Nettelblad

någon som skriver.

Långa spröt

På sistone har jag tänkt mycket på den långsprötade silverfisken. Tanken på den har slingrat sig in bland andra tankar som obehag gör, först smygande som migrän på uppseglande, ett diffust illabefinnande man inte hittat ord för ännu, en mardröm som dröjer sig kvar efter natten men med detaljerna utsuddade. Och sedan: det diffusa övergår i konturer, orostankarna till konkret handling.
Övergången från att tänka på den långsprötade silverfisken till att googla dess namn.

Det började med något internetforum, det börjar väl alltid så. Någon sa: det finns silverfiskar som blir dubbelt så stora som vanliga silverfiskar och de lever inte bara i badrum. De behöver inte fukt för att överleva.
De kan finnas i hela ens hus, de är svåra att bli av med.

Farliga är de egentligen inte. Men vem vill ha en slingrande sprötförsedd varelse i sin mjölpåse.

Det började med något internetforum, det börjar väl alltid så, och som ett slag i magen såg jag framför mig två silverfiskar jag såg för några månader sedan i ett av husets rum. I ett rum som inte var badrummet.
Var de inte väldigt stora för att vara silverfiskar?
Månne dubbelt så stora som en vanlig silverfisk?

Jag läste igenom hela Flashbacks tråd om hur man blir av med silverfiskar. Jag läste artiklar om den långsprötade silverfiskens karakteristika och hur den brukade vara ett problem i Norge men nu spritt sig till oss alla. Jag lärde mig allt om rödcederolja. Jag låg i sängen om kvällen, knep ihop ögonen, och försökte minnas de där eländiga varelserna. Var de, som mina källor angav som typiskt, mörkare än en vanlig silverfisk? Var de exceptionellt stora, så stora som upp till två centimeter?

Jag tänkte på hur svårt jag har att uppskatta storlekar, ens i realtid, hur svårt är det då inte att uppskatta en storlek i ett minne?
Jag tänkte på inledningen till podcasten Serial, när journalisten Sarah Koenig pratar om hur svårt det är att minnas vad man gjorde en helt vanlig dag för sex veckor sedan. Hur svårt är det då inte att minnas storlek och färg på två silverfiskar man såg i augusti?

Jag dammsög med en känsla av meningslöshet, eftersom det kanske redan var för sent. På internet stod det att när den långsprötade silverfisken väl har kommit in i ens hem är den mycket svår att bli av med.
Försiktighetsåtgärder förgäves efter fullbordat faktum.

Men så en kväll, när kvällspromenadshimlen doftade vinternatt, och när jag återigen hamnade på silverfisktråden på Flashbback när jag kommit hem, vaknade något inom mig.
Påminde mig om hur oro är en konstruktion vår hjärna skapar för att förbereda oss för något som ska komma, inte något som redan är här.
Om hur lite vi vet om sanningen i minnet av något som kanske var. Om hur lite vi vet om vad det innebär för vad som komma skall. Att det enda vi kan veta är det som faktiskt är.

Såg upp, såg ut över alla mina rum, och såg dem för vad de faktiskt var.
Att just här, just nu, såg jag inga silverfiskar – med eller utan långa spröt och dubbel storlek. Att i denna ro, i detta ögonblick av lugn, kunde jag tillåta mig att vila. Spara energin och kraften till den dag ett sådant problem faktiskt dyker upp.
Och sedan stängde jag ned datorn.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Föregående

Debuten

Nästa

Glimtar, december 2020

2 kommentarer

  1. Alltså så vacker text. Och att du lyckas med det trots att det handlar om mitt absolut värsta kryp…

    Men för att faktiskt prata om krypen. Vi har dessa. Inte bara i vår lght, men i hela lghtshuset (ja till och med i källaren när man går till bilgaraget!!!). Och tydligen gör man inget åt det? Mardrömmar drömmer jag om dessa, det kan jag lova dig. Häromdagen hittade vi en i kökslådan.

    Men det kan ju alltid vara värre tänker jag och påminns om boklössen och råttorna i Indien :))

    • Tack!
      Och på något sätt känns det tröstande i min silverfiskångest att du berättar att ni har dem? Det borde väl göra mig mer orolig, men det får mig att tänka att det kan drabba “helt vanliga vettiga människor”, och inte typ… bara mig för att jag slarvat med städningen. (Oro kan skapa så intressanta loopar i ens huvud…)
      Har också förstått att man inte så ofta gör typ anticimexgrejer, däremot ska man försöka täta lister och kanske placera ut rödceder, men gissar att ni har koll på allt x flera redan. (Man brukar googla järnet om man är drabbad). Men som du säger – hurra för allt ni inte har!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén