, dånet och det enorma ljuset?”
”Nä. Du börjar nog bli lite paranoid.”

Går ut på trappen för att se om något sprängts på framsidan, de håller på att byta alla rör på vår gata, har grävt upp alltihop, kanske har något material exploderat? Men allt är stilla. Grannen mittemot har också gått ut på trappan och ser sig om, men jag vågar inte fråga om han märkte samma sak.
Du börjar nog bli lite paranoid.

Sedan läser jag nyheterna.

Läs mer:

• Säsongens slut. ”Nu är det slut för idag på det här äventyret. Nu är det dags att åka hem.”
• Sommar sommar sommar. ”Sommaren är ett slukhål.”
• ljus, ljus, ljus. ”Det ser ut att bli en vacker dag. En stilla sol som stundtals spricker fram genom molnen.”
• vecka 6, 2025. ”Kanske är allt jag vill, i slutändan, att få vara i mitt hem och sova i min egen säng.”

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.