familj

Fågelungar

februari 18, 2024

Det börjar alltid på färjan.
Men det är inte sant, egentligen börjar det på bussen till färjan.
Men det är inte sant! Egentligen börjar det när vi går till busshållplatsen, mina ungar och jag, tysta morgongator där slasket täckts av snöfall, men inte hellre det är sant. Egentligen börjar det kvällen innan, när jag ska göra huset till något vackert att återvända till, det börjar om kvällen när jag upptäcker att jag inte är uppe halva natten och packar den här gången, att jag inte gör allt i sista minuten den här gången, att jag får vara färdig den här gången. Att jag packat våra väskor, städat mitt hem, stoppat färdigmat i frysen, för när man kommer hem där om kvällen.
Dra fram maten, veta att någon har haft tid att tänka på en, även om det var man själv.

Det börjar med ett skifte, att ha sovit tillräckligt natten innan morgonfärjan, att hinna ta en kopp kaffe hemma innan vi går, att hinna glömma saker och hälsa på en katt på vägen, att inte de sista hundra metrarna ropa det numera klassiska mamma-ropet: OM MAN VILL MISSA BUSSEN OCH FAKTISKT HELA RESAN DÅ KAN MAN GÅ SÅ HÄR LÅNGSAMT MEN ANNARS SKA MAN GÅ FOOOOORT!
Att inte utbrista den klassiska mammasucken, väl på bussen:
nu är all stress över, nu är vi igång. Nu är det bara att åka med.

Att börja veta att det är nya tider nu.
Det är en tid av luft, av rum.

Men egentligen är det inte sant, det börjar långt tidigare än så.
Det börjar när jag är 27 och gör samma resa med tre barn men de är åtta, sex och fyra och ett halvt. Det är första gången jag gör resan ensam, sakta och sedan i eskalerande takt har det börjat tydliggöras för mig att jag kommer att behöva göra dessa resor många gånger ensam.

För en tid framöver åtminstone, kanske för alltid. Och det ska bli för alltid men det vet jag inte nu, i de här ögonblicken när septembersolen står klar och hög över oss och vi går till busshållplatsen i snigeltakt och med ständig beredskap för någons breakdown som inte får vara mitt.

Och tur är det väl att jag inte vet hur länge jag ska göra det själv, för hade jag förstått det hade jag inte vetat detta: det kommer inte att vara samma sak jag gör själv. Den kommer att förändras. Dessa ögonblick, denna vaksamhet, kommer inte att vara konstant. De kommer att bli större, de kommer att dra sina egna väskor, de kommer att röra sig fritt på båten, jag kommer att läsa böcker utan att ständigt ha ett öra öppet.
Det kommer att gå över.

Det börjar där, en septemberdag, de små barnryggsäckarna fulla av pixiböcker, med vattenflaskor och mellanmålsmackor, med bekväma skor och en ständig vakenhet, senare ska det kännas som om jag ägnat flera år åt att vara vaken. Vaken, vaksam, vad är skillnaden, man rör sig på glödande kol, det finns en närvaro i det som går att sakna, dagarna som kommer efter blir att gå och lägga sig efter ett mycket långt jourpass, tyngden i kroppen när den sjunker samman.

Där börjar det, den första resan, en gryende insikt om att kunna klara det man måste, att klara det man behöver. Under alla år efter det ska det ligga som en oro i bakhuvudet: vad händer om jag misslyckas med att ro iland detta vansinnesprojekt jag aldrig bad om att få ta på mig. Om jag inte klarar det, vad händer då, är jag den sista utposten av säkerhet, den sista pelaren innan bygget rasar, failure is not an option.

Och sedan börjar det på nytt. En annan morgon, vid busshållplatsen har det bildats sjöar av smältvatten, skenet från lyktstolparna speglar sig i det som en mångata. Stigen mellan smältsjöarna är trygg och tillräckligt torr, flera meter bakom går jag och ser mina ungar traska längs den medan de kånkar sina väskor.
Se, hur vackert det är!

