Senja

Hur skriver man om en resa när den känns så långt borta från ens eget liv att man knappt vet om den har hänt?

Om en plats vid världens ände, men kanske är det inte världens ände utan världens början, vem bestämmer ordningen.
Längre norrut än vad man någonsin befunnit sig. Vita nätter, dimmiga toppar, hjortronkart, midnattssol.

Det är jag och min vän, det är mitten av juli. Sommaren har pågått så länge på sättet en sommar helt själv med barn gör. Jag har packat för läger, lagat luncher och middagar, stoppat syskonbråk och stått pall för diskussioner om valfri tandborstning som ett rimligt livskoncept.
Jag har känt mig otillräcklig. Jag har varit så trött. Jag har undrat hur jag ska orka det jag måste (packa ihop alla våra saker, ta oss över havet, tillbaka till ett liv som är både nytt och gammalt).

Och nu är det jag och min vän, bara vuxna människor, bara sådant man själv önskar, och vi reser norrut. Tiotals mil norr om polcirkeln, till Norges näst största ö Senja.

Här finns kontraster: kontrasten mellan fjäll och fjord, mellan topp och dis, mellan slitna hus och naturens skönhet. Det här är ingen polerad plats, för människorna. Man kan handla i butiker eller gå i skolan i byggnader som ser ut som Sovjet, eller åtminstone som vilken vanlig svensk betongförort som helst. Ibland ser man hus där färgen flagnar, när man åker längs de smala vägarna där man måste köra bilen åt sidan vid möte och vägen kröker så man aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Det ser ut som en plats där man skulle ha råd att bo, hinner jag tänka, och undrar som jag alltid gör på främmande platser, kanske mest de avlägsna: hur vore ett liv här, så långt bort. Och så nästa tanke, som alltid kommer: jag undrar hur långt det är till närmaste sjukhus och hur det är att arbeta som läkare här.

Ingen polerad plats, för människorna, som en skönhet som inte behöver klä upp sig. Här behöver man inte skapa något vackert, det finns ju redan här: branter som stupar ned mot fjordens intensiva blå, vit sand, som en resekatalog för tropikerna, som om någon vridit upp färgerna i bilden.

En plats av kontraster, men också: en plats av kontinuum.
Dagen går över i natten som är lika ljus som en dag. Midnattssolen över fjorden i ett ändlöst sken. En regnbåge om natten, finns det guld där den tar slut. Horisonten och fjälltopparna jag ser från den hyrda stugans altan när jag tar mitt morgonkaffe, himmel och höjd som smälter samman i dimman. Ett steg efter ett annat i vandringen uppför. Sida efter sida i boken jag läser om kvällarna. Samtalet som pågår både i replikerna och i tystnaderna, som det kan vara med goda vänner. Ett flöde av ostördhet. Ett jämntjockt vitt, en av vandringarna upp på en topp när molnen drar in.

Vi har inte haft tur med vädret, vi missar några utsikter och drömmen om en vandring i midnattssolen.
Men dessa dagar utanför mitt liv känns det som att jag har haft tur med precis allt annat.

Det obrutna, och det egna.
Inget förväntas av mig, mer än att uppleva detta: kvikk lunsj och hveteboller på toppen. Ljudet av vattenfall. Doften av en disig dag på fjället. Bilfärder där radion går av och på i takt med att den tappar täckningen, tunnlar genom berget där en varningsskylt meddelar att belysningen är tillfälligt redusert vilket innebär att det är becksvart. Galenpanna en dag vid köksbordet när det regnar, kikärtor med spagetti och pesto i stugan om kvällen. Läsa. Sova. Gå.

Hur berättar man om sin resa?
Jag vet inte. Men jag vet att trots att jag lämnat platsen stannade något av den i mig.
Mitt i en regnruskig skolmorgon när alla strumpor är udda och läxpapper försvunna och gympakassar får plötsliga revor, då bor det i mig, som en hemlighet:
vita nätter.
Ett ljus som inte upphör.

Läs mer:

• Ett dött gammalt äktenskap. ”Lugnet i kroppen som kommer när man når toppen, vad skulle hända med en om man började varje dag med att traska uppför.”
• Glimtar, juli 2023. ”Det är att påminnas om att livet inte bara består av allt som samlats bakom mig och tider som är förbi.”
• Kapriskonceptet. ”Detta märkliga lilla liv. Så lite man vet om vad som ska möta en i nästa tugga.”

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook.