att skriva

Refuseringen, del 8

februari 27, 2022

Det har funnits tider i mitt liv när balansen mellan att ge av sig själv till andra och att få något tillbaka har varit så rubbad att helt vardagliga artigheter, eller kanske bara avsaknad av oartigheter, har känts som stora varma gester av vänlighet. Kassören som önskar en bra dag och till och med ler när han säger det. Någon som håller upp en dörr några sekunder extra istället för att låta den smällas igen över ens fötter. Bibliotekspersonal som hjälper en att hitta boken man söker. Kollegan som frågar om man också ville ha mjölk i sitt kaffe innan kartongen ställs in i kylen igen.

I tider av brist blir allt som inte brister ett glödande hopp.
Det lilla vänliga plötsligt det väldiga.

Den åttonde refuseringen kommer på en måndag i januari, precis i slutet av jullovet. Den känns på samma sätt som kassörernas vänliga leenden och tanken att jag vill ha mjölk i mitt kaffe. Det har varit så sparsamt med uppmuntran på sistone att jag kan leva länge på den här, trots att jag har fått så mycket mer faktiskt betydelsefulla refuseringar tidigare.

Den åttonde refuseringen kommer från ett mellanstort förlag som jag aldrig har skickat ett manus till tidigare.
De skriver:

 

Hej Ulrika,

Tack för att vi fick läsa ditt manus Laura. Tyvärr har vi nu kommit fram till att vi måste tacka nej till utgivning.
Eftersom vi får in en stor mängd manus kan vi bara i undantagsfall ge mer utförliga omdömen. Men vi vill samtidigt betona att vi har läst ditt manus med betydligt större intresse och mer eftertanke än vad som oftast är fallet, och ser därför gärna att du återkommer om du skriver någonting nytt.

 

Den åttonde refuseringen kommer i en tid när jag inte skriver, det kommer i en tid som på många sätt är dimmig, mest läser jag kokböcker.
Den kommer när det lilla vänliga behövs som det väldiga. När jag behöver bli påmind om att det jag gjorde alla de hundratals tusentals timmar som ledde fram till att jag skickade manuset de har läst, att det var viktigt för mig.
Och de läste det med betydligt större intresse och mer eftertanke än vad som oftast var fallet.

Och jag häller mjölk i mitt kaffe – det är ingen som erbjuder sig att göra det åt mig men det gör inget, jag klarar mig – och dricker det långsamt. Ser ut över januariträdgården från fönstren utanför köksbordet, lyssnar till ljudet av jullovsbarn och läser mailet igen.

Jag har haft något, kanske har jag det fortfarande, även när allt svajar.
Jag har mina ord, jag hade alltid mina ord, jag kommer att klamra mig fast i dem.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+31

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Ajli februari 27, 2022 at 6:15 e m

    Jag har inte varit med om just detta, men jag har en stor igenkänning till allt det övriga du berättar om. Kassören, kollegan, bibliotekarien. Även de dagar då kassören biter på naglarna, kollegan tar sista skvätten och bibliotekarien inte ens är inom synhåll under hela vistelsen. En gång fick jag ett klistermärke då, bara ett sådant typ Jaffa som sitter på apelsinerna av en främlings lille pojk. Han satte det på min näsa och sa “fin!”. Allting bytte färg en aning då, jag behövde det så mycket.

    +4
  • Reply Hannas krypin mars 4, 2022 at 5:30 e m

    Det var ju en snäll refusering. Tänker att de är intresserade av det du skriver. Känns ju hoppfullt på något sätt. Hoppas på att din bok snart blir antagen.

    0
  • Leave a Reply