att skriva

Afton

december 24, 2023

Så kom det en julafton, som varje år.
I en bättre tillvaro än förra året.
Jag är mätt och levande, och jag skriver varje dag.

Det här inlägget är tidsinställt, ändå vet jag vad jag kommer att ha gjort när det publiceras. Jag kommer att ha stigit upp tidigt, suttit i mörkret, och skrivit min första halvtimme av dagen innan resten av tillvaron börjar. Min berättelse gör mig inte lycklig just nu, den bråkar och krumbuktar, den känns torr och tam, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra något med den.

Men detta: kärnan, stunden, ensamheten, mörkrets morgonstund.
Att kasta ur sig sin fantasi i fiktion, så att den inte drar en med sig i oro istället.
Det är en särskild sorts lycka, en livsrytm.

Och jag har den stora turen att ha ett liv fullt av människor som förstår hur mycket av min tid jag behöver dra mig undan.
Vad jag önskar att alla kunde få tillbringa jul, nyår, tid, liv med människor som låter en vara just det exemplar man råkade bli.

Och till er önskar jag en god jul, och en egen stund mitt i den, med det just ni tycker om.
Och stunder av tröst, om ni är i mörka tider.
Det kommer andra jular, det kommer andra dagar, det kommer andra tider. Nya vågor, nya väder, nytt varande.
Varje stund kan följas av en annan.

God jul.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

4 Comments
familj Resor

En julresa

december 23, 2023

 

Ingenting är en sådan avslappning efter ansträngning som när man väl sitter på bussen på väg till färjan.
Det är den längsta biten att gå under hela resan, att gå hem från oss till busshållplatsen.
Snömodden, att inte vara riktigt vaken än.
Att ha kommit på, vi hann i tid, alla mina ungar, alla våra väskor.

Läser bok, hela resans fyrtio minuter. Att läsa är att resa, men att resa är också att läsa.
Vår förflyttning har i många år skett medan de leker, jag läser.

*

Frukostbuffén på färjan. Utanför fönstret decembermorgon utan gryning. Mörker, hav.
”Hur många sötsaker”, säger Habanero.
”En”, säger jag.
Hon spärrar upp ögonen, som om detta var ett högst överraskande besked trots att vi utförligt diskuterat det kvällen innan.
”Inte två?”
”Nej. En.”
”Men grädde står på sötsaksbordet. Fast du sa att jag får äta pannkakor. Får jag inte ta grädde, till pannkakorna?”
”Du får ta grädde till pannkakorna.”
”Och en sötsak, sen?”
”Och en sötsak, sen.”
”Så man kan ändå säga. Att jag kommer att ta två saker, från sötsaksbordet.”

Senare säger hon till Lilla Gubben:
”Du kanske går förbi min plats nu, ser min grädde, och tänker varför är hennes grädde orange?”
”Nej”, säger Lilla Gubben. ”Jag ser ju att det står ett tomt nyponsoppsglas bredvid din gräddtallrik. Det är inte direkt ett mysterium.”
”Mhm. Min brorsa, han är SMART!”

*

Hur båtresan är bra för att göra färdigt, få undan sådant som ligger och skräpar.
När frukosten är uppäten och barnen leker, lyssnar på ljudbok, läser, slåss.
En inlämningsuppgift för en kurs, några mail, bort med det sista, nu släpper vi taget, nu ger vi oss av.
Låt gammal oro sväljas av vågorna.

*

Snö som smält och frusit på igen. Slask och modd. Spänn fast er ordentligt, säger chauffören på bussen från hamnen i Grisslehamn till Uppsala.
Räknade alla väskor innan vi gick i bussen, ändå en sugande oro i maggropen. Det går för bra, vi måste ha glömt något.
Vägarna är kurviga. Det är före stormen, den ska komma senare. Före rusningen, den ska komma senare. Det är vi fyra och en till passagerare på bussen. Förmiddagen är tyst och vit. Jag lyssnar på musik, man mår så lätt illa i kurvorna.

Jag är så glad att det inte är jag som kör.
När man är ensam med allt: den som bokar, den som planerar, den som packar, den som ska hålla humöret uppe, den som räknar in alla ungar, den som räknar in alla väskor, den som vet varje tid och plats. Vilken njutning då! I det som någon annan kan göra.

