Bredvid datorn och pappren fulla med handskrivna anteckningar ligger Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. En av mina favoritböcker de senaste femton åren. Jag tipsar sällan andra om den när de ber om boktips, jag väljer säkrare tips, bra böcker men inte de som krupit in i mitt hjärta, de som ligger närmast de egna världarna i mitt huvud. Jag läste den när jag var så ung, jag ville skriva så. Det var en tid i mitt liv när mitt skrivande gav mig mer problem än kontakt med andra människor.
Kanske föddes jag gammal.
Jag läser boken som uppvärmning, några rader bara. Var som helst slår jag upp en sida.
En kontakt med språkets skönhet, klarhet.
Det är den enda vackra skönlitteratur jag klarar av att läsa just nu, den alldeles välbekanta. Annars läser jag facklitteratur, tidningar om resor och halvbra svenska debutanter som har potential i sitt berättande men inte skapat något som hänför mig. Jag är så djupt inne i mitt skrivande och mitt manus, det rör sig och utvecklas hela tiden nu, även när jag inte skriver. Jag behöver läsa, vill läsa, men har inte utrymmet att engagera mig.
Matar text utan att minnas den.
Lördag morgon, mailar över några porträttbilder för boken som kommer i augusti, den om kejsarsnitt.
Verkar som om den ska bli ljudbok också, fick meddelande om vem som nog blev skådespelaren.
Releasefest för den både i Malmö och i Stockholm om det blir som de sagt.
Barnvaktsdatum, morföräldrar och farföräldrar, vill vara med på allt som bara går.
Läser era kommentarer om inledningen till min bok, för fjärde femte sjätte gången. Tror inte ni förstår hur mycket det betyder att bli läst på det sättet, det betyder allt. Inledningskapitlen har funnits så länge nu, och varit så svåra. Att få dem lästa av er som inte sett dem förut, och få ändringsförslag och feedback (och uppmuntran) betyder massor.
Texten ska ut i världen, den behöver härdas.
Jag behöver hjälp att läsa den på nytt.
Grips av lusten att publicera kapitel två, och tre, och fyra, att bara låta berättelsen rulla ut här.
Jag skrev så en gång, som tonåring, man lade ut text på forum, andra läste, det var innan bloggen till och med. Jag och Hanna Johansson var med i samma gäng som skrev Harry Potter-fan fiction online. Har fortfarande inte läst hennes böcker fast jag tror att jag skulle älska dem, för att jag helt enkelt varit så avundsjuk.
Ambitionen ett långsamt gift, javisst, men avundsjukan är nog värre.
Jag har en plastmapp med vita A4. Jag tar fram dem och skriver med en gul stiftpenna, 0.7 mm, det måste vara just den, jag fick en våg av inspiration när jag skrev med just den och nu tror jag att det är pennan och inte jag som har kapacieteten.
Jag skriver de sista femton kapitlen, de jag skissat upp, för hand. Det är ett sätt att komma åt både prestationsångesten och slarvet. Det här är bara en lång rad handskrivna anteckningar, det måste inte bli bra, det är ingen bok, men också: det här måste skrivas rent, in på datorn, när jag gör det kommer jag att redigera.
Jag bär med mig min hög med papper överallt.
Jag skriver i väntrum, hålrum, fickor av tid.
Det fanns en tid då jag skämdes över att jag inte var lika besatt av mitt jobb som av mitt skrivande. Och då älskar jag ändå mitt jobb.
Sedan förstod jag att det var som att skämmas över att man inte älskar sin partner lika mycket som man älskar sina barn.
Ännu senare insåg jag att många människor inte känner så starkt för varken sitt jobb eller sitt fritidsintresse.
Kanske föddes jag fixerad.
Lördag morgon, idag vill jag arbeta med kapitel 55, jag tror det blir färdigt. I kapitel 56 börjar en nedåtspiral som leder till klimax, att skriva de kapitlen kommer att vara en jävla resa.
När jag är klar med kapitel 63 har jag nått en milstolpe, då är det avrundningen kvar, som jag nästan redan skrivit. Då är det som att ha gått upp för ett berg och ned för det och nu bara gå den sista sträckan till busshållplatsen för att åka hem från vandringsområdet.
