vecka 6, 2025.

Livet är så stort och så litet, de obetydliga detaljerna och de stora avgörandena smälter samman. Uppdämd längtan efter äventyr, en rastlöshet som påminner om att vara femton sexton sjutton år, vänta på det stora som ska hända snart. Och ändå, när det lilla och förutsägbara rubbas, längtar jag bara hem.
Kanske är allt jag vill, i slutändan, att få vara i mitt hem och sova i min egen säng.

På måndagen kommer den första refuseringen.
Jag har inte tänkt på det så – att ett nej vore att bli refuserad – och kanske gör jag det fortfarande inte. Officiellt är jag inte i stadiet då jag kastar ut min text i världen, gör den redo att avvisas. Officiellt sett skriver jag ju fortfarande.
Men inofficiellt, mellan mig och er, kan jag berätta det här. Att jag skickade de första femtio sidorna och ett synopsis till en agent som läst det förra manuset.
En vecka senare kom svaret.

”Hej Ulrika,
Fint att vara i kontakt, vi minns dig väl!
Tack för du delat Sjukdomen. Det är välskrivet med djupa och komplexa karaktärer och en spännande premiss för en mörk skildring av besatthet och relationer. Det känns tematiskt starkt och som det ligger rätt i tiden. Men läsning är som alltid högst subjektiv, och tyvärr hittade jag inte riktigt in i berättelsen. Tror därför inte jag är rätt agent för dig.
Önskar dig all lycka till och håller gärna kontakten framåt i ditt skrivande.”

Herregud, tänkte jag och drack av mitt koffeinfria kaffe med hasselnötssmak som jag köpt för att inte ständigt låta huvudet snurra på koffeinkickar och hjärtklappning när jag egentligen bara behöver dricka något varmt för att värma själen. Det är så här det kommer att vara nu. 
Man ägnar åratal åt att bygga en värld som man kontrollerar, där varje ord tillhör en själv, där varje tanke är ens egen skapelse.
Sedan släpper man taget och förlorar all kontroll till andra.
Som att låta sitt liv förändras av en omvälvande kärlek, men utan kärlekens eufori.

*

På tisdagen kommer svarta rubriker. Jag lyssnar på presskonferenser på väg hem från min danskurs, står på Mathishallen och köper bröd och smoothiemix medan polisen talar om ett tiotal döda. Våld värker, liv värker när det förändras i ett ögonblick, och ändå tänker jag på hur det som skrämmer mig mest inte är det exceptionella våldet, det som får alla rubriker. Det som skrämmer mig mest är vardagsvåldet som blir ett nytt normalt. Den sortens våld jag tror att många människor kan begå i ett tillräckligt trasigt samhälle,  snarare än det som kräver något mer förvridet, en mer inneboende störning.

Jag har ägnat så mycket tid de senaste åren åt att tänka på våld.

Jag tänker på andra stora händelser, alla nyhetshändelser som passerar genom ens liv.
Att vara nio och komma hem efter en skogspromenad och höra pappa berätta om plan som kört in i skyskrapor i USA men inte förstå nyhetens dignitet förrän jag hörde mammas reaktion. Att vara arton och ligga gravid på en soffa i julikvällen och söka sparkar medan nyheterna kommer om bomber i Oslos regeringskvarter. Och någon, på en ö, som skjuter.
Att gå som primärjour på akuten en aprilkväll med långa skuggor och mellan patienter ta en kaffe i fikarummet och se rapporter på teven om en man i Stockholm som kört med en lastbil på Drottninggatan.

Jag ville skriva om sådana saker, om livet som händer med tiden i periferin, om hur livet hela tiden är störst och dess omgivning är fonden, jag ville skriva en berättelse med tiden och stämningarna som en ständigt närvarande karaktär, men –
det var visst inte en berättelse
att hitta in i .

