Det är den första februari 2025. Mitt bokprojekt har 56278 ord som är redigerat, läsbart, löpande material. I en mängd olika dokument (och handskrivet! på papper!) finns andra anteckningar, styckesförslag, punkter. Jag färdigställer ett stycke i taket, klistrar in i det stora dokumentet. Allt är ritualer för att döva prestationsångesten som växer ju längre projektet växer. För att döva rädslan inför att ha skapat något meningslöst, byggt ett luftslott av text.
Jag behöver påminna mig om att känslan inför texten inte alltid berättar vad man har där. Det behövs avstånd, det behövs andras blickar, innan man kan se vad man faktiskt har. Några av de stycken jag varit mest frustrerad över har blivit de som andra sagt att de tycker särskilt mycket om.
Så var det med det här utdraget ur texten, som jag tänkte visa er idag. Precis som jag en gång för många år sedan visade utdrag ur en annan text, ur den där boken som inte blev men som lärde mig allt om att skriva romaner.
För att det är kul att visa text. Alla vi som skrev fan fiction på Hogwarts.nu under 00-talet minns det. Hur texten fullbordas först när vi får visa den för andra ögon, hur det inte krävs att texten är i en bok för att man ska få den upplevelsen.
Jag skriver en bok som utspelar sig tidigt 10-tal, där tiden ska genomsyra hela stämningarna, nästan som en karaktär i sig själv. Den handlar om kärlek som rör sig på gränsen – mellan sjukligt och friskt, mellan vad som är en normal del av att vara en ung människa som faller handlöst och vad som är att vara störd. Just det här stycket som ni ska få läsa är upptakten till en fördjupning av det störda i den kärleken, när huvudpersonen Nils snart ska gå över ytterligare en gräns. Det var på många sätt ett transportstycke in i något annat.
Efter att jag skrev det grät jag, för att jag tyckte det var så dåligt, för att jag var på väg att ge upp. Varje ord kändes torrt som papper. I researchsyfte hade jag sett en massa gamla Melodifestivalklipp med Sean Banan. Jag såg på Copacabanana säkert tio gånger – vilket var omotiverad research eftersom scenen utspelar sig ett år innan den låten – och anklagade mig själv för att bara skriva dessa mörka, deppiga saker. Istället för att sprida glädje och energi som Sean Banan. VEM vill läsa om en deppig störd kille när man kan se någon hissas ned i änglavingar medan konfettin flödar? Går det ens att motivera att producera allt detta mörker.
Sedan skrev jag klart scenen, och scenerna efter det, skickade ut delar av mitt manus till testläsare, och bland mycket annat fick jag dessa rader tillbaka. Om just den här scenen, bland de typ 50 andra kapitlen som utdraget innehöll.
Det här berättar jag alltså inte som ett slags skryt, det är inte den mest välgjorda litteratur som någonsin skrivits, en dag när texten känns öppen för mig ska det säkert redigeras ytterligare. Men känslan! Man kan inte alltid, ska inte alltid, gå på känslan.
Att det känns trögt och dött betyder inte att det är det.
Det kanske har en verkshöjd, man kanske inte är brädad av Sean Banan.
Och det var den lilla berättelsen om det här utdraget.
Ikväll börjar Melodfestivalen, i ett annat decennium.
ett utdrag.
Det kom en annan lördag och det var melodifestivalfinal, och redan när kvällen började kunde han känna i kroppen att det här var en natt då det skulle förändras. Som om spelet blivit riggat till hans fördel, som om han redan visste att han skulle vinna.
De var högst upp i ett lägenhetshus intill Ålidhems centrum hos ett par som han tänkte på som Ellens och Mimmis vänner, men han antog att det gjorde att de också var hans vänner. Vad nu vänskap var, om det räckte att man tillbringade tid tillsammans för att det skulle uppstå.
Man fick komma utklädd om man ville, Melodfestivalentema. Nils ville inte. Ellen och Mimmi var utklädda till After Dark, hårt sminkade med höga klackar och peruker. Någon hade haft med sig nollevin som var över från i januari. Känslan av att det här skulle bli en natt då han inte behövde begränsa sig, att hans framgång skulle ligga i att släppa på alla försvar.
Han var full redan innan den tredje låten.
Det satt en tjej bredvid honom från T1, skulle hon bli hans framgång ikväll? Hans räddning?
