Det är söndag och jag borde städa men egentligen vill jag bara skriva.
Jag ska fylla diskmaskinen, snart.
Men innan det tänkte jag dela något med er: inledningen till mitt bokprojekt, som den ser ut just nu. Sjukdomen heter det, i alla fall just nu. Bloggens format är kanske inte det bästa för att publicera en så här lång text, men vi testar.

Vilken ynnest det är att ha alla er som läser här, för övrigt. Vad det får ett skrivprojekt att kännas mindre ensamt, trots att det förutsätter enorma mängder ensamhet (som också är njutbar).
Vad mycket det ger att redan ha läsare. Trots allt är det ju de som läser som fullbordar texten.

Hur som helst.
Så här börjar det.

1

Den första gången han hörde talas om Vera Nikander var på en nyårsfest i Uppsala, när han fortfarande bodde hemma men inte länge till.
   Han gick dit för att träffa en tjej han måste göra slut med. Eller berätta att ingenting skulle kunna börja. Men han trodde inte att han skulle kunna göra det i natt. Kunde inte börja ett nytt år, ett nytt decennium, med att låta någon annan bryta ihop.
   Med att undra varför det aldrig var han som bröt samman.
   Han skulle inte veta efteråt att han hade hört talas om Vera. I själva verket skulle han höra talas om Vera många gånger innan han blev medveten om det. Kanske var det så det föddes i honom. Att hon smög sig in som en närvaro man aldrig förstått att man sagt ja till, som man vänjer sig vid ljudet av hushållsmaskinerna tills strömavbrottet kommer och tystnaden är allt man hör.
   Det var den kallaste vintern på trettio år. De berättade om det på radion, på teve, i tidningarna. Bländande kyla, snöfall, frusna växlar på cykeln, inställda bussar. Men här inne var det hett. Här, i en villa i Norby hos hans kompis Emma. En gång när de var femton trodde de att de skulle förlora oskulden med varandra, under några veckor av hångel och spänd förväntan, men sedan fick de körtelfeber istället. När de kom tillbaka till skolan efter en månad var attraktionen förbi men något annat fanns kvar. Ett band som gjorde att de ständigt befann sig i samma kretsar, cirklade i varandras periferi.
   När Emma fick syn på honom gav hon honom en puss på vardera kinden. Det var en hälsningsfras hon lagt sig till med efter ett utbytesår på svenska skolan i Madrid. Hon brukade säga att det var så folk gjorde där borta, och sen kommer man hem och har blivit så osvensk, glömmer bort att man inte gör så här, men han förstod att det var en högst medveten strategi för att få folk att fråga mer om tiden i Spanien.
   Hon drog med honom ut i köket, tog fram en burk Fanta Exotic ur kylen och en flaska Jelzin, den där polska vodkan folk köpte från en kille som hade det i bakluckan på sin bil. Hon blandade dryckerna i två glas och räckte honom det ena.
   “Det här är så jävla gott”, sa hon, och höll upp sitt glas mot hans för en skål. “Fucking 10-talet! FUCKING 10-TALET, Nils. Fattar du att det är tio år sedan millenieskiftet? Vi är gamla nu!”
   Han hade just fyllt arton.
   Alla han kände och inte kände verkade vara i Emmas vardagsrum, alla utom hans tjej, eller vad man nu kallade någon man höll på med innan det riktigt börjat. Det luktade svett och öl och sprit och klor och vissa var klädda i badkläder och handdukar för Emmas föräldrar hade pool och bastu i sin källare. Det var därför man alltid hade fest hemma hos Emma, för att känna sig som miljonärer i en film.
   De senaste veckorna var första gången han hade hört folk använda uttrycken 00-talet och 10-talet på ett sätt som inte lät ironiskt.
   Att tiden faktiskt skulle gå, att den skulle behöva ett namn.
   FUCKING 10-TALET!!! hade varit namnet på Facebook-eventet för festen, och i beskrivningen: ta med vem du vill, det blir kul. Men han hade kommit ensam.
   Han satte sig i Emmas soffa med sin vodkafantadryck, spritens brännande, sötman, han betraktade festen utan att delta i den. Han tänkte på en fras alla satte i sina msn-namn ett par år tidigare, från den där filmen med Jake Gyllenhaal om en psykotisk kille som hallucinerade fram en stor kanin.