Habanero som somnar mot min axel, vaknar i slutet av färden, säger: jasså, jag nickade visst till. Märkte du det mamma, min lilla tupplur när jag nickade till?

*

På järnvägsstationen i Uppsala. Lunchpaus, luft i schemat.
Skyarna väldiga och tunga utanför fönstren, en vinterdags kompakthet innan snöfallet.
Vi sätter oss på en bänk med våra sallader och på bänken bredvid träffar vi en barnvakt vi hade när vi bodde i Uppsala. En av de bästa barnvakterna vi någonsin haft, påminner barnen mig, som om jag skulle ha glömt. De tycker inte att det är märkligt att vi av alla människor man hade kunnat träffa i denna stad träffar henne. Ålandsvanan – vart man än kommer stöter man på ett bekant ansikte. De pratar med henne om vad som hänt sedan sist.
”Har du en pojkvän?”, frågar Habanero med sin vanliga taktkänsla, eftersom hon själv gärna vill berätta om sitt eget invecklade kärleksliv med olika moraliska dimensioner och geografiska komplikationer.

*

”ABSOLUT INTE SÅ, NU REGNAR DET JULKLAPPAR”,  vrålar jag med stränga basrösten till en hel tågvagns förfärade förtjusning, när jag från änden av vagnen ser hur mina barn försöker ställa upp en julklappskasse på hyllan ovanför sätena, och en betänklig lutning får de lättaste och minsta julklapparna singla ned över dem som snöflingor.
Det kommer att vara den här resans största dramatik.
Utöver detta: inga utbrott, inga strider.

Barnen har sparat sin skärmtid till tåget. Jag läser bok i två timmar och betraktar snö och sjö och träd.
Att man kan få färdas på sådana sätt!
Att man kan läsa tvåhundra sidor på en dag, medan andra människor tar en dit man ska.

*

Sedan är det  stationen i Falun, räkna alla väskor igen, inte göra misstaget att glömma allt bagage vid ändhållplatsen för att man äntligen släpper taget.
Sedan är det farfar med bilen, sedan är det farmor i hallen, sedan är det lilla kusinen i vardagsrummet, sedan är det pepparkakorna och julgranen, sedan är det jag och min roman i arbetsrummet, medan mina barn finns där utanför, och är lyckliga med någon annan.
Sedan är det allt detta, det man reser för.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor, här finns alla mina inlägg om familj hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

13 Comments
Resor

Casa de Laura.

december 22, 2023

Det var den sista helgen innan jul. Vi packade lakan, tandborstar, böcker, ipads, laddare och en tavla som Storasystern hade hjälpt mig att slå in. Det var en canvas av ett fotografi jag tog en gång på kvällen efter att jag vunnit ett pris. Min vän skrev till mig då, efter att ha sett mitt inlägg. Hon gratulerade mig men frågade också: är det möjlig att köpa bilden så att man kan hänga den på väggen?

Det var något med ljusen, som om betongen var en julgran. Blandningen av det vardagligt grå, ett snabbköp mitt i vanligheten, och neonmysteriet. I varje litet hörn av världen finns mjuka mysterier, även när allt man ser är massivt och hårt.

Kanske var hon den första som behandlat mina bilder som konst, något annat än en utfyllnad för att sätta stämningen mellan orden.
Hon skulle fylla femtio, vi skulle fira det. Bilden fick bli femtioårspresenten.

Vi åkte bil, vi skulle så långt ut på landet, men på Åland tar långt ut på landet typ en halvtimme att åka.
Dagen var dimmig, vägarna mörka. Vi åkte till Casa de Laura.  Ett väldigt gult hus på den åländska landsbygden. Krypin, utsikt. Retreat där ibland, yoga och meditation, hemlagat och vegetariskt, stolar att sjunka ned i, öppna brasan. Vi skulle ha bokklubb med övernattning, det var femtioårsfirandet.

Vi är sex kvinnor som setts i flera år med några månaders mellanrum. Upptäckt mat, upptäckt böcker, upptäckt liv.  Ibland har vi läst samma bok, ofta har vi läst enligt ett tema. Kommit med våra bokhögar, tipsat varandra.

De är det första läsande sammanhang jag befunnit mig i sedan jag blev vuxen. De är några av de första människorna jag träffade, i verkligheten, som jag kunde se framför mig vilja läsa de böcker jag vill skriva. Inte för min skull, utanför textens, som hade kunnat läsa mig utan att vi någonsin träffats.

