Casa de Laura.

Det var den sista helgen innan jul. Vi packade lakan, tandborstar, böcker, ipads, laddare och en tavla som Storasystern hade hjälpt mig att slå in. Det var en canvas av ett fotografi jag tog en gång på kvällen efter att jag vunnit ett pris. Min vän skrev till mig då, efter att ha sett mitt inlägg. Hon gratulerade mig men frågade också: är det möjlig att köpa bilden så att man kan hänga den på väggen?

Det var något med ljusen, som om betongen var en julgran. Blandningen av det vardagligt grå, ett snabbköp mitt i vanligheten, och neonmysteriet. I varje litet hörn av världen finns mjuka mysterier, även när allt man ser är massivt och hårt.

Kanske var hon den första som behandlat mina bilder som konst, något annat än en utfyllnad för att sätta stämningen mellan orden.
Hon skulle fylla femtio, vi skulle fira det. Bilden fick bli femtioårspresenten.

Vi åkte bil, vi skulle så långt ut på landet, men på Åland tar långt ut på landet typ en halvtimme att åka.
Dagen var dimmig, vägarna mörka. Vi åkte till Casa de Laura.  Ett väldigt gult hus på den åländska landsbygden. Krypin, utsikt. Retreat där ibland, yoga och meditation, hemlagat och vegetariskt, stolar att sjunka ned i, öppna brasan. Vi skulle ha bokklubb med övernattning, det var femtioårsfirandet.

Vi är sex kvinnor som setts i flera år med några månaders mellanrum. Upptäckt mat, upptäckt böcker, upptäckt liv.  Ibland har vi läst samma bok, ofta har vi läst enligt ett tema. Kommit med våra bokhögar, tipsat varandra.

De är det första läsande sammanhang jag befunnit mig i sedan jag blev vuxen. De är några av de första människorna jag träffade, i verkligheten, som jag kunde se framför mig vilja läsa de böcker jag vill skriva. Inte för min skull, utanför textens, som hade kunnat läsa mig utan att vi någonsin träffats.

Som många läsande människor är de själva duktiga historieberättare. Ett öga för folk, och karaktärer. De kan berätta om människor man aldrig mött och få en att skratta tills tårarna rinner. Människor, och deras lustigheter! Människor, och deras sårbarheter. Böckerna, kulturen, samtalet, att tillåtas tänka fritt och stort och olika, att spinna nya tankar av andras trådar.

Att välkomnas, med det man har och det man är. Ha läst allt eller inget, fult eller fint.
Jag kunde inte ordna en barnvakt över natten, så nära inpå jul. Den blivande femtioåringen sa: ta med barnen, det ordnar sig. 
Vi fick ordnat med sovplats för oss fyra, de satt med snacks och obegränsad skärmtid på övervåningen och levde festligt. Som det varit hela tiden: när mamma har bokklubb är det fest, då får man spela Roblox hela kvällen. Länge leve litteraturen!

Att komma till en plats där man får plats.

En kväll, en natt, en morgon, mitt bland intensiva decemberdagar.  Skörheten när vi talade om svåra saker som drabbat oss, livets sprödhet, som kristyr. Värmen från brasan, att få en kvällsmacka utan att göra den själv! Att höra om alla dessa böcker, att vilja läsa, att vilja skriva.
Morgonrodnaden. Frukostlättjan.

Lågkonjunkturen och krigen, stormarna och översvämningarna, döden och sjukdomen, förlusterna och det dåliga samvetet, otillräckligheten.
Och så stunder som dessa, hemliga rum mitt i tiden.
Mitt i kylan: värmen.

Läs mer:

• Vykort från Helsingfors, oktober 2023.
• Senja.
• Hemsida och Facebooksida för Casa de Laura.

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook. Mina texter bortom bloggen hittar du här.