   every living creature dies alone.
   Men han var ju inte död.
   Det var då det hände. Som om ingenting, den första gången. En av Emmas vänner sprang fram till henne och skrek att hon älskade hennes outfit. Emma var inte klädd i badkläder, hon hade en mintgrön klänning i femtiotalssnitt, tyllunderkjol och allt. Pillerburkshatt, långa vita handskar i siden. Han hade sett att Emma och hennes vänner klädde sig så på festerna nuförtiden, som om livet var en maskerad.
   “Ja gud alltså jag trodde aldrig att jag skulle ha råd med klänningen”, hörde han Emma säga. “Jag såg den hos Videung och ba: om den här kommer på mellandagsrean…”
   Det här vardagsrummet var som om bastun flyttat upp hit, han kunde se mörka fläckar i armhålorna på klänningens tunna tyg.
   Videung, for det genom hans huvud, var det någon ny klädaffär? Men namnet lät mer som en affär för barnböcker.
   Mer var det inte, den första gången. Det hade kunnat vara den enda gången, det hade kunnat vara en enda detalj i en stor helhet, något som drunknade och aldrig blev något mer.
   Någon vred upp volymen på musiken, dränkte konversationen mellan Emma och hans vän. Kanske borde han leta reda på någon annan han kände. Kanske borde han bara bli väldigt full.
P-P-P-oker face på max i Emmas föräldrars högtalare, musik när den vibrerade i kroppen, kunde den här natten få vara ett undantagstillstånd, ett sammanbrott bortom den egna kontrollen, p-p-poker face och några av bastukillarna pekade på honom, gymkillar som gick runt i bara badbyxorna och visade upp sina sexpack.
   “POKER FACE DET ÄR JU DU”, brölade en av dem och pekade på honom. “Killen ingen vet vad han tänker!”
   Nils lutade sig fram mot Emma, bröt upp henne och vännens klänningskonversation.
   “Har du sett Hanna?”, sa han.
   Det var Hanna han kommit hit för att träffa.
   Det luktade svartvinbär när han kom så nära Emmas ansikte. Hon älskade Läkerol med svartvinbärssmak, där de var yngre åt hon minst fem paket om dagen, nu visste han inte mer.
   “Hon stack till nån fest i Fålhagen.”
   “Va?”
   “Hon sa att du kommer att göra slut med henne. Hon sa att fy fan för att göra slut på nyår.”
   “Men vi är inte ens ihop. “Jag har inte gjort något.”
   Han svepte det sista av sin vodkafanta. En slinga av Emmas hår nuddade hans nuddade vid hans kind.
   “Emma!”, ropade en av gymkillarna från trappan, “kom och bada!”
   Hon satte sitt glas i hans hand, som om han var en avlastningsmöbel.
   “Det är just de som är problemet! Man måste göra nåt, man måste bry sig.”
   Och sedan stack hon ned till poolen, sedan drack han det som fanns i hennes glas och andras, sedan blev han så full att han spydde inne på den lilla toaletten med de gröna kakelväggarna, inredningstidningarna på bordet bredvid toalettstolen, doftljuset på tvättstället i doften mandarin-kanel vars syrliga ton blandades med det sura i lukten av hans spyor. Sedan gick de ut i natten och den knastrande snön och den klara himlen och nyårsraketerna, sedan var det för första gången i hans liv ett nytt decennium utan att det samtidigt blev ett nytt millenium, sedan somnade han på Emmas soffa, sedan vaknade han och det var en vit och värkande förmiddag, han och Emma och Emmas vänner som köpte pizza, ett sms till Hanna där han skrev att det var över och det kändes ingenting, sedan uppslukades han av smaken av flott och ananas och runt honom talade de om vad som hänt på festen igår och vem som legat med vem men inget av det bekom honom, en känsla av att han redan lämnat den här platsen, att det här redan utgjorde hans förflutna fast han befann sig mitt i det.

Läs mer:

• Den sista sträckan.
• bitar och delar.
• små bitar, stora sjok.
• ett utdrag.
• En inledning till en roman (från ett annat romanprojekt, som inte blev.)

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.