På sistone började jag läsa många böcker, men slutförde få.
Det gör ingenting, det var ju inte för att jag mådde dåligt, det var inte för att jag inte kunde. Det var som att ta små smakportioner från buffén, men ingen stor portion av någon rätt.
Allt som var skönlitteratur filtrerades genom ett filter av boken, boken, boken. Som när man är förälskad och allting kan relateras till kärleksobjektet. Karolina Ramqvist skildrade det så väl i Björnkvinnan, besattheten man kan leva i som skrivande människa i ett långt projekt, där man greppar stenhårt i allt som blir ett tecken på att fortsätta eller en vägledning för hur man ska göra det.
Jag fortsatte att läsa Blonde, som i oktober, och tänkte att text kan fyllas med laddning om man vet vad man gör. Fann ett hopp i det, när jag nästa morgon satt framför det egna utkastet. Allt det här jag skriver nu, det är som om jag framställer ett stort block med lera för min skulptur. Sedan ska jag forma, forma, ta bort, hitta svängarna, mönstret. Jag måste berätta allt det här, på detta tradiga sätt som bara enstaka gånger väcks till liv och glimtar av verklig inspiration och språkkonst, för att ha förloppet klart för mig. Sedan kan jag skapa laddningen, scenerna, pulsen.
Jag bläddrade och läste sidor i Detaljerna av Ia Genberg, förra årets augustprisvinnare som jag egentligen läste under en bussresa tidigare i höstas men aldrig skrev om. Ett nätt format, ett koncentrat, så mycket mellan raderna och samtidigt en hel värld, och den var avgörande för att jag skulle våga gå in i just den berättelse jag börjat skriva. Den sträcker sig över så lång tid, min text, och det har skrämt mig – hur ska jag kunna upprätthålla intresset för en människas liv under tio års tid.
Och sedan, på den där bussresan, när jag läste Detaljerna från början till slut, blev det en så uppenbar ingång för mig. Det som egentligen är essentiellt för allt skrivande, det som gör att nybörjartexter kan tyngas ned tills de blir oläsliga.
Berätta inte allt, då. Berätta bara det viktiga. Berätta det som hör till kärnan, gör nedslag, hoppa över allt det däremellan, besök de avgörande punkterna och låt det som händer däremellan svepa förbi.
Jag läste den här novellen av Sardellen och tänkte nöjt: jag upptäckte ditt skrivande innan alla andra hittat dit och det här är varför. Att hitta den egna tonen är kanske det svåraste i ett skrivande. Det som gör ens text till ens egen och inte bara en text bland alla andra som någon med skrivteknik lärt sig.
Jag läste Skuggan över stenbänken av Maria Gripe högt för mina barn, det var litteratur som präglat mig. De tyckte inte lika mycket om den som jag, men de lyssnade och reflekterade kring vad som hände, jag satt om kvällen trött av dagens tyngder och njöt av att jag fortfarande får läsa för dem vid läggdags, att jag på det sättet får dra in böcker i vårt liv som jag vet att vi annars inte delat. Jag undrade hur många månader – år? – till det kommer att vara möjligt.
Om kvällen låg jag och tänkte på språket, på tonen.
Vem ska uppsluka mig härnäst med ett alldeles eget slags berättelse, vilket språk ska klistra av sig på mina egna ord på samma sätt som en sång kan fastna i hjärnan.
Och jag tänkte:
jag kan väl fråga de som läser bloggen, de har säkert något tips.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
18 Comments
Mina tips är Ingvild Rishoi och Claire Keegan, men de är ju inte direkt okända så kanske har du redan läst deras noveller.
Har inte gjort det, sådär som det kan bli när man hör om något och blir lite misstänksam, typ ”kan det vara så bra som alla säger”. en tråkig attityd från min sida så får nog ta och läsa dem, tror säkert jag skulle gilla!
