Jag läste en bok och den var så bra.
Den gav mig en tro på ordet och på språket. På att berätta och skildra som ett kall.
Den påminde mig om att det finns journalister på riktigt, att det finns folk som vill rapportera och analysera.
Som inte vill berätta sin egen historia, kryddad med lite samtid. (Jag vet att jag själv ofta gör det senare, men jag drömmer om att göra något annat).

Anna-Lena Laurén är en finlandssvensk journalist som flyttade till Ryssland och arbetade där som korrespondent i sexton år. Därefter fick hon inte stanna i Ryssland, och tillbringade nio månader i Ukraina. Hon har skildrat kulturella särdrag och politiska strömningar i krönikor och reportage i bland annat DN och Hufvudstadsbladet, och texterna har publicerats i flera böcker, bland annat Sammetsdiktaturen.

Det här är en samling med texter av Laurén som börjar dagarna innan Ukrainakriget bryter ut och sträcker sig fram till slutet av 2024. Texterna rör sig mellan de enskilda människoödena och de stora rörelserna, mellan historia och nutid, ut i omvärlden och tillbaka till Ryssland eller Ukraina. De är korta och precisa och tar sig framåt med en självklar exakthet som är djupt avundsvärd. Rent litterärt gör Laurén något jag vill träna på – hon kommer sent och lämnar tidigt. Det här är texter utan transportsträckor, utan något långdraget. Texten börjar när den behöver och slutar när det som skulle sägas har blivit sagt.
Det är effektfullt och lättläst, det gör komplexiteten begriplig.

Medan kriget pågår finns ingen försoning en bok som skildrar vad inlärd passivitet kan göra med ett samhälle, som skoningslöst blottar hur det ser ut att vrida bort blicken och säga en klyscha som låter som att den betyder något men egentligen bara är en samtalsstängare.
Laurén utforskar hur det förstärkts av ett postsovjetiskt arv, men jag känner igen det från mitt eget liv – mer när jag bodde i Sverige än här på Åland. Hur lätt och legitimt det är att låta en diskussion dö genom en standardfras. Alla har rätt till sin åsikt, det finns inget rätt eller fel, men jag vill ha samtalen där alla debatterar den åsikt de har rätt till, jag bryr mig om samtalen där man söker ett rätt eller fel och försöker förstå varför man går åt det ena eller andra hållet.
Det här är en bok som påminner mig om att den längtan inte bara gör en till en obekväm människa. Att den tvärtom kan vara fundamental.

När utrymmet är knappt krävs en skicklig gestaltning. Anna-Lena Laurén är en mästare på detaljerna i mänskligt beteende som gestaltar en hel värld. De exakta detaljerna och de varma människoporträtten stannar i mig. Det är också de som får mig att skratta. Det går att skriva en bok om diktatur och kriget och fronten och migrationen och klyftorna och det går att göra den rolig. Om man har en blick för människorna, för karaktärerna, blir det roligt.
Humorn dör inte i de mörkaste tider, den blir starkare.

En bok som kan läsas i munsbitar, en text i taget. Som går att läsa för att bilda sig, men också helt utan några sådana ambitioner. Som går att läsa för att tas med till andra platser, andra människor, andra upplevelser än ens egna – och se både det som liknar ens eget liv och det som är helt annorlunda.
Som går att läsas för att påminnas om att det finns en berättelse om världen och tiden, att det går att berätta den, att berättandet av den spelar någon roll.
Att orden är meningsfulla.

Ni hittar boken till exempel här och här.

Läs mer:

• Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.
• Mina ryska vänner av Johanna Mellén.

(Ur Medan kriget pågår finns ingen försoning av Anna-Lena Laurén.)

Det är sportlov.
Jag vaknade tidigare än planerat, av mig själv, trots att jag satt uppe sent och vek tvätt och drack pepparmyntste och såg på Love is blind på tyska och njöt av ensamheten i att vara den enda vakna.

Mina små ungar sover fortfarande, de var på badhuset tre timmar igår, kanske rastade det deras små kroppar ordentligt.
Min stora unge är hos mormor och morfar, åkte före resten av familjen. I en bok om att vara tonårsförälder läste jag ord som var riktade till den som är den enda föräldern. Att det kan komma med särskilda utmaningar eftersom en tonåring med två föräldrar kan välja en favorit efter situation, säga att pappa fattar men mamma är dum i huvudet och tvärtom.
En ensam mamma blir både idioten och den som ska trösta en för att man behöver leva med henne.
Att ha stöd av andra vuxna kan vara bra, stod det.
Får jag åka i förväg till mormor och morfar kom hon och frågade mig, just när jag satt där och läste.