“Kommer du ihåg den där låten hon gjorde”, sa han, pekade mot teven där Lisa Miskovsky sjöng. Han började sjunga låten han tänkte på, som för att överrösta teven. Mimmi ryckte till och stirrade på honom som om hon undrade vem han förvandlats till.
“Like every city needs a distance, every sky demands a moon, alltså den gick på radio hela tiden när jag gick i sexan, visst är det en sjuk tid när man är liten ändå? Man tror att hela livet ska bli bra. Man fattar inte att man inte kommer att vara ett barn för alltid och om man fattar det så fattar man inte att det är den dålig grej.”
“Nils?”, sa Mimmi lågt i hans öra. “Är du riktigt okej?”
Han hällde upp mer nollevin.
“Nä”, sa t1-tjejen med stora ögon. “När kom den?”
Publiken på teven applåderade. En av programledarna kom fram och drog ett skämt som ingen skrattade åt, om att blanda ihop Loreen med Laleh.
“Öh”, sa Nils, sedan slet han fram telefonen ur fickan, “äntligen får man användning för de här va!”
Det ringde på dörren, paret som höll i festen öppnade och kom tillbaka med Loke. Han var klädd i en svart dräkt med huva, ungefär som en beduinmantel fast mörk. Guldiga ränder löpte längs sidan.
“Vad är du för nåt Loke?”, ropade Mimmi.
“Jag är Sean Banan”, sa han, som om hon var dum i huvudet som inte såg det. “Han hade på sig en sån här i början av sitt nummer.”
“Jag tror att han har sytt den själv”, sa Ellen.
“2003”, sa Nils.
Våren i sexan, en melankoli i bröstet han inte kunde ta på, kroppen som växte, skarp sol, sista april och vilja gå till en majbrasa och stanna hela natten men vara tvungen att vara hemma vid tio, hoppas på att få hångla med någon på disco i skolmatsalen, hur en så oglamorös plats på dagen kunde förvandlas till spänning och förväntningar på kvällen, idén om att det här gränslandet man befann sig i visserligen var smärtsamt och oroväckande men att det som väntade på andra sidan – vuxenlivet – var något stort och vackert som skulle vara värt det.
“Då var jag nio”, sa flickan med ett beklagande leende. Sträckte på sig, fan vad nöjd du blev med dig själv nu va, tänkte Nils, sedan fortsatte hon sin förklaring om hur ung hon var som hon uppenbarligen fått dra så många gånger att hon nu inte behövde några frågor för att fortsätta den, och kanske var hon alldeles för nykter för hans smak, “jag är 94:a. Jag började skolan ett år tidigare, alltså jag gick inte sexårs, och sedan fick jag hoppa över en klass på mellanstadiet eftersom –”
“Okej, kul”, sa Nils och vände sig bort mot henne och mot Mimmi igen. “Har du hört Mimmi, det är dags för den nya generationen, vi är gamla nu.”
94:an reste sig och gick iväg mot toaletten, hon såg osäker ut, som om hon tappat fotfästet när han började ignorera henne. Loke kom och satte sig bredvid honom.
“Ding-a-ding-a-ding-ding-ding, här glider kingen in”, sa han stilla.
“Nils”, sa Mimmi, med en skarpare röst, den trängde igenom allt det övriga sorlet som något vasst, “är du riktigt okej?”
“Varför skulle han inte vara okej?”, sa Loke.
Han sa det nyfiket, som om Nils var ett intressant väderfenomen, en märklig molnformation de diskuterade.
“För att jag och Ellen har pratat om det här och vi är oroliga för honom. Jag menar, för dig. Alltså Nisse…”
Han lutade sig bakåt, blicken mot taget, sofftyget strävt mot nacken.
“Just nu mår jag väldigt bra”, sa han, letade med fingrarna efter dunken med nollevin för att hälla upp mer.
“Och just nu är du väldigt full”, sa Mimmi skarpt. “Vi fattar, du är så smart, du kan göra vad du vill och ändå klara alla tentor, men man måste ta hand om sig.”
“Måste man verkligen det?”, sa Loke. “Är det en mänsklig plikt?”
“Att ta hand om sig”, sa Mimmi. “Ja.”
“Men varför skulle jag behöva göra det”, sa Nils, log för sig själv, åt allt och åt inget, “varför skulle jag behöva göra det? Ni tar ju hand om mig.”