När jag skrivit kapitel 63 ska jag köpa en Amalias Limonad med körsbärssmak och tänka på alla stunder som tog mig dit.
Att jag fick ett skrivliv som blev så självklart, så tillåtet, till sist.
Alla gånger jag tvivlar igen ska jag tänka på den här våren.
Tystnaden i mina skrivutrymmen, morgnarna och kvällarna, hur jag tillät orden.
Inga framgångar krävs som facit på att det var rätt beslut.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
16 Comments
Jobbar du heltid inom vården? Nyfiken på hur du får in ditt skrivande i vardagen. Jag tycker det är ett ständigt dilemma, hur jag ska få tid/ork/ro att skriva mer regelbundet. Jag jobbar nästan heltid som bibliotekarie, är föräldraledig på 10 procent. Skriver mestadels i perioder och främst under semestern. Då blir det någon timme på kvällen här och där efter att barnen somnat och ibland sätter jag mig på ett fik och skriver.
Vad fin din hemsida är nu, är den ny/omgjord? eller så har den bara glidit ur sinnet. roligt att kunna gå in och läsa!
jag tror jag ska göra ett eget inlägg som svar på din fråga, men några saker som gjort det lättare för mig: jag har inte småbarn, och mina ganska stora barn har inte fastnat för någon väldigt tidskrävande aktivitet typ satsig fotboll. Jag bor precis intill mitt jobb. ”Heltid” här är inte som heltid i Sverige, mina arbetstider är 8-16 mån-tors och 8-14.30 på fredagar. Övertid ersätts med 1,5 x timlönen och kan tas ut som betald ledig tid eller pengar. Mina jourer är beredskapsjour med en telefon i hemmet, så det är inte mycket intensiv tid på sjukhuset på obekväma tider. Och jourkomp går också att använda till att ta ut ledig tid. Jag har en lön som gör att jag har råd att köpa tjänster (haft städhjälp periodvis och lite annat). Jag är ensam vuxen i mitt hushåll och det är absolut inget tips för att frigöra tid, eller ett tips över huvud taget – MEN jag tror det bidrar till att jag kan utforma just vardagsrutinerna väldigt mycket efter eget huvud och behov. bor man ihop med någon och typ… skjuter upp att städa för att hinna skriva så blir det ju lätt att det bara hamnar på den andra, eller leder till frustration. men jag vet ju precis hur jag har tänkt och planerat.
Men mycket är att barnen blivit större, hur gamla är dina?
några inläggstips om rutinerna:
https://ulrikanettelblad.se/morgonrutinen/
https://ulrikanettelblad.se/vardagen/
och från när barnen var mindre men jag ändå hade nåt slags skrivrutin:
https://ulrikanettelblad.se/skriv-en-roman-i-sommar-eller-inte-alls/
https://ulrikanettelblad.se/halvtimmen/
lycka till med ditt skrivande, stort eller smått! olika tider i livet innebär verkligen olika lägen.
Ja den är ny, men har inte hunnit fixa med designen så mycket ännu. Roligt att du uppskattar den!
Mina barn är 5 och 8 nu. Yngsta börjar skolan till hösten, så jag anar en lättnad i och med det. Förhoppningsvis. Men annars tycker jag att eftersom nästan all vaken tid äts upp av arbete och hemarbete, utöver det lek med barnen och hjälpa med läxa, så hinns ju inte skrivandet med. Jag orkar inte sitta uppe på kvällarna efter att barnen somnat.. då blir jag för trött generellt sett. Att vara ledig en dag i veckan för skrivande vore nog bra, men då blir pressen på att jobba mycket och jobba
länge högre de dagar man är på jobbet. Jag behöver hämta barnen flera dagar i veckan osv. Ja jag ser fram emot ledighet i sommar. Ska läsa dina tidigare inlägg, tack för att du länkade! 🙂
Fattar. Tänker jag tillbaka på när jag hade barn i din ålder så tror jag att just närheten till allt gjorde att jag periodvis kunde skriva på kvällen. det var rätt fyrkantiga rutiner eftersom jag var själv och allt egentligen var för mycket, och mer konkret så om jag minns rätt så hade jag lagt klart barnen vid 20, sedan grejade jag med lite hushållsgrejer 20-21, och typ 21-21.30 skrev jag. Sen fixa i ordning sig lite, gå och lägga sig, upp 6.15 för att köra hela livsracet igen.