Klockan är strax efter åtta.
Jag har varit så trött den senaste veckan. Jag blev orolig, rent logiskt, men känslomässigt orkade jag inte. Jag iakttog min trötthet som något jag hittat långt in i ett förråd vid en rensning, undrade vad jag skulle göra med den.
Jag tänkte: om det fortsätter så här så får det väl vara så. Då får jag skala bort och bygga om mitt liv. Det finns sådant som går att skära bort.
Men det vore så synd, på boken, på livet, på allt det roliga som låg framför mig och som jag alldeles nyss längtade efter så mycket.

Sedan fick min kollega samma lätta förkylningssymptom som jag själv haft, och en oerhörd, mäktig trötthet, den sorten som är som i tidig graviditet, att man bara vill lägga sig ned och sova på dagen, att man knappt har ångest eftersom det inte går att kämpa emot. Sedan hörde jag om flera  andrasom upplevt samma sak på sistone.
Någon mycket utmattande förkylning som går.
Februariförkylningar, en utmattande tillfällighet, det går över!

Igår var den första halvpigga dagen, och idag vaknade jag med en klarhet, som om jag skakat mitt huvud där något satt löst tills jag själv trillade på plats igen.
Nu sitter jag och dricker kaffe med mycket mjölk, pudrat med kanel, i min skriv- och läshörna.
Dagen ljusnar. Rummen är tysta.

Jag har suttit och läst, jag läser Medan kriget pågår finns ingen försoning av Anna-Lena Laurén, en finlandssvensk journalist som arbetade som Rysslandskorrespondent i sexton år innan hon till slut blev utkastad ur landet. Jag läste hennes Sammetsdiktaturen för några år sedan och slås nu, precis som då, av stilen, av hur skarp och tillgänlgi den här. Laurén skriver oupphörligt allmänbildande texter med ett tempo och driv som gör det lika lätt att komma in i och läsa vidare som om jag läste en thriller och bara ville ta del av ett kapitel till.
Det journalistiskt kondenserade, tydliga.
Bildat utan att vilja visa upp sin bildning, bara förmedla den vidare.
Språket som ett verktyg för att lära ut något om världen.

Nu är det helt ljust.
Jag hör röster från barnens rum. Fniss och småprat. Vi ska äta frukost. Jag ska dammsuga, packa väskor.
Jag ska sitta på en buss och en färja och läsa, jag ska jobba med lite grammatik i en tyskkurs jag läser, och jag ska skriva för första gången på en tid.
På andra sidan min trötthet fanns den, längtan efter att skriva, efter språket.
Berättelsen är inte död.

Läs mer:

• onsdag morgon. 
• Café Viktor. självständighetsdagen 2024.
• efter festen, före middagen.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

Den första gången jag läste Hej Nostradamus! av Douglas Coupland var jag fjorton. Jag hade köpt boken på rea på Ica Maxi när jag var med min familj och storhandlade. Jag visste inget om Douglas Coupland och att han populariserat generationsbeteckningen generation X och att det var titeln på hans debutroman.
Jag behövde en bok att läsa, jag hade haft en kort period då jag intresserade mig för Nostradamus profetior efter att jag fyndat en konspiratorisk loppisbok som handlade om dem, och jag tyckte om omslagets färger i blått och vitt. Jag såg inte vad det föreställde.

Jag kommer inte att visa er det svenska omslaget, eftersom det är en utbyggnad av det engelska där ovanför men istället för att bara ha gubben-som-ber-symbolen har det broderats ut med gubbar som springer från kulorna i en skolskjutning. Som om man tänkte att man måste visa på omslaget hur dramatisk boken var – och det är den inte, trots att den tar avstamp i en skolskjutning – men levde i en värld där hemskheter var så främmande att det inte gick att föreställa sig att ett sådant omslag skulle vara stötande.

Hej Nostradamus! är en roman i fyra delar, med en ny berättare i varje del. Berättarna har med varandra att göra, men de berättar inte om samma händelser – delarna utspelar sig mellan 1988 och 2003. Vi får läsa om sextonåriga Cheryl som dör i en skolskjutning, om hennes high school sweetheart Jasons liv elva år efter skjutningen, om Jasons sambo Heather ytterligare några år senare och slutligen om Jasons pappa. Livet händer, ringlar sig i märkliga riktningar och vändningar. De här människorna försöker hitta sin plats i det, under den tid de får.

