Den sista sträckan

Att skriva en bok är så många stunder. Man sitter som på bilden här ovanför, hyperfokuserad med gamnacke som ett litet fån.
I skrivhörnan, i soffan i vardagsrummet, i arbetsrummet, på ett café, på en bänk vid havet. På ett hotellrum i Lund, i Uppsala, i Helsingfors. På en båt. På ett tåg.

Om morgnarna, morgnarna, morgnarna.
Samma rutin, dag efter dag.
Kvällar, nätter.
Sommarlov, jullov.

Nu gick det trögt ett tag, på den här sidan året, februari kanske allra värst. Det kändes som om jag ägnat mig åt att skriva den sista lilla biten en evighet. Så länge att jag blev rädd att det skulle sluta med att jag upptäckte att det var omöjligt, att min bok var en patiens som inte skulle gå ut.
Visste du inte hur det ska sluta? kanske vän av ordning frågar nu, och det vet man inte alltid när man skriver en bok, ibland är det en del av processen. Men jag visste det, och ändå fanns skräcken där.
Att veta vad man har tänkt sig betyder inte att man vet hur man ska lyckas skriva sig fram dit.

En annan del av skräcken var detta: vad kommer efteråt.
Det tog mig tid att förstå det.
Så länge har jag längtat efter att bli klar, men plötsligt var det svårt att minnas varför.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Möjligheten att bli utgiven, att låta boken bli något riktigt i världen, få möta andra.
Men också, med större sannolikhet: möjligheten att inte räcka till. Att behöva vänta på besked, leva i förhoppningar, veta varje gång man öppnar mailkorgen att man kan mötas av stor glädje och enorm besvikelse. Jag har varit där förut. Det tar så oerhört mycket kraft.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Tid då man inte skriver, då det är för tidigt att kasta sig in i något nytt.
Något slags tid för att vila?
Men jag längtar inte bort från att skriva.
Jag har byggt den här tillvaron, med alla de här stunderna, för att jag vill ha dem.
Tillvaron utan dem, efter dem, är så rotlös.

Sedan hände några saker.
Det ena var att jag gick in i duschen en kväll och kom ut med en ny romanidé som vecklade ut sig, gjorde piruetter i hjärnan och drog iväg mig på äventyr när jag tänkte på den. Ett löfte om att på andra sidan finns något annat att befinna sig i, en ny värld att ta del av.
Det andra var att jag satte mig ned i min tomma tysta undervåning och spaltade upp kurvan för det här allra sista jag kört fast med. Det som utgör kanske 10 000 ord av totalt 70 000 och som har varit så svårt att förhålla sig till. Rörelsen och spänningen och dynamiken och tonen och sedan skissade jag upp scenerna och vad de ska innehålla och lite mer än så och jag såg att det går ju, det blir ju, patiensen går ut, jag vet varje steg, det kommer att bli.

Nu finns vägen hela vägen fram, nu återstår bara att gå den.
Det är som en islossning, först sprickor, sedan lossar allt, stora flak, smältning, forsar, det kommer att gå.
Det kommer att gå, det kommer att bli.

Sent om kvällen firar jag, med Amalias limonad i blåbärssmak, mustighet syra sötma.
Att jag gjort det här i så många ögonblick, att det är så lite kvar, att all denna massa av värld och text och scener ligger i mina händer, att det är min skapelse.

Nu gör jag det bara, nu spurtar jag hela vägen fram.

Läs mer:

• Into the fire. Starten på projektet.
• morgonrutinen. det dagliga skrivandet.
• vecka 6, 2025. bli läst, bli refuserad.
• ett utdrag, Sean Banan. tvivel, text.
• små bitar, stora sjok. utdrag ur boken.
• bitar och delar. andra utdrag ur boken.
• julsagor. Berättande, rakt in i årets slut. Låt det betyda något.
• kostnader. att ha råd.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.