att skriva

Refuseringen, del 6

januari 13, 2022

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som skriver på laptop i motljus.

Den sjätte refuseringen kommer på en tisdag, det är oktober. Snart kommer jag inte att vilja skriva mer, kanske vet jag det redan. Det kommer inte att vara refuseringarna, det har aldrig varit refuseringarna, det kommer att vara att jag inte har tillgång till mina ord. Mitt skrivande kommer att vara så långt borta från mig att jag inte saknar det, att jag inte letar efter det, som om det tillhörde en annan tillvaro, som människor ser på saker de gjorde när de var berusade eller unga.  Ett undantag från verkligheten, inte själva fundamentet för att uppleva den.

Den sjätte refuseringen, jag ser den på jobbet, jag ska bara öppna mailen och hitta en hjärnanatomiföreläsning som någon skickade till mig en gång. Någon gång borde man organisera sina papper istället för att ha ett system i huvudet för var alla grejer finns, någon gång borde man organisera sitt liv. Istället letar jag efter kunskap, hittar ett nej.

Det är ett av de två största förlagen. De skickade den första refuseringen på den förra versionen av det här manuset, det var hösten 2020, mellan två pandemivågor, när man fortfarande trodde att pandemin kanske kom en vår och ebbade ut över en sommar och sedan var besegrad med gemensamma kraftansträngningar. Kort efter den första refuseringen fick jag den andra, från det andra stora förlaget, och från den fick jag en ny blick på mitt manus, en väg att arbeta om det. Jag skrev om hela boken till något nytt och starkare, det är det jag skickat iväg nu.

Det är en standardrefusering. Alldeles utan krumbukter. 
Hej Ulrika!
Tack för att du skickade in ditt manus Laura till oss. Efter läsning och granskning måste vi tyvärr meddela att vi tackar nej till ditt erbjudande om utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. Lycka till med ditt fortsatta skrivande!

Jag blir besviken men inte så besviken som jag brukade bli.
Som om besvikelsen också tillhörde en annan tillvaro, ett liv jag levde en gång och sen inte mer.

Men jag tänker: det här måste jag berätta om. De här refuseringarna också, de som inte är något. Det är så många som har uppskattat att läsa om mina refuseringar, fler än vad jag hade trott. Att få exempel på hur de kan se ut. Det här vill jag också visa, det som ser ut som refuseringar gör mest. Hur olika reaktioner ett och samma bokmanus kan ge.
Om det ska jag berätta någon gång, tänker jag.

Men sedan tappar jag orden.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+26

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Kugge januari 14, 2022 at 11:47 f m

    Så fint att du delar med dig Ulrika! ❤️ De där standardrefuseringarna är ack så jävliga. HAR NI ENS LÄST vill man skrika och undrar i samma andetag över just det där – hur olika responsen och reaktionerna kan vara.

    0
    • Reply Ulrika januari 14, 2022 at 12:11 e m

      Ja, samtidigt är jag glad förstås att det inte är bara standardrefuseringar numera (oftast inte), de blir så mycket lättare att ta då. Man får inte plats med allt i försöket att få själva texten om refuseringen att hålla något slags verkshöjd i sig, men min tanke är att det här trots allt var en omarbetad version av ett manus det här förlaget sagt att de inte trodde på, att de mer tror på mitt skrivande. Andra storförlaget hade gett mer av feedback på det specifika manuset. Så jag tänker att intresset för att läsa en omarbetning var mer än en chansning redan från början.
      men känns viktigt att visa att en text landar olika, inte bara visa upp de refuseringar som har högre status eftersom de visar att man tagit sig igenom någon del av nålsögat.

      +2
  • Reply Klara januari 14, 2022 at 12:22 e m

    Vill bara säga att det är så otroligt generöst av dig att dela med dig av det här också. Och jag är övertygad om att du en dag kommer att skriva ett manus och hitta ett förlag som passar ihop!

    +2
    • Reply Ulrika januari 14, 2022 at 12:50 e m

      Åh tack! Jag har nog nåt slags ärlighetsbehov gentemot er som läser. Alltså den här bloggen är ju superstiliserad och “censurerad” på vissa sätt (tycker det blir ett konstigt ord när man berättar om livet på det här sättet, en bättre formulering kanske är att integriteten och respekten för andra och mig själv är hög och då blir det väldigt mycket som skärs bort, det är ingen sanningsenlig förteckning över mitt liv liksom och vad jag berättar för mina vänner är ju helt andra grejer som inte hamnar här osv.) Men har jag väl gett mig in på att berätta om en sådan här grej känns det superviktigt att det är någorlunda rättvisande, för det är ju halva poängen, att ge en inblick i en del av skrivandet som ofta är privat och därför svår att förstå sig på! Men måste säga att det är alla fina kommentarer som till exempel dina som gör det möjligt, jag känner inte att jag har folk som läser med förhoppningen att det ska gå dåligt, måste liksom inte in här för att “bevisa” något. Så tack!

      +3
  • Reply Refuseringen, del 7 - Nettelblad februari 12, 2022 at 5:29 e m

    […] besvikelser och framgångar upplevs annorlunda beroende på vad som just föregått dem. Det är den andra standardrefusering i rad, därför spelar den inte lika stor roll. Eller kanske spelar den inte lika stor roll för att den […]

    0
  • Reply Refuseringen, del 8 - Nettelblad februari 27, 2022 at 12:57 e m

    […] åttonde refuseringen kommer i en tid när jag inte skriver, det kommer i en tid som på många sätt är dimmig, mest läser jag kokböcker. Den kommer när […]

    0
  • Leave a Reply