Som många läsande människor är de själva duktiga historieberättare. Ett öga för folk, och karaktärer. De kan berätta om människor man aldrig mött och få en att skratta tills tårarna rinner. Människor, och deras lustigheter! Människor, och deras sårbarheter. Böckerna, kulturen, samtalet, att tillåtas tänka fritt och stort och olika, att spinna nya tankar av andras trådar.

Att välkomnas, med det man har och det man är. Ha läst allt eller inget, fult eller fint.
Jag kunde inte ordna en barnvakt över natten, så nära inpå jul. Den blivande femtioåringen sa: ta med barnen, det ordnar sig. 
Vi fick ordnat med sovplats för oss fyra, de satt med snacks och obegränsad skärmtid på övervåningen och levde festligt. Som det varit hela tiden: när mamma har bokklubb är det fest, då får man spela Roblox hela kvällen. Länge leve litteraturen!

Att komma till en plats där man får plats.

En kväll, en natt, en morgon, mitt bland intensiva decemberdagar.  Skörheten när vi talade om svåra saker som drabbat oss, livets sprödhet, som kristyr. Värmen från brasan, att få en kvällsmacka utan att göra den själv! Att höra om alla dessa böcker, att vilja läsa, att vilja skriva.
Morgonrodnaden. Frukostlättjan.

Lågkonjunkturen och krigen, stormarna och översvämningarna, döden och sjukdomen, förlusterna och det dåliga samvetet, otillräckligheten.
Och så stunder som dessa, hemliga rum mitt i tiden.
Mitt i kylan: värmen.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook. Mina texter bortom bloggen hittar du här.

3 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: ingenting ingenting alls

december 21, 2023

Det är augusti 2023, jag lyssnar inte på någonting.
Det är som tystnaden efter att en granat sprängts, kanske ringer det bara i öronen.
Den öronbedövande tystnaden, den stora tröttheten.

En varm sensommar som ska gå över i en varm höst, något man kan tina upp i, något som kan få en att smälta.
Alla rörelser långsamma, som om jag vandrade nyvaken.

Att flytta hem, att packa upp, att rensa ur, allra mest att ligga på soffan och se på teveserier.
Den första riktiga semestern på två år, den första gången jag kan vila, jag ser inga skuggor som väntar runt hörnet.

Jag lyssnar inte på någon musik, jag behöver inte leka några lekar. Jag drömmer inte heller några drömmar, dag som natt är en drömlös sömn. Först undrar jag: varför är jag ledsen, sedan inser jag: det här är inte ledsenhet, det är bara trötthet och så länge har jag gått på reservkraften att jag glömt bort hur den kan kännas, när man bara släpper fram den.

På soffan, det enda ljudet är takfläkten, en het dag, barnen i skolan, senare ska jag höra deras skratt från studsmattan, sedan ljudet av vattenkokaren när pastavattnet ska ordnas för middagen, men inte en enda sång, ge mig inga intryck, ingenting nytt, låt det gamla leva, dagar av ställtid, tvinga mig att ha tråkigt tills jag inte tror att det går att ha tråkigare och tvinga mig sedan till ytterligare uttråkning, det är i det sysslolösa jag ska återhämta mig, bromsa, bromsa, bromsa tills kraften växer igen.

Låt en egen melodi gro, i tystnaden.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

0 Comments
familj

12 år.

december 20, 2023

svarvit bild på storasyster som kramar lillasyster

För tolv år sedan vaknade jag av att mitt vatten gick, en förlossningsstart som på film fast det oftast inte börjar så, och det var dags för mig att bli mamma.
Nu har jag en flicka som är så stor.

Hon har en stadighet, en förankring i tillvaron, en vaken blick, en självklar världsbegriplighet.
Jag minns så väl när jag själv var tolv, hur lite jag förstod hur världen hängde ihop, att snubbla runt i den. Det var lätt att förstå ord och formuleringar, matematik, språk. Det var svårt att förstå hur man skulle stå i kön på lunchrestauranger (betala eller hämta maten först?), hur det alltid blev fel proportioner på tyget man mätte upp i syslöjden fast man försökte, vad framtiden skulle innebära. Jag gick ofta vilse, det gör jag fortfarande, som om min hjärna är i 2D och världen i 3D och det blir omöjligt att orientera sig.
Hon är inte som jag.

