att skriva

Refuseringen, del 4

oktober 8, 2021

Utsikt från Miss Voon, Uppsala

Den fjärde refuseringen kommer på en måndag. Den femte ska komma på en fredag, samma vecka, men det vet jag inte än.
Jag är på ett hotellrum, jag är på en kurs i psykoterapi. Upplyft av känslan av att göra något värdefullt. Det har varit en bra kursdag, jag utvecklas.
Man skulle kunna tro att jag är på kurs mest hela tiden, på hotellrum har jag blivit refuserad förut. Det är mycket kurser i en specialiseringstjänstgöring som läkare, men mellan refuseringarna finns en andra coronavåg, och en tredje, som ingen visste skulle komma under den där resan. Jag har suttit på Zoom i timmar och försökt lyssna till föreläsningar istället för att uppfyllas av mötet med livs levande kollegor.
Mellan refuseringarna har manuset rivits ut, arbetats om, fyllts med 50 000 nya ord istället för de gamla som rök.
Mellan refuseringarna har livet hänt.
Som så många gånger i livet är det som ser likadant ut på ytan fundamentalt annorlunda under den.

Den fjärde refuseringen kommer från ett av Sveriges största förlag, de som gav mig den feedback som fick mig att arbeta om hela manuset. De skriver:

Hej Ulrika,
Tack för att vi har fått läsa Laura.

Manuset har många styrkor. Det är vemodigt berättat: sällsamt, romantiskt och allvarsamt, och dessa drag återkommer på flera sätt. I språket, i gestaltningen, i valen av de romantiska namnen, i familjernas historier och beteenden. Språket är fullt av finstämda betraktelser – rösten besitter barnets iakttagelseförmåga som filtrerats ytterligare en gång genom en vuxen person, från ett tydligt efteråt.

Men samtidigt upplever vi att texten – genom det lätt högstämda språket – lovar mer än den håller, liksom bäddar för något större som aldrig riktigt infinner sig. Som om relationerna beskrivs som djupare och viktigare än vad de faktiskt grundas i läsaren.

Vi har därför beslutat oss för att tacka nej till utgivning, men skickar med ett lektörsutlåtande här nedan så att du kan få en tydligare förståelse för hur vi har resonerat.

De bifogar ett lektörsutlåtande. Det är en A4 långt. Det pekar på styrkor, svagheter, förbättringsmöjligheter i mitt manus. Det är värdefull information; jag vet att jag kommer att läsa det senare.
Jag sparar undan refuseringen i en särskild mapp, vill inte se den högst upp i min inkorg, har lärt mig hur jag bäst slickar sår – genom att först låta dem vara ifred en stund.
Hur allting vinner på att läsas många gånger, så att man ser lovorden och uppmuntran, inte bara det som inte blir.

Jag dricker drinkar med en vän och ser ut över staden. Den här staden har burit många märkliga delar av mitt jag. Den har burit att vara sexton, att vara tjugofem. Jag har aldrig levt här som vuxen, bara kommit på besök.  Jag har varit här och velat skriva, jag har varit här och velat sluta.

Jag tänker på att alkoholfria drinkar ska vara syrliga, annars blir de inte tillräckligt komplexa i smaken.
Jag tänker på att det finns så mycket ljuvligt man kan ägna sitt liv åt som inte är att skriva romaner.
Jag tänker på att kanske är idén om att jag ska använda mina ord just till böcker som ett gammalt klädesplagg jag en gång har älskat så mycket att jag inte ser hur det blivit för litet, urtvättat och blekt. Att minnet av hur mitt skrivande hållit mig längtande och uppfylld får mig att tro att just romanförfattande är vad jag alltid skulle göra.
Jag tänker på hur ofta vi delar berättelsen av att “aldrig ge upp” som ett självändamål i sig men mer sällan berättelsen om att välja att rikta om, göra annat, hitta rätt längs andra vägar.

Ord, jag tänker på allt man kan göra med sina ord.
Bedriva psykoterapi, till exempel.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+24

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply Beata oktober 8, 2021 at 8:55 e m

    Känner exakt igen mig i det du skriver om att “aldrig ge upp”. Tänkte så mycket kring detta 2015 då jag valde att “ge upp” och har aldrig känt en större befrielse <3 Tycker det är lite hemskt som vårt samhälle driver på att "aldrig ge upp". Tänker ofta på serien "Girls" där Lena Dunhams rollkaraktär Hannah är på restaurang med sin pappa, som förklarar för henne att hennes mamma en gång hade skrivit en bok. Men hon slutade. "Varför?" frågar Hannah. "Hon blev olycklig av det" svarar pappan. Sedan tänker jag att det inte behöver vara svart/vitt. Men för mig var det värdefullt att våga släppa drömmen att "lyckas". Och sedan har jag ändå fortsatt skapa och ha utställningar ibland, men det är mycket lättare utan min egen höga dröm om att jag dessutom måste lyckas. Nu menar jag inte att du borde sluta skriva! Men jag förstår verkligen känslan och tror ibland man behöver ge sig tillåtelse att "ge upp". Kram <3

