Efter festen, före middagen.

Det är en söndagseftermiddag i november. Det är efter kalaset. Ja ja, jo jo, jag vet att Habanero fyllde år i augusti,  men reser man mellan farmor och farfar och mormor och morfar och hem till Åland kring sin födelsedag har man plötsligt haft tre firanden redan och alla är lite trötta på tårta. Kompiskalaset fick vänta, till en dag i mitten av november när solen lyste kraftfull och mild trots att vi befinner oss i grå tider.

Kalasen är roligare när barnen är större. Ansträngningen lägre, ansvaret inte lika överhängande, man behöver inte städa så att det ska vara tillräckligt för föräldrar utan bara så att det är tillräckligt för barn. Att få följa barnens vänner är en lyx för den som är intresserad av människor. Att iaktta deras personligheter i den extrema tillvaro som är att vara på kalas med tio ungar. Den som sitter i hörnet och betraktar, den som dansar mitt bland allas blickar.

Att hitta barn som krupit in i en tom garderob och sitter där och samtalar – jag har upptäckt att mina strumpor är självlysande, har du sett?. Man kan ha en liten tjej bredvid sig i soffan, på slutet när de flesta gästerna gått hem, som ser upp på en med stora ögon och säger att man märker att Habaneros storasyster är på väg in i tonårens värld, man ser det på hennes kläder och blir så imponerad att hon knappt hittar ord när man berättar att vissa av de kläderna har Storasystern köpt för egna pengar på internet. Som om det är det största måttet på att vara stor, ja nästan vuxen.

Efteråt kommer tystnaden, urladdningen efter att ha gjort det man skulle. Det är söndag eftermiddag och huset är städat, det går snabbt att städa undan kalasskräpet eftersom barnen inte är så små och explosionsstökiga längre, och eftersom jag genom åren lärt mig att undvika chips så mycket jag bara kan. Efteråt är det cola och kaka i läs-och skrivhörnan. Havrekaka och kokostosca, Storasysterns hembakta. Godispåse, ödslighet när Habanero dragit vidare till sin bästa kompis och syskonen hemma hämtar andan.
Det är dags att skriva.

Här sitter jag varje morgon, i min hörna.
Alla minuter av att hålla på som tillsammans blir en bok.
Men imorse hade jag inte ro, jag behövde irra runt och städa, jag behövde titta på min checklista och se att jag inte har glömt något.

Hur man skriver en bok, vem vet hur mycket jag vet om det egentligen, men jag vet: måndagar och tisdagar och söndagar, kvällar och morgnar, på färjor och tåg. I huvudet, medan man dammsuger. Medan man dricker morgonkaffet, medan man äter kokostosca. Skrivandet i en mycket vardaglig vardag, det behöver inte vara större än så.
Kanske är just det störst av allt.

Men nu måste jag avsluta, annars hinner jag inte, snart ska jag laga middag, men innan dess finns ett utrymme, en liten bit av tiden som är min.

Läs mer:

• den 6:e augusti 2024.
• Saltet.
• Stora, små saker.
• kostnader.
• min helg. oktober 2024.