Resor

En påskhelg i södra Belgien

april 21, 2025

Det är jag och min vän, en annorlunda påskhelg.
Rummet ligger ovanpå ett bageri. Tunn dörr i trä, först är vi oroliga att man ska höra ljud från korridoren, men här finns bara sex rum. Det rör sig inte många i trappan och när vi rör oss gör vi det alla med gemensam respekt.
Ovanför sängen finns ett takfönster, en kväll faller regnet mot det, en annan ser man stjärnorna.

Till frukost bageriets egna croissanter, surdegsbröd, en liten bit aprikoskaka, cappucino.
Öppnar takfönstret efter frukost medan jag skriver. Utanför gal tuppen.

En vandring längs en flod i en skog. Floden Ourthe börjar som två tvillingfloder som går ihop till en och vandringen rör sig hela tiden nära flodbanken, upp i skogen intill den, på broarna över den. Fjolårets höstlöv på marken är fortfarande dovt röda, träden har hunnit få nya löv, skogen är full av färger. Dov trötthet i vaderna när vi gått i över en mil. Croissant från bageriet på en av utsiktspunkterna högt uppe. Sol som tränger fram ur molntäcket och glittrar i vattnet.

Tystnad.
Det stilla tänkandet som kommer av att gå.

En annan dag, en annan flod, en annan pausplats för croissanten.
Kajak på floden Lesse. Skog, branta klippor, slott längs vägen. Benen får vila, armarna jobba.
Ljudet av paddeln i vattnet. Sol i ansiktet, doft av solkräm. Man kommer så nära omgivningen när man rör sig på vattnet, skalar av ytterligare en barriär.
Känns ovärdigt att röra sig till fots när man paddlat. Varför ska man använda denna klumpiga friktionsfyllda mark när man kan glida fram på vattenytan?

Min vän kommer från Belgien, kör hundratio på motorvägen och fickparkerar i små belgiska byar som om det vore ingenting. Växlar mellan språk som man gör på platser där språken inte är givna och man får använda dem pragmatiskt. Jaha vi tar det på franska nähä nu svarar du mig på flamländska, man rör sig mellan, orden är bara ett sätt att göra sig förstådd.
På restaurangen frågar jag om en av rätterna på engelska och skäms över att jag inte övar på min franska, får svaret på franska och är stolt över att jag förstår.

Språket ett verktyg, inte konstverket i sig.
Jag sparar den tanken och undrar vad den betyder för min roman.

Det är svårt att skriva om resorna. Det känns som att berätta om drömmar man haft om natten.
Omvälvande upplevelser för en själv, bilder som kan dröja och mogna och gro.
För någon annan bara en samling händelser utan sammanhang.
Man kände inte dofterna, man hade inte stegen i kroppen, roddtagen i armarna, timmarna av att inte göra något annat än just det här.

Jag hämtar mina barn, de har varit hos mina föräldrar, lika ointresserade av mina äventyr som jag alltid hoppas att de ska vara.
På resan hem är jag så trött, det gör inget, jag känner igen det, att det kommer efter att ha rest.
Som att faktiskt vara yrvaken efter drömmen, behöva gnida ut gruset ur ögonen, snubblande stiga ur till sin vanliga verkliga värld.