Refuseringen, del 3

Den tredje refuseringen kommer på en fredag. Den är väntad.
Jag har vetat att den ska komma på samma sätt som folk säger att de vet att idag är dagen då deras partner ska göra slut. Det är inte katastroftankar eller något sätt att kokettera kring min text, det är inte som när smala tonårstjejer står framför spegeln i omklädningsrummet på högstadieskolan och klagar över hur feta de är medan den som saknar deras kroppstyp byter om på toaletten.

Jag har mailat några dagar tidigare, hört mig för eftersom jag borde fått responsen vid det här laget, och små ordval i det (trevliga) svaret som meddelar att jag kommer få feedback innan veckan är slut har övertygat mig om det som sedan händer: de kommer att skriva något trevligt och smickrande och konstruktivt, men de kommer inte att anta mitt manus.

Den tredje refuseringen är väntad, jag har väntat på den sedan jag skickade in mitt manus. Att släppa det här bokprojektet efter den sista stora omarbetningen var inte lätt. Det behövde ske gradvis. Först genom att släppa in andra i texten över huvud taget, och sedan genom att skicka iväg den på ett mer stillsamt sätt än att skicka till alla förlag samtidigt.
Jag hörde av mig till en litterär agentur jag hade kontakt med för många år sedan, det var när jag precis vunnit Lilla Augustpriset. En gång när jag var tjugo drack jag kaffe på deras kontor medan vi diskuterade en novellsamling jag skrivit. Novellsamlingen var ganska dålig, men deras feedback var bra. Jag hade läst i en artikel om anställningsintervjuer att om man går på ett jobbrelaterat möte och blir bjuden på kaffe eller te ska man alltid be om svart kaffe, oavsett vad man egentligen dricker. Inget kladd med tepåsar, ingen som ska behöva springa och leta efter mjölk. Så jag bad om det, men på kontoret fanns bara en kaffemaskin som kunde göra allt annat än svart kaffe.
Jag drack en latte som aldrig tog slut. Sedan blev jag nästan tio år äldre, hann föda två barn till, skrev fler saker som inte ”blev” något, byggde om mitt liv och mitt skrivande för att ha plats också för ett skrivande som inte ”blir”.

En litterär agent representerar en författare och säljer rättigheter till författarens böcker. Det kan handla om att sälja in boken till de svenska förlagen, men framförallt arbetar agenter med att sälja utlandsrättigheter. I vissa länder, typ Storbrittannien och USA, är det en agent man måste skaffa sig först och sedan säljer agenten in en till förlag i hemlandet, men i Sverige är det nog fortfarande vanligare att skicka till förlag direkt. Här finns ett podcastavsnitt som visserligen är fyra år gammalt men som kan ge en överblick.

Jag ville skicka till agent för att det verkar svårare att få en agent än att få ett förlag, för att jag inte ville börja få refuseringar som på allvar skulle göra mig besviken än. Om man siktar mot något man redan tror är ouppnåeligt blir man inte lika ledsen när det inte händer. Det gav tid att förbereda sig känslomässigt för mer definitiva besvikelser.
Man kan skicka till agenter och förlag samtidigt, man kan skicka till jättemånga personer samtidigt, men jag ville inte det. Det var en magkänsla, jag såg ingen orsak att inte följa den.

Refuseringen kommer på en fredag, det är en dag när jag är så trött. Det har varit en stormig höst som vissa höstar är, bara det att hösten egentligen inte ens har börjat, att säkert finns ännu väldiga vindar att vänta.

Jag får ett mail. Mailet är vad jag har väntat mig. Kanske är det ännu finare än vad jag har väntat mig. Om väntan var som att veta att idag tar det slut är mailet ett klassiskt it’s not you it’s me. Jag känner igen upplevelsen från när jag själv läst böcker jag ska recensera, och helt enkelt inte tycker om dem. Inte för att det är en dålig bok, egentligen, det är bara inte min sorts bok.
Både kärlek och litteratur måste bygga på en äkta dragningskraft.

Såhär står det i mailet:
Tack Ulrika för att vi fått läsa ditt manus. Det är flyhänt skrivet med ett vackert bildspråk och en närhet till barnets känslor. Jag uppskattar dina annorlunda liknelser som får läsaren att förstå de stora känslor ett barn kan bara på. Jag har vridit och vänt på det och trots textens många styrkor kände jag i slutändan dock inte en tillräckligt stark koppling till texten för att kunna ta oss an den. Det är såklart högst subjektivt och för vår begränsade lista så tvingas vi vara väldigt hårda i vår process kring nya författarskap. Det hänger i slutändan på att vi brinner förbehållslöst för det vi tar oss an, och om jag ska försöka sätta ord på vad det var som inte nådde hela vägen fram för mig är det kanske att jag samtidigt uppfattade texten som aningen distanserad, bitvis nästan avmätt i berättarjagets perspektiv. Men som sagt – detta är subjektivt och jag tvivlar inte på att manuset kommer hitta ett hem hos en svensk förläggare och förhoppningsvis i förlängningen en agent. Dessvärre ser vi under det senaste året att det blivit svårare och svårare att sälja in skönlitterära manus till utländska förlag, där kriser har gjort att de alltmer prioriterar sina inhemska författare.

Jag stänger ned datorn, kryper ned i min säng och sover en halvtimme.
Innan jag somnar bestämmer jag mig för att jag ska visa det där mailet i bloggen, precis som jag visat refuseringar förut, för att ge ett exempel på hur det kan se ut. Kanske är det intressant för någon, jag minns att jag hade tyckt det när jag började skicka iväg mina bokmanus.
Men det måste bli senare. När jag orkar.

Sedan vaknar jag, och det är helg. Vi lagar tacos. Vi badar fotbad.
På lördagsmorgonen dricker jag kaffe i höstsolen på balkongen.
Och skickar iväg manuset i andra riktningar.

Läs mer:

• Refuseringen, del 1.
• Refuseringen, del 2.
• Allt om bokprojektet om Laura. 

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.