*

På onsdagen är allt en dimma, för jag har varit jour, sovit med telefonen bredvid mig, den har ringt 03.30 och 03.45 och 04.00, jag är så trött och så måste jag ändå jobba dagen efter skriver jag på chatten till mina vänner, de har alla småbarn, de är för snälla för att säga något, jag påminner mig själv: fast så ser förstås alla dagar alltid ut för er. 
Jag har nått ett sådant stadium i mitt liv att jag kan känna mer lättnad än saknad när jag tänker på att det inte blir fler barn för mig.
Jag hade aldrig velat vara utan det, men jag måste inte göra det igen.

*

Torsdagen handlar om att skrapa upp resterna efter onsdagen.
En sådan vecka, sådana dagar.
Och ta fram luftmadrasserna ur skåpen. Det ska bli en sådan helg.

*

På fredagen vinkar jag av en dotter som åker till mormor och morfar i Uppsala.
Vilken trygghet att ha en mormor och morfar och en farmor och farfar när man är tretton år och världen gungar som den bara kan göra när man är tretton.
Jag lastar lådcykeln med kassar med luftmadrasser, kuddar, täcken, böcker, och åker med mina två små barn på läsnatt.
Läsnatten innebär att man övernattar i skolan och läser böcker hela kvällen. Inga skärmar, bara andra barn och deras vuxna och böcker, böcker, böcker. Lite pussel och pyssel för den som tröttnar på att läsa en stund.

Det känns som en motståndshandling till allt som är svårt och tungt i världen, som att milt tvinga fram ett utrymme av ljus.
De här timmarna läser vi böcker, lägger pussel och äter kvällsmacka i skolmatsalen medan vi läser i våra böcker. Det finns inget ont här, det finns inget att kämpa emot.

Och detta, lilla, som ensamstående mamma: att vara på en plats där någon annan plockat fram mackorna och osten och smöret, värmt vattnet till teet.
Där rytmen sker utan att jag måste hålla ordningen.
En kontrollförlust att njuta av.

*

Det blir lördag och vi mår som man mår när man sovit över på ett orkestersalsgolv. Dagen är vit och grå och utan sol. Jag cyklar hem med våra grejer och känner lyckan av att fortfarande klara de tuffa backarna.
Vi bjuder över vänner och deras barn och det blir dramatik från mina ungars sida som det kan bli när man inte har sovit.
Det är den sortens vänner som vet precis hur det kan vara med barn som inte håller ihop och i slutändan blir upplevelsen starkare än om de bara kommit på kaffe och allt förlöpt väl.

Det är när ens svagheter ligger blottade framför någon annan och de blir accepterade som ens värld växer.
De största och vackraste sakerna i mitt liv har kommit efter att jag tillåtit mig själv att tappa ansiktet.

*

Och nu är det söndag och jag skriver till er och undrar vem som ska ta sig ända till slutet, vem är jag att tro att någon ska jobba sig igenom alla dessa ord, men kanske finns det guld att vaska fram ur dem.
Jag dricker morgonkaffe och undrar vad jag ska göra med mitt liv och är plågsamt medveten att om jag inte ständigt ställde mig den frågan skulle jag trivas ganska bra i mitt liv, precis som jag har det.
Mitt bokmanus ligger hos en förläggare som ville läsa innan det var helt färdigt, ja det hände visst också i måndags, att hon mailade tillbaka när jag frågat henne om hon ville läsa, hon som läste annat för länge sedan. Jag vet inte vad jag ska göra av vetskapen att hon har min text, så mest försöker jag att inte låtsas om det över huvud taget.
Det är söndag, kaffet är snart slut, dagen ska börja på riktigt, och det här är mitt lilla liv, när som helst kan något stort hända men oftast gör det inte det.
Det är precis som det ska.

Läs mer:

• min helg. oktober 2024.
• måndag den 8 juli, 2024.
• min helg. vecka 11, 2024.
• 30 december, 2023.
• vecka 41, 2023.
• vackra veckan.
• måndag den andra augusti, 2021.
• onsdag den 30 juni, 2021.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.