under en period då var barnen hos sin pappa varannan helg och då hade jag möjlighet till lite längre, sammanhängande skriv. men det var väldigt pressat och skrivandet fick den platsen helt enkelt för att det var typ det viktigaste för mig förutom barnen.
man behöver verkligen inte ha den relationen till sitt skrivande för att få vara en skrivande människa, ju. och då behöver ju inte alla perioder i livet innehålla vardagsskriv om det kanske finns en ljusning längre fram då skrivtid blir lättare? vet inte hur ni bor men mina barn kan gå till skolan själva nu sen de alla blev skolbarn, och det betyder att hämta/lämna liksom inte är en grej längre, ingen står på minuten och undrar var jag är. Ibland drar de till kompisar allihopa och jag kommer hem till ett tomt hus, osv. ett annat liv, för vår familj.
men detta gav som sagt uppslag till en hel inläggsidé, så tack för det!
Vi börjar natta vid 20-tiden och äldsta somnar ofta inte förrän framåt 22…alltid tagit tid för honom att komma ner i varv. Men kanske värt att prova att påbörja nattningen lite tidigare.
Jo vi bor nära skolan så det ska nog bli smidigare framöver kring
det.
fattar, då är det ju en stor skillnad! vissa är ju bara mer kvällsmänniskor än morgonmänniskor också, inklusive barnen… hade inte heller orkat sätta mig och skriva efter 22. tror på ljusare tider framöver för ditt skrivande, helt klart!
Ja!! Skrivlivet (det skapande livet/eller den vardag man själv formar genom vad man lägger sin tid på) är värt ALLT!!! Också insikten att man faktiskt inte måste vara enbart EN grej (hälsar en som trodde drömmen var frilansare på heltid) utan man kan leva ut sin dröm på helger, kvällar, i perioder etc. Med erfarenhet insåg jag också att jag faktiskt drömmer om annat än enbart tid att skapa: jag drömmer om ett litet hus på landet/kolonilott, om tid och ro att bara få vara i stillhet ute i naturen, om trygghet och stabilitet och ett psykiskt välmående för hela min familj. Och för att få det behövs pengar och en någorlunda stabil inkomst (för mig). Jag har min starka passion och drivet som kommer med den, men jag har också andra drömmar om mitt liv och för att de ska få plats kan inte passionen få all plats (vilket i mitt fall inte var sunt, då jag har en förmåga att uppslukas lite väl mycket.)
Känner så igen det du beskriver! Inklusive det att det kan vara bra att det finns annat som drar i en och bryter av, att man inte helt uppslukas och verkligen SLUKAS av den kreativa passionen.
Och vilken frihet det är om man lyckas få till att göra något som inte är skapandet för att klara ekonomin. bara det roligaste av skapandet kvar. sedan är det inte lätt att bygga förstås, och variera i olika livsperioder vilka möjligheter man har…
Det är ju tyvärr min lilla ”detalj” just nu att jag (fortfarande!) inte är helt säker på vad den där försörjningen ska vara. Jag provar lite just nu, men vågar nog inte känna mig säker förrän jag får skriva på ett anställningskontrakt nånstans. Och jo… jag hoppas verkligen på att få känna den där friheten själv, att få supporta sin egen konst och inte vara beroende av försörjning från enbart den.
Min nöt som jag aldrig lyckas knäcka är om jag ska välja arbete utifrån ”passion” eller utifrån olika praktiska sidor av ett jobb som verkar passande, typ viss flexibilitet, eller en lugn arbetsmiljö osv.