Den fiktiva skolskjutning som inleder bokens händelser finns med som en katalysator till händelsförloppen, en händelse som rubbat livsbanorna som en planet som krockar med en annan, men det är inte bokens huvudhandling.

Det är en bok som är fylld av stora, dramatiska och spektakulära händelser – jag läste en recension på Goodreads som blev tokig på det, hur orealistiskt det är – men det här exceptionella är omgivet av en alldeles alldaglig och oerhört vardaglig realism. Coupland skriver fram ett slags superverklighet med sin blick för de små detaljerna i det vanliga livet, som gör att det orealistiska blir realistiskt för mig i den här bokens värld.

Den första gången jag läste ut Hej Nostradamus, då när jag var fjorton, hade jag just slutat ha oerhört ont och gryningsljus flödade in genom mitt fönster. Det var maj. På den tiden hade jag en mensvärk som var bortom den här världen, mycket lik hur det senare skulle bli att föda barn, och det finns något nästan transcendentalt i den sortens smärta. När den upphör är man mottaglig för intryck som om smärtan faktiskt varit en förlossning och man fött sig själv. Nyfödd stiger man ut och blinkar mot ljuset.

Jag har undrat om det är därför den här boken kröp rakt in i mig och blev en del av mig, trots att den innehåller så många saker jag annars inte tycker om. De fyra berättarperspektiven är stilistiskt oerhört lika. De är inte bara skrivna i jagform, utan skrivna så att själva skrivandet verkligen förankras i berättelsen – de är skrivna som brev och dagboksanteckningar.

Jag tycker att ett jagperspektiv ska präglas av personens egen röst, och att det blir ännu viktigare i en bok där själva uppbyggnaden är att det är olika perspektiv. Jag tycker inte om brev- och dagboksromaner som bara är vanligt berättande förklätt till något annat, jag tycker inte om när närvaron bryts genom att någon berättar om den fysiska processen av hur de sitter och skriver detta. Jag tycker inte om när man kursiverar ord och jag tycker inte om folk som är fyndiga i dialoger – jag tycker framförallt nordamerikansk dialog är överfylld av rappa replikskiften och fyndiga skämt som inte återspeglar hur karaktärerna är i övrigt.
Och trots det förlåter jag Hej Nostradamus! allt.

Vissa romaner är som kärlek.
Man möter den i ett svagt ögonblick och sedan är man inte intresserad av kravlistor eller att fundera kring bristerna.
Man omfamnar det man hittar.

Under några år, i mina sena tonår och i mitt tidiga vuxenliv, läste jag om den minst en gång per år.

Det här är en bok där det vanliga livet bereder väg för det större. Omsorgsfullheten i skildringen av de vardagliga detaljerna får mig att tro på extrema händelseförlopp på samma sätt som man tror på de skickligaste lögnarna för att de berättar sin lögn med samma obrydda neutralitet som man diskuterar om det blir köttfärssås eller tacos till middag. Den enkla stillsamheten får de filosofiska och religiösa inslagen i bokens teman att drabba mig som ett slag i magen, just för att de inte presenteras som stora tankar utan glider in mellan skiftarbete, en öl efter jobbet, en cigarett utanför en arbetsplats en kall och klar oktoberdag. Dialogerna flyter (förutom när karaktärerna är för fyndiga, som sagt), de rör sig så organiskt i samverkan med resten av texten.

Det är text om liv som är väldigt stort, som är väldigt litet, ni vet att jag är svag för det, ni vet att jag försöker skriva sådant.
Och när bokens sista del kommer – den som  är skriven med en annan glödande galen intensitet än bokens övriga grå vardag, den som närmast slutar som en uppenbarelse, skapar det en alldeles särskild styrka.

Som gör att jag varje gång jag avslutar läsningen måste lägga mig ned och låta tårarna rinna.
Trots att jag varje gång, efter avslutad läsning, undrar om jag egentligen har läst en bra bok.

Boken finns att köpa på både svenska och engelska på Bokbörsen, och på engelska på Adlibris och Bokus.

Läs mer:

• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight Club av Chuck Palahniuk
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.