    +1
    • Reply Ulrika oktober 8, 2021 at 9:04 e m

      Absolut! Alltså självklart är det ibland rätt och ibland fel, och framförallt kanske man behöver se att drömmar kan ta sig olika uttryck. Vad är egentligen essensen i det man vill göra och så vidare. Några tips om att “ge upp” och reorientera sig (till dig, men kanske lika gärna till den som läser kommentarsfältet och tycker det är intressant) är influencern Vanja Wikström som satsade stenhårt på musikerkarriär hela uppväxten, gav ut ett album (som man inte kan hitta låtarna från idag riktigt, det är cd-skiva-tiden) som floppade. lämnade musikkarriären, genomlevde livskris och startade sedan eget företag som sålde amnings-bh:ar och gravidkläder. sadlade sedermera om till influencer. Hon har prata fint i flera blogginlägg och podcaster om just hur fint det kan bli att reorientera sig trots att man sagt att man “alltid” ska göra något.
      Mitt andra tips är boken Verklighetsglappet som tar upp just detta med att tro att orsaken att man inte når framgång är att man inte försökt tillräckligt länge, fast det kanske är att man helt enkelt behöver göra något annat. (skrev om den en kortis här: https://ulrikanettelblad.se/bocker-jag-laste-i-maj/)

      tack för din kommentar förresten, så fin och nyansearad och intressant!

      +1
  • Reply Lisa oktober 8, 2021 at 11:03 e m

    Ändå fint med lektörsutlåtande, att det med mer konkret feedback kan ge inspiration att jobba vidare med manuset. Sen är det ju ändå ingen garanti att de antar manuset i slutändan… Jag upplever ändå att mina omarbetningar av mitt manus efter kommentarer och utlåtanden från förlag gjorde manuset klart bättre. Sedan ville ändå inte något av de större förlag som gett utlåtanden publicera manuset, men ett litet nystartat förlag nappade. Och då var det ytterligare en del att utveckla innan publicering.
    Jag tänker att om ett manus känns angeläget för dig att ge ut och du jobbar om det efter feedback du håller med om, men du ändå inte får napp av stort förlag, kanske då skicka till mindre förlag? Och i sista hand ge ut själv? Tänker mig att det är så mycket som ska falla på plats för att ett stort förlag ska vilja ta sig an ett debutantmanus.

    +1
    • Reply Ulrika oktober 9, 2021 at 6:43 e m

      Absolut, superfint. Jag har ju fått personliga refuseringar med bra feedback kring många versioner av det här manuset, det är en evighetshistoria; och eftersom jag inte pluggat något annat skrivande (ännu) har refuseringsbreven och omarbetningarna blivit min skrivskola kan man säga. Den feedback jag fick från lektörsutlåtandet denna gång vet jag ärligt talat inte ännu hur jag skulle kunna använda för att arbeta om ytterligare. Kanske hittar jag ett sätt när det landar. Eller får feedback från något annat förlag som får det att klicka, jag väntar fortfarande på svar. Sist jag fick refusering från det här förlaget landade deras synpunkter direkt i mig, jag kände att de stämde till 100% och det fick mig att bygga om hela manusets struktur.
      Men visst har du rätt i att det finns många vägar än. Har skickat till några stora och några medelstora förlag nu och skickar säkert vidare till mindre om inget nappar. Egenutgivning är jag inte lockad av som det är nu, men kanske tänker jag om? Tiden får visa. Tack för att du berättade om din väg!

      0
  • Reply Klara oktober 10, 2021 at 1:30 f m

    Jag tänker också: ord kan man använda till att skriva en helt fantastisk blogg!

    0
    • Reply Ulrika oktober 10, 2021 at 12:14 e m

      Det kan man verkligen, och den är ju en otroligt njutbar del av mitt kreativa skapande – inte minst för att jag har så fantastiskt läsarrespons!

      0
  • Reply Mikael Öhman oktober 10, 2021 at 10:14 f m

    Instämmer med Klara.

    0
    • Reply Ulrika oktober 10, 2021 at 12:14 e m

      Så glad att du läser!

      0

    Leave a Reply