Ibland när jag funderar kring yrkesval spinner min hjärna hur långt som helst, och jag kan landa i saker som egentligen ligger mil från mig som person. Men samtidigt så vill man ju inte begränsas av hur man ser på sig själv och sina olika drag. Vissa verkar ju hamna ”rätt” så lätt i arbetslivet men det verkar inte gälla mig :p
Och så måste jag också påminna mig själv om att jag redan HAR min passion och att detta handlar om försörjning. Kanske är det för mycket begärt att jag ska ha två kreativa drivkrafter och samtidigt vilja ha en ny drivkraft på jobbet… eller?
nä det är förstås inte så himla lätt! man lägger ju mycket tid och kraft på de flesta jobb och då kan det ju bli utmanande om det ”bara” är försörjning, eller om det börjar dra för mycket kraft från passionen. jag har ju haft turen att kunna trivas tillräckligt i det jag gör, att ha ett yrke där jag känner att om jag helt blir utan skrivandet (som jag trodde ett tag att jag skulle bli) så kan jag gå upp och in helt i det jobbet. men det som ser ganska smidigt ut på ytan har kunnat vara jättesvårt på vissa sätt. läkaryrket är ju den sortens yrke där det finns många som haft just det yrket som den stora drömmen och passionen. samtidigt som det så klart kräver att man tar det på allvar. väldigt lätt att känna sig oansvarig och oseriös då som drömmer om något annat (också). tog många år innan det blev rätt och bra. hoppas du hittar till något som blir bra du också! man får ta tid på sig att lista ut saker.
Jag har känt själv att jag också behöver en försörjning som jag kan nöja mig med även utan mitt kreativa vid sidan av. För jag vet att kreativiteten går i perioder, så då behöver jag något som ändå kan kännas meningsfullt vid sidan av. Jag är påväg hoppas jag 🙂
Tycker så mycket om hur du har delat med dig av dina tvivel längs vägen. Jag håller med- det man ser är ju ofta det som verkar som en spikrak väg till något. Är nog fler än man vet om som har tvivlat på vägen mot sitt yrke.
Åh vad fint det här är. Är så glad för allt det här flowet!
Min initiala känsla när jag läste det var dock typ.. avundsjuka. För att ha fått till det här. För att vilja det här så mycket. Ett tag trodde jag att jag ville få den här typen av tid också, men klarade det inte. Nej, det var ju inte så konstigt, det går inte alltid ihop. Men nu vet jag inte ens vad jag vill.
gud jag kan relatera så mycket. Har kunnat bli så djävulskt avundsjuk på olika personer, mycket relaterat till just skrivande och skrivmöjligheter. En känsla man verkligen får ha, man måste inte glädjas åt alla jämnt (och definitivt inte som första reaktion).
tänker att du är och har varit genom så mycket, hur ska längtan och viljan riktigt kunnat växa och få plats då? så känner jag i alla fall att det var för mig när jag var mitt i liknande saker, och för mig pågick det under en mycket kortare tid. läser man valfritt inlägg från hösten 2022 och våren 2023 i den här bloggen tror jag snabbt det står nåt om hur jag är så trött och inte skriver och inte vet om jag någonsin kommer att skriva igen. jag trodde verkligen, mer på allvar än någonsin tidigare, att jag aldrig skulle hitta tillbaka till det igen och jag hade börjat acceptera att livet kanske alltid skulle vara lite dovara och tråkigare men görbart. det är väl därför det blir ett slags eufori att ha det igen.
önskar dig så lugna tider att du får utrymme att drömma och längta, till vad det nu än är du blir sugen på då.
Var det på svenskahogwarts du skrev??
Jajemensan, Pyrea hette jag! om du menar hogwarts.nu alltså? (Vet inte om svenskahogwarts var nåt eget?) jag och Hanna var båda med i gruppen Vi Proffsiga Författare på Hoggy a.k.a VPFPH… och jag skrev fan fiction och annat som inte var så välläst eftersom det redan då var rätt mörkt, obskyrt och off. kryddat med att jag var allmänt tonårs-anti. skrev du också på Hoggy?
nu kollade jag upp det, svenskahogwarts var ju visst nåt eget. där var jag inte! det var hogwarts.nu 04-06 som var min time to shine som fan fiction-skribent