morgonrutinen.

Varje morgon väcks jag 06.15 av milt ljus, och av röster. I början av året köpte jag en gammal wake-up-light-lampa, ni vet en sådan som slår på ett ljus en stund innan man ska vakna. Jag hade hållit koll länge second hand efter en klockradio, och så dök den här upp. Jag hade en sådan när jag precis flyttat hemifrån, när jag precis börjat studera, det här är nog samma modell, när jag ser den tänker jag på cellbiologi.
Uppvaknandet är som att vara ett barn. De vuxna har tänt ett milt ljus, radions skval är som de vuxnas lågmälda röster i starten av dagen.

Mobilen bor utanför sovrummet.
Allt handlar om att undvika distraktionerna, det som är att fastna och inte hinna dit jag skulle.
Målet är att sitta i skrivhörnan 06.30, ofta blir det några minuter senare än så. När jag var yngre – egentligen ända fram till att barnens pappa blev sjuk och åren av kaos som följde – steg jag alltid upp direkt när en klocka ringde. Jag kunde vara sömndrucken och vinglig men det fanns inte ro i mig att ligga och morna mig. Jag behövde inte ställa larmet med marginaler.

Efter de där åren förändrades det, jag behövde ligga en kvart.
Som med många andra saker som förändrades i mig tänkte jag att jag fick vara tacksam att det inte blev värre.
Som med många andra saker sker det fortfarande en läkning, trots att det har gått flera år.
Jag brukar stiga upp efter fem minuter nu.

En kopp kaffe ur kapselmaskinen jag fick av våra vänner när de bodde här i somras.
De är sådan som tycker om att saker kommer till nytta. Praktiskt lagda och inte särskilt sentimentala. Rakt på sak. Ofta har jag omgivit mig av sådana människor.
De tog med en kaffemaskin som var deras bröllopspresent en gång i tiden, eftersom de hade köpt en ny och eftersom jag bjudit på snabbkaffe sist de var på besök och konstaterat att alla inköp som handlar om vuxenbehov – kaffebryggare, vinöppnare – inte hänt i det här huset.
Så kom de en gång i juli, bodde i uthyrningslägenheten, nu tänker jag på dem varje morgon när jag stoppar i en kapsel och trycker på knappen och ser att mitt hem sakta omvandlas till en plats där det finns utrymme för en vuxen.

Men mest för en enda vuxen, inte två.
De första tio åren av mitt vuxna liv levde jag med någon annan.
Det är möjligt att erkänna vilken stor kärlek det innebar och vilka äventyr det tog mig på, och samtidigt njuta av att få vara ifred.
Minut för minut, dag för dag, har jag ett sådant våldsamt behov av att få vara ifred.

Jag sätter mig i skrivhörnan, fast jag funderar på att byta plats snart – till soffan, köksbordet, rentav ner i kontoret på undervåningen.
Jag dricker kaffe och skriver i tjugo minuter till en halvtimme. Förut skrev jag alltid i mörkret, nu händer något under tiden jag skriver, nu är det just så att jag stiger upp i mörker men skriver mig fram till den ljusa dagen.

Det finns ett motstånd i texten just nu som inte bara handlar om texten.
En ovilja att bli klar.
Så lite av det jag vill ha väntar på andra sidan att bli färdig.

Att bli färdig är att tappa fotfästet och dagarnas ordning.
Att behöva bestämma något annat att dras upp till varje morgon.
Att bli färdig är att lämna en plats där min text tillhör mig och när som helst kan bli något stort och vidunderligt, och istället driva ut texten i en värld bland andra. Till  möjliga refuseringar och grusade förhoppningar.
Det finns så många sätt en text kan falla när den väl tvingas ut i världen.
Här, i gryningen, är den fortfarande bara min.

Klockan blir sju och jag väcker mina barn.
Ett i taget klappar jag på dem och säger att det är dags.
De ordnar frukost, lyssnar på ljudbok. Tonåringen håller sig på sitt rum. Dit får man söka audiens, det gör jag. De små fraserna och stunderna för att visa att jag fortfarande kommer att finnas där och bry mig när hon kastar sig ut i världen.
Det är ett eget kapitel i föräldraskapet.

Jag äter något, ofta bovetegröt, och jag läser. Påminner om gympakassar, pekar på läxböcker utslängda på köksbordet.
Strax innan åtta går jag till jobbet. Nu går jag, ropar jag, och intresset är måttligt. Sedan glömmer jag något – en matlåda, en nyckelknippa, kommer tillbaka. Nu går jag igen! ropar jag, och intresset är ännu måttligare.

Men idag har jag skrivledigt. Jag skriver det här till ljuden av barnen som samlar ihop sig och går till skolan.
Snart sitter jag i ett hus som är alldeles tyst.
Jag ska flytta datorn till hörnet i soffan och när jag ser upp från min text kommer det jag ser vara dimman och träden i min trädgård.

Jag ska göra en kopp kaffe till, och jag ska skriva.

Läs mer:

• Julia Erikssons inlägg om rutiner som inspirerade till att skriva det här inlägget.
• 08.15.
• vardagsvackert, vardagsveckan.
• julsagor.
• Små bitar, stora sjok.