frågor & svar, del 2.

Hej. Jag sitter på Konditori Fågelsången när jag skriver det här. Jag dricker chai latte och det känns som alla timmar jag tillbringade på caféer i den här stan när jag var femton, sexton, sjutton.
Jag har barnvakt men inte för att göra något särskilt. Jag har lärt mig det genom åren – att planera in ett par timmar med barnvakt här och där utan att några speciella planer väntar.
Jag behöver tid som bara är luft och möjlighet. Extra viktigt är det om man ska ägna sina dagar åt att försöka flyttpacka samtidigt som man tar hand om lagom sommarlovsuttråkade barn medan regnet öser ned utanför fönstret.

Ni ställde frågor.
Jag ska svara på några av dem. Idag handlar det om skrivande.

Hur tidigt förstod du att du skrivandet var din grej?
Jag har alltid, alltid skrivit. Jag skrev innan jag ens kunde skriva. Jag hittade några papper från när jag hade något utvecklingssamtal på dagis. Det stod att Ulrika tycker om att rita, men framförallt att berätta långa berättelser om vad som sker i bilden.
Som barn tyckte jag om att leka som om jag läste en berättelse högt. Jag satt med barbiedockorna eller playmobilgubbarna i handen och berättade historier för mig själv, samma berättelser om igen med olika varianter. Med miljöbeskrivningar och fullständiga meningar: Det var en mörk och regnig dag. Hon hade mycket bråttom.
Lekarna med andra var aldrig lika tillfredsställande. Jag förstod ju att de inte kunde lekas på samma sätt, att det var det sociala gemensamma upptäckandet som var själva poängen och inte berättelsen. Men jag längtade tillbaka till texten.

Vad är dina tankar kring etiketterna bra och dåligt när det kommer till skrivande?
Tänker att det finns teknik och talang när det gäller skrivande och att uttrycka sig. Precis som det finns när det gäller måleri, eller musik. Att det finns de som har större naturlig fallenhet för att uttrycka sig på ett sätt som tilltalar eller engagerar andra. Eller som är särskilt duktiga på att se hur de ska disponera en berättelse för att den ska bli spännande. Och att det finns tekniker man kan använda för att bli ”bättre” i bemärkelsen att beröra fler med sina texter.

Men det finns många sätt att nå någon med text, och man möter texter i olika skeenden i livet. En text kan drabba en, inte för att det var den perfekta texten, utan för att man mötte den vid just den perfekta tidpunkten.

När det gäller ”fint” och ”fult” skrivande som i att skriva mer litterärt och prisvinnande eller spännande bestseller-aktigt är jag imponerad av skickliga författare i alla genres. Mitt skönlitterära skrivande har ofta varit ganska litterärt, medan jag önskat att jag kunde skriva något alldeles folkligt och vanligt. Genom åren har jag ju fått en del personliga refuseringar från förlag, och vissa saker man skrivit till mig då dröjer sig kvar. En av dem var att de såg något i mina texter som kunde vara en kombination av det litterära och det som når ut, att jag skrev något som liksom trots sin krumbuktighet skulle kunna nå brett.
Sen nådde ju inte den boken hela vägen ändå eftersom de inte ville ge ut den, jag vet inte hur mycket man ska ge för de orden. Men det var något av det finaste jag kunde tänka mig: att få skriva säreget, men inte vara krånglig.

Hur mycket av din identitet sitter i ditt skrivande samt i läkaryrket?
Det har alltid, alltid varit skrivandet som kom först. Men det här sista året har det öppnats en dörr. Jag har kunnat känna att läkaryrket skulle räcka till. Att det finns en tidslinje där det är mitt självförverkligande och min plats. Det är svårt att skriva om (även om jag försökt) för själva grundpremissen känns så självupptagen och världsfrånvänd. Att basunera ut: jag kan vara nöjd med att bara ägna mig åt min höginkomsttagarhögskoleutbildning och inte också ägna mig åt ett kreativt skrivande på professionell nivå! Stoppa pressarna!
Det finns liksom folk med riktiga dilemman, det existerar verkligt komplicerade livsbeslut.
Men ändå har den där dörren kunnat kännas som en lättnad.
Man måste inte göra något, även om man alltid har gjort det.

Hur orkar du fortsätta när andra skulle ha slutat? Hur vet du liksom att det är rätt? Att det är värt det?
För att det varit som en stor kärlek, en självklar och livsavgörande. För att det varit lika självklart för mig som vardagsliv och att duka undan disken efter maten tycks vara för andra människor. Man öppnar ett dokument, man spånar på några scener, man bygger berättelser.
För att jag inte har kunnat sluta, trots att jag så många gånger bestämt mig för att försöka.

Läs mer:

• Refuseringen, del 1. Duscha bort besvikelse, sova.
• Refuseringen, del 2.  De små orden och miljöernas skillnad, en refusering att ta sig vidare från.
• Refuseringen, del 3.  Agenten, som att göra slut.
• Refuseringen, del 4. Ord, allt man kan göra med sina ord. (Som inte är att skriva romaner.)
• Refuseringen, del 5. Begåvning, förankring.
• Refuseringen, del 6. Standard, tappa sina ord.
• Refuseringen, del 7.  Ögonblicken man glömmer så fort de runnit förbi.
• Refuseringen, del 8. “Refuseringen känns på samma sätt som kassörernas vänliga leenden och tanken att jag vill ha mjölk i mitt kaffe.”
• Refuseringen, del 9. Mannagrynsfisk, vad som spelar någon roll.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!