Jag älskade detaljerna!! Läste den helt febrilt med en nyfödd bredvid mig på armen. Blev också så inspirerad till mitt eget skrivande (som ska hända när? Hoppas ju på att det kan bli av när barnen är lite större…) Kram o tack för att du håller hög kvalitet i bloggsfären o ger mig fantastiska mornar med ljummet kaffe <3
måste vara en underbar bok att läsa i det där nyföddhetsbubblan. tycker den är en underbar bok. och jag tror starkt på ett annat skrivliv när barnen är större! ett annat LIV, överlag, även om småbarnstid har sin ljuvlighet.
Har du läst något av Caroline Albertine Minor? Hennes ton är något alldeles eget. Jag fastnar för otroliga meningar här och där, samtidigt som jag vill vara kvar i den stora berättelsen när den tagit slut. Detaljer är noveller och Hummerns sköld en roman, kan rekommendera båda.
vilket spännande tips, ska kolla in!
wow, tack, så fint skrivet, jag blir otroligt skickad och mallig och glad över detta.
ska skriv ut och sätta upp på kylskåpet.
Jag är ofta sådär att jag blir kär i tanken på en bok; jag hör om den om ba ”oj oj oj den här måste jag låna och läsa NU”, lite som när man var 13 och blev störtkär av att bara se en snygg person på stan utan att veta nått om den. Sämre på att läsa klart böcker. Som när man lär känna objektet för sin tonårskärlek och märker att de också har egenhet man stör sig på.
Just nu har jag Kalmar jägarinnor av Tove Folkesson och Arv och Miljö av Vigdis Hjort (ja, jag läser typ bara sånt som Sandra Beijer skriver om i sin blogg) på sängbordet. Måste ta mig i kragen och läsa klart båda två, för de är ju bra!
tycker verkligen man kan få ha en crush på en bok och bara hänga med den ett tag också, utan att det måste bli ett så stort commitment! en balans kring vad som är att man är ”för” rastlös, mer än vad man vill vara, och vad som är helt okej. jag läser oftast ut böcker men inte av något slags prestationsångest utan för att jag vill studera verket i sin helhet, för att lära mig nåt om skrivandet. skulle jag inte vilja det hade jag nog släppt den mkt tidigare.
Tycker mycket om Arv och miljö! Men man kanske ska träffa på den vid rätt tidpunkt? Kalmars jägarinnor gillar jag också men den känns även hoppfull för mig för att jag upplever den som ofärdig, att den är så rå och opolerad och samtidigt räcker en lång bit för att där finns ett berättande som trumfar det som känns ofärdigt.
Vill också tipsa om Rishöi och Folkesson. Har nyligen läst Stacken av Annika Norlin, i min bokklubb, och den var mycket fin! Hade det där långa berättarperspektivet, över många år, 20 i det fallet, och det var intressant att se hur hon använt det.
Ja, varit nyfiken på Stacken just för att den också har långa perspektivet!
Ulrika, måste bara flika in en kommentar till här. Jag ligger hemma med influensa, och min hjärna är verkligen inte särskilt skarp just nu, och än mindre den delen jag använder till mitt skrivande. Men, det du skriver om insikten du fick när du läst Detaljerna, att direkt vända sig till kärnan och göra nedslag bara på de viktigaste platserna och strunta i att berätta det andra, jag tror att det kan hjälpa mig i redigeringen av min text. Så tack! Det tog ett par timmar, men till sist trillade poletten ned i den här febertrötta skallen. Återstår att se om jag kan omsätta insikten i praktiken sen…
åh, så glad att kunna skjuta in någon insikt, en ny ingång för texten!
Då vill jag varmt rekommendera en norsk författare/dramatiker (som jag inte tror finns på svenska men som väl kan läsas på norska) och hennes prosalyriska Mykt glass, den öppnade dörrar som jag inte visste fanns, blev alldeles tagen.
tack, låter oerhört spännande!
[…] jag vill läsa böckerna ni tipsat om. En sådan lyx det är, att ha kontakt med så många läsande människor som kan spinna vidare på […]
Jag vill sätta världen i rörelse
Shuggie Bain
En vänskap
[…] sånt jag läste. november 2023. […]