Refuseringen, del 4

Den fjärde refuseringen kommer på en måndag. Den femte ska komma på en fredag, samma vecka, men det vet jag inte än.
Jag är på ett hotellrum, jag är på en kurs i psykoterapi. Upplyft av känslan av att göra något värdefullt. Det har varit en bra kursdag, jag utvecklas.
Man skulle kunna tro att jag är på kurs mest hela tiden, på hotellrum har jag blivit refuserad förut. Det är mycket kurser i en specialiseringstjänstgöring som läkare, men mellan refuseringarna finns en andra coronavåg, och en tredje, som ingen visste skulle komma under den där resan. Jag har suttit på Zoom i timmar och försökt lyssna till föreläsningar istället för att uppfyllas av mötet med livs levande kollegor.
Mellan refuseringarna har manuset rivits ut, arbetats om, fyllts med 50 000 nya ord istället för de gamla som rök.
Mellan refuseringarna har livet hänt.
Som så många gånger i livet är det som ser likadant ut på ytan fundamentalt annorlunda under den.

Den fjärde refuseringen kommer från ett av Sveriges största förlag, de som gav mig den feedback som fick mig att arbeta om hela manuset. De skriver:

Hej Ulrika,
Tack för att vi har fått läsa Laura.

Manuset har många styrkor. Det är vemodigt berättat: sällsamt, romantiskt och allvarsamt, och dessa drag återkommer på flera sätt. I språket, i gestaltningen, i valen av de romantiska namnen, i familjernas historier och beteenden. Språket är fullt av finstämda betraktelser – rösten besitter barnets iakttagelseförmåga som filtrerats ytterligare en gång genom en vuxen person, från ett tydligt efteråt.

Men samtidigt upplever vi att texten – genom det lätt högstämda språket – lovar mer än den håller, liksom bäddar för något större som aldrig riktigt infinner sig. Som om relationerna beskrivs som djupare och viktigare än vad de faktiskt grundas i läsaren.

Vi har därför beslutat oss för att tacka nej till utgivning, men skickar med ett lektörsutlåtande här nedan så att du kan få en tydligare förståelse för hur vi har resonerat.

De bifogar ett lektörsutlåtande. Det är en A4 långt. Det pekar på styrkor, svagheter, förbättringsmöjligheter i mitt manus. Det är värdefull information; jag vet att jag kommer att läsa det senare.
Jag sparar undan refuseringen i en särskild mapp, vill inte se den högst upp i min inkorg, har lärt mig hur jag bäst slickar sår – genom att först låta dem vara ifred en stund.
Hur allting vinner på att läsas många gånger, så att man ser lovorden och uppmuntran, inte bara det som inte blir.

Jag dricker drinkar med en vän och ser ut över staden. Den här staden har burit många märkliga delar av mitt jag. Den har burit att vara sexton, att vara tjugofem. Jag har aldrig levt här som vuxen, bara kommit på besök.  Jag har varit här och velat skriva, jag har varit här och velat sluta.

Jag tänker på att alkoholfria drinkar ska vara syrliga, annars blir de inte tillräckligt komplexa i smaken.
Jag tänker på att det finns så mycket ljuvligt man kan ägna sitt liv åt som inte är att skriva romaner.
Jag tänker på att kanske är idén om att jag ska använda mina ord just till böcker som ett gammalt klädesplagg jag en gång har älskat så mycket att jag inte ser hur det blivit för litet, urtvättat och blekt. Att minnet av hur mitt skrivande hållit mig längtande och uppfylld får mig att tro att just romanförfattande är vad jag alltid skulle göra.
Jag tänker på hur ofta vi delar berättelsen av att ”aldrig ge upp” som ett självändamål i sig men mer sällan berättelsen om att välja att rikta om, göra annat, hitta rätt längs andra vägar.

Ord, jag tänker på allt man kan göra med sina ord.
Bedriva psykoterapi, till exempel.

Läs mer:

• Refuseringen, del 1. Duscha bort besvikelse.
• Refuseringen, del 2. Hotellrumströst.
• Refuseringen, del 3. Som att veta att man ska göra slut.
• Allt om det här bokprojektet.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.