En julresa

 

Ingenting är en sådan avslappning efter ansträngning som när man väl sitter på bussen på väg till färjan.
Det är den längsta biten att gå under hela resan, att gå hem från oss till busshållplatsen.
Snömodden, att inte vara riktigt vaken än.
Att ha kommit på, vi hann i tid, alla mina ungar, alla våra väskor.

Läser bok, hela resans fyrtio minuter. Att läsa är att resa, men att resa är också att läsa.
Vår förflyttning har i många år skett medan de leker, jag läser.

*

Frukostbuffén på färjan. Utanför fönstret decembermorgon utan gryning. Mörker, hav.
”Hur många sötsaker”, säger Habanero.
”En”, säger jag.
Hon spärrar upp ögonen, som om detta var ett högst överraskande besked trots att vi utförligt diskuterat det kvällen innan.
”Inte två?”
”Nej. En.”
”Men grädde står på sötsaksbordet. Fast du sa att jag får äta pannkakor. Får jag inte ta grädde, till pannkakorna?”
”Du får ta grädde till pannkakorna.”
”Och en sötsak, sen?”
”Och en sötsak, sen.”
”Så man kan ändå säga. Att jag kommer att ta två saker, från sötsaksbordet.”

Senare säger hon till Lilla Gubben:
”Du kanske går förbi min plats nu, ser min grädde, och tänker varför är hennes grädde orange?”
”Nej”, säger Lilla Gubben. ”Jag ser ju att det står ett tomt nyponsoppsglas bredvid din gräddtallrik. Det är inte direkt ett mysterium.”
”Mhm. Min brorsa, han är SMART!”

*

Hur båtresan är bra för att göra färdigt, få undan sådant som ligger och skräpar.
När frukosten är uppäten och barnen leker, lyssnar på ljudbok, läser, slåss.
En inlämningsuppgift för en kurs, några mail, bort med det sista, nu släpper vi taget, nu ger vi oss av.
Låt gammal oro sväljas av vågorna.

*

Snö som smält och frusit på igen. Slask och modd. Spänn fast er ordentligt, säger chauffören på bussen från hamnen i Grisslehamn till Uppsala.
Räknade alla väskor innan vi gick i bussen, ändå en sugande oro i maggropen. Det går för bra, vi måste ha glömt något.
Vägarna är kurviga. Det är före stormen, den ska komma senare. Före rusningen, den ska komma senare. Det är vi fyra och en till passagerare på bussen. Förmiddagen är tyst och vit. Jag lyssnar på musik, man mår så lätt illa i kurvorna.

Jag är så glad att det inte är jag som kör.
När man är ensam med allt: den som bokar, den som planerar, den som packar, den som ska hålla humöret uppe, den som räknar in alla ungar, den som räknar in alla väskor, den som vet varje tid och plats. Vilken njutning då! I det som någon annan kan göra.

Habanero som somnar mot min axel, vaknar i slutet av färden, säger: jasså, jag nickade visst till. Märkte du det mamma, min lilla tupplur när jag nickade till?

*

På järnvägsstationen i Uppsala. Lunchpaus, luft i schemat.
Skyarna väldiga och tunga utanför fönstren, en vinterdags kompakthet innan snöfallet.
Vi sätter oss på en bänk med våra sallader och på bänken bredvid träffar vi en barnvakt vi hade när vi bodde i Uppsala. En av de bästa barnvakterna vi någonsin haft, påminner barnen mig, som om jag skulle ha glömt. De tycker inte att det är märkligt att vi av alla människor man hade kunnat träffa i denna stad träffar henne. Ålandsvanan – vart man än kommer stöter man på ett bekant ansikte. De pratar med henne om vad som hänt sedan sist.
”Har du en pojkvän?”, frågar Habanero med sin vanliga taktkänsla, eftersom hon själv gärna vill berätta om sitt eget invecklade kärleksliv med olika moraliska dimensioner och geografiska komplikationer.

*

”ABSOLUT INTE SÅ, NU REGNAR DET JULKLAPPAR”,  vrålar jag med stränga basrösten till en hel tågvagns förfärade förtjusning, när jag från änden av vagnen ser hur mina barn försöker ställa upp en julklappskasse på hyllan ovanför sätena, och en betänklig lutning får de lättaste och minsta julklapparna singla ned över dem som snöflingor.
Det kommer att vara den här resans största dramatik.
Utöver detta: inga utbrott, inga strider.

Barnen har sparat sin skärmtid till tåget. Jag läser bok i två timmar och betraktar snö och sjö och träd.
Att man kan få färdas på sådana sätt!
Att man kan läsa tvåhundra sidor på en dag, medan andra människor tar en dit man ska.

*

Sedan är det  stationen i Falun, räkna alla väskor igen, inte göra misstaget att glömma allt bagage vid ändhållplatsen för att man äntligen släpper taget.
Sedan är det farfar med bilen, sedan är det farmor i hallen, sedan är det lilla kusinen i vardagsrummet, sedan är det pepparkakorna och julgranen, sedan är det jag och min roman i arbetsrummet, medan mina barn finns där utanför, och är lyckliga med någon annan.
Sedan är det allt detta, det man reser för.

Läs mer:

• Långfredagen.
• vackra veckan. 
• Casa de Laura.
• Senja.

Här hittar du alla mina inlägg om resor, här finns alla mina inlägg om familj hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.