Mina små fågelungar, som inte ska knuffas ur boet på länge än, men skulle de trilla ur det vet jag att de inte skulle falla och slå sig.
Jag ser det ju, nu.
Att de äntligen kan flyga.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+77

You Might Also Like

14 Comments

  • Reply jagborhär februari 18, 2024 at 10:29 e m

    Ja det är en evinnerlig tur att man inte vet exakt vad man har framför sig alla gånger. Och vilken styrka att vet att du har gått där alla de där gångerna, och bara funnits där. Vad kan man inte göra då.

    0
    • Reply Ulrika mars 5, 2024 at 8:05 e m

      ja, så bra att man får saker liksom en portion i taget!

      0
  • Reply Linni februari 19, 2024 at 12:54 e m

    Dette er grunnen til at jeg stadig sjekker om du har skrevet noe nytt. Så vakkert og bittersøtt. Det forgjengelige i at tiden bare går og går uten å ta hensyn til noe som helst. Den tar ikke hensyn til at noe vanskelig blir bedre eller hva man må gjennom for å komme dit. Du skriver: ”är jag den sista utposten av säkerhet”. Da tenker jeg på en øy langt ute i havgapet i Norge, den reklamerer med at det er ”Siste skanse før Island”. Er det det en alenemor må bli? Et fjellmassiv i havet? Kanskje.

    +4
    • Reply Malin februari 20, 2024 at 12:15 f m

      Så fint skrivet. Ett fjällmassiv i havet, precis så känns det. Man står där och vet att det kan bli kuling och storm och man inte kan värja sig, men också att det kan bli dom vackraste soluppgångarna

      +1
    • Reply Ulrika mars 5, 2024 at 8:07 e m

      mitt svar kom långt senare, men det här var en så oerhört vacker kommentar. en liten värld i sig själv <3

      +1
  • Reply Egenheter februari 20, 2024 at 10:17 f m

    Blev berörd av texten. Jag tänker att hur lugnande det ibland (kanske?) skulle vara att veta hur saker och ting ska bli, så finns det en poäng också i att inte veta vilka massiva berg man kommer att behöva ta sig över innan man sakta når en nedåtlutning igen.

    +2
    • Reply Ulrika mars 5, 2024 at 8:09 e m

      ja, precis så. det är svårt att förstå hur det som väntar kommer att kännas, innan man varit igenom det och bortom det – så kanske lika bra att inte veta fullt ut?

      0
  • Reply blåmesen februari 22, 2024 at 3:22 e m

    Gud så fint skrivet. I det lilla: ”ständig beredskap för någons breakdown som inte får vara mitt” – så tycker jag ofta det känns att vara mamma. (Låter hemskt när jag skriver det. Kanske är det hemskt.)
    I det stora: just det att om någon berättat för en på förhand vad man skulle behöva klara av så hade det låtit omöjligt. Att man tar ett steg i taget.

    +2
    • Reply Ulrika mars 5, 2024 at 8:10 e m

      så tycker jag att det känns att vara mamma – till små barn! En stor skillnad senare (har det i alla fall varit för mig). och ja, ett steg i taget, man behöver inte se hela vägen.

      0
  • Reply Hannas krypin februari 22, 2024 at 8:39 e m

    Vackert skrivet! Vi vet ingenting om framtiden, vi vet bara det som är nu.

    0
  • Reply Lina februari 28, 2024 at 9:03 e m

    Det som jag läser i din text är en känsla av oro och panik som är konstant, men som inte får komma upp till ytan, för nästa breakdown får inte vara ens eget. Känslan får inte komma upp, den ligger om pyr och den gör en så ofantligt trött, men det vet man inte att den gör. För man får inte sluta. Hade man vetat hade man kanske slutat. Men det gör man inte, för man vet att man är den enda som är kvar och, som du skriver, är failure not an option.

    0
    • Reply Ulrika mars 5, 2024 at 8:13 e m

      ja! och något annat, på andra sidan.

      0
  • Reply Glimtar, februari 2024 - Nettelblad mars 3, 2024 at 9:54 e m

    […] Musslor, hummer, grädde, saffran. Blunda när man äter, evig påfyllning. nu känns det igen som att jag lever DINK-livet, skriver jag till min vän efteråt. Double income no kids, att allting bara handlar om att använda all sin tid och sina pengar till att ha trevligt. det gör du ju absolut, skriver hon, om man bortser från att du är en ensamstående trebarnsmamma. Och visst är det så, på pappret, men ändå inte som förut. […]

    0
  • Leave a Reply