Refuseringen, del 7

Den sjunde refuseringen kommer den 11 november 2021, det är en torsdag, det är en standardrefus. Den påminner om hur lätt man vänjer sig vid saker, hur lätt standarder förskjuts, hur besvikelser och framgångar upplevs annorlunda beroende på vad som just föregått dem. Det är den andra standardrefuseringen i rad, därför spelar den inte lika stor roll. Eller kanske spelar den inte lika stor roll för att den här hösten är som den är, för att jag redan är bedövad, för att berättelsen om refuseringarna inte längre handlar om att skriva, utan om att leva.

Kanske spelar den inte lika stor roll för att jag i november helt har slutat skriva, kanske spelar den ingen roll för att jag i november helt har slutat att längta efter det. För att november kommer att vara en månad jag har svårt att minnas, den kommer att ligga suddig och främmande som känslan av en nattlig dröm en bit inpå förmiddagen, när bara fragmentariska bilder och en känsla av att verkligheten suddats ut i kanterna återstår. Jag kommer att veta hur jag cyklade, till dagis och till jobbet, till simskolan och till affärer, jag kommer att veta att regn måste ha piskat i ansiktet och frostmorgnar legat glimmande framför mig, jag kommer att veta att cykeljackan måste ha luktat blöt svett och duschen i omklädningsrummet på jobbet måste ha luktat tvål och ånga men jag minns inte. Jag vet att jag måste ha gjort bedömningar, konsulterat kollegor, skrivit recept, byggt små system av post-its för att försäkra mig om att inte glömma något, men jag minns inte.

Det sjunde refuseringsbrevet kommer på en torsdag, det är efter middagen.
Jag ser mailet från det medelstora bokförlaget och jag önskar mig att det inte ska stå något särskilt där. Jag vill inte tänka, jag vill inte ha något att förhålla mig till. Jag vill att mail efter mail ska trilla in från förlagen jag har skickat mitt manus till, så att jag kan få vara klar med det sedan.
Veta att en gång skrev jag någonting, det fanns en upplevelse i det, en gång trodde jag att det var allt jag skulle göra i livet, det var i en annan tid, jag minns den inte så tydligt längre, men kanske minns jag den tydligare än tiden som kom efteråt.

Det står:

Hej Ulrika,
Stort tack för att du skickade ditt manus till oss.
Vi har nu läst och tyvärr tackar vi nej till att gå vidare med texten.
På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag.

Bästa hälsningar,

Manusredaktionen

Ett refuseringsbrev utan något att greppa tag i, inget att hänga upp sig på, passerar slätt och blankt som isen som snart ska komma när novemberregnens fukt fryser on natten, ingenting som kräver att jag tänker, ingenting som vill mig någonting alls.

Senare ska det bli december, december kommer att kännas som ett slukhål som öppnar sig i marken på en youtubefilm av en katastrof där en civilisation bara rasar ner i naturens väldighet, efteråt måste kartan ritas om. I december kommer det inte att komma några refuseringsbrev.
Och sedan kommer det att bli januari, och bokstav för bokstav kommer jag att leta mig tillbaka till mina ord, inte för att jag egentligen kan som förut, men för att jag inte vet hur jag ska vara utan dem. Och för att refuseringsbreven i januari kommer att väcka andra saker inom mig, små håligheter att greppa tag i, och jag kommer att klamra mig fast i dem.

Men inget av detta vet jag, en torsdag i november, när jag andas ut inför opersonligheten, uppfylld av befrielsen som ligger i det opersonliga: att det inte går att ta personligt.
Innan jag cyklar med barn till simskolan, genom vinden, kanske regnet, kanske snön, jag minns inte, det är så många av dessa ögonblick som jag kommer att glömma så fort de runnit förbi.

Läs mer:

• Refuseringen, del 1. Duscha bort besvikelse.
• Refuseringen, del 2. Jazz och hotellbadkar, en annan sorts besvikelse.
• Refuseringen, del 3.  Agenten, som att göra slut.
• Refuseringen, del 4. Ord, allt man kan göra med sina ord. (Som inte är att skriva romaner.)
• Refuseringen, del 5. Begåvning, förankring.
• Refuseringen, del 6. En tisdag i oktober, att tappa sina ord.
• Alla inlägg om bokprojektet om Laura. 

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.