att skriva

Refuseringen, del 9

mars 31, 2022

Den nionde refuseringen kommer på en torsdag i mitten av januari 2022.  Jag är så trött, jag läser kokböcker. Får kontakt med mina ord och min hjärna igen på samma sätt som man vänjer sig med vattnets kyla en sommardag om man går sakta i, låter tårna vänja sig, sedan vaderna.

Jag tycker om att kasta mig från bryggan och omslutas av allt iskallt hisnande havsvatten, jag hade velat kasta mig tillbaka i mina ord som jag är van att slunga mig. Men det finns tillfällen när livet måste gå i annan takt. Jag läser Det veganska köket medan jag äter frukost, smakar på orden som någon som ska lära sig tala på nytt. Linspastej. Mannagrynsfisk. Känslan av boksidor under fingertopparna när man bläddrar.

Försöker delta i en skrivkurs med dagliga skrivövningar, fullföljer den inte för att orden rinner så trögt i huvudet, för att lättnaden när stockningen är över inte kommer.
Snart kommer jag att fatta ett avgörande beslut för att ge livet plats att återhämta mig, snart kommer jag att gå ned i arbetstid, sluta försöka pressa in mer och mer livsbagage i en alldeles för liten resväska. Snart kommer jag att läsa igen, snart kommer jag att skriva igen, det kommer inte att gå fort, men det kommer att gå.
Men det vet jag inte nu.

Jag öppnar mailet utan förhoppningar. På riktigt utan förhoppningar, inte som de gånger jag öppnat ett refuseringsmail och intalat mig att det inte spelar någon roll om det är en standardrefus men ändå översköljts av besvikelse.
Jag är inte så intresserad längre. Jag har gått igenom en höst och en vinter av det slag som rubbar något, det som tycks förankrat förflyttar sig, de nya positionerna är ännu okända för mig. Jag öppnar mailet och jag vet att en gång skrev jag en bok, sedan skrev jag om den tusen gånger, sedan skrev jag om den igen tills jag trodde att jag inte skulle kunna göra något mer av den än det här. Att det här var sista gången. Skickade den överallt.
Allt det vet jag.
Men om det spelar någon roll längre?
Hur vet man sådana saker.

Mailet är från en förläggare på ett mindre förlag som är en del av en stor bokförlagskoncern. Jag har aldrig skickat något till dem förut, men jag känner igen namnet. Hon har varit förläggare för en bok jag älskar, jag minns henne från Tack från författaren-delen i slutet. Hon skriver:

Tack för att du skickat ditt manus Laura till oss. Jag måste börja med att be om ursäkt för att vi tagit lång tid på oss. Det beror delvis på att ditt manus höjer sig över mängden och därför är vi fler som har läst, men också för att vi fått in många manus under hösten.

Laura är en originell barndomsskildring, en riktig utvecklingsroman. Du har ett särpräglat och sparsmakat språk, en effektiv språklig ekonomin. Med Laura som guide blir läsaren medbjuden in till en värld som är barnens egen. Fantasigrundad. Gränslös och fri. Och komplicerad och väldigt emotionell och grym ibland, eftersom det fortfarande handlar om människor. Jag skrattade högt flera gånger men framför allt känner jag med Laura. Du lyckas väl med skildringen av de här unga människorna samt den ensamma miljön på Ön.

Att du har talang är avgjort men tyvärr lämnar läsningen mig med känslan att det är en liten historia. ”Blev det inte mer än så här?” Jag får känslan av att det här bara är en del i en större historia eller ett större berättande som du har i dig, antingen om Laura, det finns ju mer än en gång antydningar om annat som hänt henne både före och efter dessa somrar, eller om något helt annat.

Du är mer än välkommen att återkomma till oss med detta eller något annat.

Det är, utan tvekan, den bästa refuseringen. Inte bara för att den så tydligt uppmuntrar att skicka en ny version av manuset om det skulle bli någon sådan. Utan också för att den rimmar så väl med min egen upplevelse av vad det är jag har skapat. Det här är någon som har läst texten som jag tror att jag skulle kunna läsa den om den inte var min egen, och det utgör hela skillnaden.

Det finns tidigare refuseringar där jag inte hållit med, både om det positiva och det negativa. Inte för att någon har fel och någon annan rätt, utan för att vi inte läser texten på samma sätt. En sensommardag förra året fick jag en refusering som talade om tonen i min text – att den trots sin innerlighet blev distanserad, nästan avmätt – och det var tydligt för mig att den texten inte var rätt text för den läsaren. Jag förstod vad hon menade, men jag tyckte att den här texten, det här jaget, skulle uttrycka sig med en sådan ton. Andra refuseringar har burit glimtar av sådant jag tänkt stämmer, sådant som vore värt att försöka nå och ändra.

Men den här refuseringen.
Den slår an.
Nog blev det kanske en för liten berättelse, till sist. Genom alla genomarbetningar försvann delar av det som hände sedan, utom den här berättelsens ramar, det fanns en halva som inte blev, för den var inte livskraftig nog då, den hittade inte sin form in i den här boken.

Men nu.
Kanske nu.

Jag svarar och tackar och säger att av alla refuseringar jag fått, så är det denna jag känner bäst har förstått och hittat till kärnan och visionen i det jag ville skapa. Att om jag någonsin skriver om den här berättelsen igen kommer deras förlag bli ett av de första jag skickar till.
Sedan, i februari, börjar jag att skriva.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+24

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply Sara april 1, 2022 at 8:36 f m

    Å, vad fint och hoppfullt! De här texterna om refuseringarna är som en bok i sig. Tack för att du delar med dig.

    +3
    • Reply Ulrika april 1, 2022 at 8:43 f m

      Åh tack, vad glad jag blir att du kommenterar och att du säger just så! Vill så gärna att de här refuseringstexterna ska stå sig i sin egen rätt, målbilden är att det är texter man nästan ska kunna läsa även om man inte är intresserade av bokförlag och refuseringar (fattar ju att det blir lite tradigt efter ett tag då, men vill ändå att det just ska vara texter som hade kunnat utgöra en egen berättelse, som man kan läsa för textens skull). Tack!

      +1
  • Reply Andrea april 1, 2022 at 9:04 f m

    Vad roligt! Det var ett fint svar från förlaget. Ta åt dig av detta!
    Fin följetång också, blev lite rörd av denna. 🙂

    +1
  • Reply Kugge april 4, 2022 at 3:19 e m

    Så fin refusering och vad SKÖNT att du kan känna att det är rätt ord, rätt typ av läsning. Heja Ulrika och tack för att du skriver.

    0
  • Leave a Reply