Försjunka

Hela maj har jag försökt skapa sjok av att absorberas. Att försjunka i något!
Kanske det viktigaste jag har för att orka.

För ett tag sedan funderade jag förstrött över hur det kom sig att jag läste så mycket mer för ett par år sedan. Då, när jag redan var  ensamstående men barnen var så mycket mindre.
Och hur jag skrev! Hur kunde jag läsa och skriva så fanatiskt när jag hade dagisbarn att skjutsa och hämta varje dag, och inte barn som själva tog sig till skolan? Innan barnen kunde ta så mycket av hushållsarbetet som de gör nu, med veckostädningen? Innan de började ta sig själva till aktiviteter?
Innan allt blev lite lugnare för oss allihop.

Var det att jag lät det vara så stökigt? (Men varför städade jag inte, istället för att läsa?)
Var det bara den där smartphonegrejen, de där pandemiåren då jag levde med en gammal knapptelefon.
Jag minns det som mycket lyckliga år, mitt i allt som var olyckligt, men jag har svårt att tro att det var den enda förklaringen.

De senaste veckorna har det förflutna gjort sig påmint.
Av olika skäl har jag arbetat ovanligt mycket.
Ibland sammanfaller många saker och plötsligt är det mycket mer än man tänkt sig.
Det  blir lugnare snart, men jag har jobbat många sena eftermiddagar och kvällar.

Och när jag kommit hem har jag läst, och jag har skrivit.
Ordnat middag och läst läxor och borstat tänder och upphävt syskonbråk och blivit anklagad för att själv vara bråkstaken och blivit kallad den pinsammaste mamman i världen och kanske även den strängaste och sånt som hör till alla mina dagar, förstås.

Men samtidigt som det, efter det: boken i ena handen medan jag steker halvfabrikatsvegoschnitzlar med den andra. Boken på balkongen efter middagen för att pusta ut.
Den egna texten, köksbordet, balkongdörren öppen, låta den svalnande kvällen forsa in, när barnen somnat.

Vid de tillfällen jag inte har läst och skrivit har jag ägnat mig åt långpromenader.
Åt havet. Solnedgången.

Jag har inte städat undan vinterkläderna och vinterskorna ur hallen.
Det har funnits smulor på köksbänken.
En liten hög har bildats i änden på köksbordet med alla saker som bara blev över.
Jag har klippt gräset för att minska risken att ungarna får fästingar när de springer på gården men befattar mig inte med något annat trädgårdsarbete över huvud taget.
Jag fick tips om en tjänst med färdiga hemlagade middagar, jag började använda den.

En av böckerna jag läste i min frenesi var Familjens projektledare säger upp sig och jag kände sig som mannen, han som inte tänker efter före, som bara agerar när det är absolut akut, som glider med och låter det bli fult och kaos.
Med skillnaden att jag inte lagt över allt jobb på någon annan, förstås (vem skulle det vara).

Tänk vilken lång tid det tog att helt koppla ihop det!
Jag kunde skämmas så då, när jag fick frågan hur hinner du, då när jag läste som ett bokslukarbarn, jag kände mig så dum som kunde hinna det men inte att sortera tvätten och komma ihåg att det är smart att plocka fram vantarna innan den första kalla dagen.

Som om det vore samma typ av aktiviteter för mig! Det var ju just för att belastningen var så stor som jag hann. För att jag visste att jag måste orka och fyllde den tid jag hade med att göra de saker som alltid, hela mitt liv, har lugnat mig mest när det varit som svårast.

Och det var egentligen det enda jag ville berätta. Kanske med mer ord än vad som var nödvändigt (förlåt mig mitt pladder, hettan gör mig helt oförmögen att skriva kärnfullt!).

Att det som på ytan ser ut som prestationer eller något ”duktigt” kan vara någons återhämtning när det är tungt.
Att det finns människor som behöver ställa allt i ordning för att få vila och ro, att det till och med finns de som kopplar av för dagen om de får städa och göra fint, att jag avundas dem.

Att olika saker har så olika trösklar för oss.
För mig är det mycket lättare att skriva böcker än att rensa ogräs. Jag hoppas att det varken gör mig till en bättre eller sämre människa än ogräsrensaren.
Jag blev visst bara funtad på det viset.

Och snart går jag på semester, och då ska jag njuta av att den belastningsnivå som under några år var konstanten nu bara uppstår några särskilt stressiga veckor i maj.
Då kommer jag både orka med att läsa och skriva och torka fettfläckar från kylskåpsdörren.
Då kommer jag tänka att tänk hur mycket det var de där åren, tänk att det blev faktiskt lugnare sen.
Tänk att det kom en tid som inte är antingen eller, tänk att det kom en tid för både och.

Läs mer:

• 14 december 2023.
• Vykort från Åland, augusti 2023.
• två och ett halvt år utan smartphone, och ett år med.

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ gärna min Facebook-sida  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.