julsagor

På tåget, långa julresan. Bistrokaffe, bittert. En försening, inte så lång, men tåget blir bortprioriterat senare längs vägen också, på så sätt kan en försening bli längre. Andra med byten, vi ska till tågets slutstation, jag hör två ur ombordpersonalen diskutera det med varandra, jag trycker ned impulsen som är min yrkesskada: att lägga mig i. Jag är så van vid att vara den som ska foga samman all tillgänlig information, ofta otillräcklig, och fatta ett beslut, äga ansvaret för bedömningen. Men hur förseningen och risken att missa ett byte i Borlänge ska kommuniceras till passagerarna på det här tåget är inte mitt ansvar.
Här, på tåget, upphör allt ansvar.
Det är jullov.

Medan grå decemberplusgrader och vidsträckta Dalarna-sjöar far förbi utanför fönstret: mina ord.
Ett bokmanus, allt jag har hittills, läser det från början till slut på den där resan.
Det är inte så illa. Det skulle kunna bli något.

*

Skriver för hand, på papper. Renskriver in på datorn. Scen efter scen som ska drömmas fram. Det sista sjoket. En känsla av att ha tappat orienteringen. Att vara vilse utan att befinna sig så långt från civilisationen, om man bara var säker på att det man valt var rätt stig.
Så mycket arbete som återstår, så mycket oro: tänk om allt detta är förgäves.
Hela tiden magi man måste intala sig, besvärjelser.
Den här texten kommer att vara tillräcklig eftersom den är så mycket bättre än det förra manuset och det förra manuset blev ju nästan antaget!
Men du har varit nästan antagen i tio år.
Den här texten kommer att vara tillräcklig eftersom jag lärt mig så mycket genom åren, eftersom jag har ett annat lugn nu, andra möjligheter.
Det finns en massa människor med all tid i världen som ändå inte skriver böcker som ges ut.
Den här texten kommer att vara tillräcklig eftersom den måste få vara det, tillräcklig i sig själv, för att jag ville skriva den, för att jag ville skapa den.
Men som vanligt har du gjort insatsen så hög genom att prata, prata, prata om den. Om den inte blir publicerad kommer folk att komma med sina goda råd, som människor gör när man blir besviken. Och samtidigt kommer de att leta fel på dig, nåt måste du ju ha gjort fel, på samma sätt som folk försöker lista ut vad det är för fel på den som aldrig träffar kärleken. Som om ens längtan bjuder in något, som om andra har rätt att berätta varför den inte uppfylls.
Demoner, och att skriva igenom dem.
Det enda sättet: att fortsätta.

*

En kväll skriver jag de tre sista scenerna på mitt manus. De är inte färdiga, de ska omarbetas och putsas många gånger om, men det finns en slutpunkt som inte flyter i luften, som ligger stadig. Jag behöver något att hålla mig i, jag behöver få skriva de sista orden.
Jag kommer att få skriva dem många gånger.
Jag firar med att promenera genom vinterkvällen och köpa en Champis, dricker den andäktigt efter ett avsnitt av Mad men.
Avsnittet är så välskrivet – så elegant i sitt sätt att väva samman samtidshistorien med spänningen i de individuella livsödena – att jag vill kasta allt jag skrivit.
Sedan läser jag att avsnittet vunnit Emmys, varit ett av de mest prisbelönta avsnitten i hela serien.
Kanske måste inte jämförelsen alltid vara det bästa av det bästa.
Kan man bara få skriva en liten text, en enkel liten debut.
Resten kan komma sen.

*

Skriver, den sista stunden innan tolvslaget.
Skål i cider, mina stora nöjda ungar.
Berättande, rakt in i årets slut.
Låt det betyda något.

*

Vilar från texten. I badet, i bilen. Skjutsar barn. Läser en populärvetenskaplig bok om RNA. Dricker morgonkaffe, förmiddagskaffe, tappar dygsnrytm. Hyacineter, gran, snöfall.  Samtalar med min bror sent om kvällen. Hämtar barn. Kör förbi platser som inte tillhör mig mer. Tappar fotfästet som jag gör när jag inte är hemma på länge. Allt är möjligt och inget. En frihet utan förankring.
Den uppdämda energin i sluttampen.
Den sista delen av ett mycket stort projekt.
Så nära, så lätt det är att släppa då.

*

Slutet på jullovet, vi reser hem.
Buss, färja. Kantarellpasta, korv. Mitt hus, min plats.
Te och pepparkakor och kortspel, lovets sista dag.
Öppnar min text, på kvällen, ser på allt som blev skrivet för en dryg vecka sedan men känns avlägset som en dröm man kommer ihåg att man haft en gång.
För hand, på papper, renskrivet in till dokumentet i datorn.
Det finns något där, det skulle kunna bli.
Att skriva igenom, att skriva det klart.
Det enda sättet: att fortsätta.

Läs mer:

• Dagen före.
• tredje trimestern.
• måndag eftermiddag.
• kostnader.