Hon hittar bäst av alla i vår familj, vet alltid vägen och genvägarna och hennes genvägar är inte senvägar, hon förstår hur allt hänger samman.
”ÄR DU HELT SÄKER PÅ ATT MAN VERKLIGEN KAN GÅ DEN HÄR VÄGEN”, säger jag då och hennes syskon säger åt mig att hålla tyst och följa med för jag vet inte bäst, du kanske är bra på ditt jobb och så men inte på det här, och hon skrattar bara åt mig, hur kan jag inte se det hon förstår med självklarhet.

Hon har träslöjd som ett av favoritämnena, är snabb och trygg, förstår hur man ska vrida och foga samman, jobbar på, lugna händer. Kanske visslar hon när hon gör det, hon visslar alldeles klart och starkt. Hon talar ofta så varmt om de vuxna i skolan, relationerna  viktigare än teorierna, hon lär sig om världen genom att utbyta erfarenheter med andra människor, inte att läsa i en bok.

En gång när vi skulle resa med båten drog hon fram en bagagevagn att lägga väskorna på, en sådan som finns på flygplatser. Jag hade aldrig över huvud taget sett att de finns där. Där jag ser en hög med stressande detaljer som ska fogas samman – räkna barn och väskor, fram med QR-koden och scanna fort, fick vi ut matbiljetten ur maskinen, LILLA GUBBEN GLÖM NU INTE DINA VANTAR PÅ BÄNKEN – ser hon det stora systemet.
”MEN KAN MAN TA MED BAGAGEVAGNEN ÄNDA IN PÅ BÅTEN, EXAKT VAR SKA MAN LÄMNA DEN INNAN MAN LYFTER AV VÄSKORNA OCH GÅR IN I BÅTEN, ÄR DET INTE BÄTTRE ATT VI BARA GÖR SOM VI ALLTID GÖR”, sa jag med tunnelseendet som drabbar mig vid resa. Kanske för att jag är ensam med tre barn, kanske allra mest för att jag är jag.
Hon stod stadig och nöjd lutad mot vagnen, tålmodig med min hysteri eftersom hon visste att hon redan vunnit och att det var en tidsfråga innan jag förstod det.
”Jag har redan pratat med personalen”, sa hon lätt, ”jag vet hur allt funkar. Dessutom ser man barnen bättre om man går med en sån här.”
För så är hon såklart, älskade Storasystern, medan jag fumlar med mailet med bokningsbekräftelsen har hon redan snackat runt, kollat läget. Medan jag räknar in alla ungar går hon redan nöjd med bagagevagnen, full överblick, nöjd som bara den med koll kan vara.

Min stora flicka, i köket. Bakar sina paradkakor, lagar en soppa.
Min stora flicka, när jag kör bil, plötsligt säger hon:
”Du kan svänga av där åt höger, där finns en mötesplats”, när vi får ett möte på den smala skogsvägen på väg till scouterna.
När jag kör bil, plötsligt säger hon i en krånglig korsning:
”Du kan bara fortsätta köra, de har väjningsplikt.”

Min stora flicka, åren gick inte fort, det känns som en mycket lång tid sedan jag fick mitt första lilla barn, ett helt liv sedan dess.
Men jag trodde nog då, att jag hade tid att hinna bli någon annan, hinna bli bättre, innan mitt barn var stort nog att kunna se alla mina svagheter.
Istället blev läxan en annan:  att målet inte är att bli någon ny, utan att förvalta det man har.

Allt hennes vackraste vill jag dra ut i ljuset, lysa på när tvivlen kommer som hör åldern till oavsett om man är som jag eller som hon.
Något man hade kunnat säga, både till henne och till mig: titta, vad mycket hon kan! Titta, vad bra det kan gå.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

10 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

måndag, julveckan

december 18, 2023

Det är måndag, julveckan börjar.
Det är också veckan då det är generalrepetition för mina döttrars dans, dansshow, min dotters födelsedag. Allt ska göras klart på arbetet inför julledigheten. Och barn ska läggas, barn ska vakna, middagar ska lagas, middagar ska ätas, bråk ska bråkas.

För en vecka sedan tänkte jag: allt går så mycket bättre i december än vad det brukar göra, allt känns så mycket bättre inför en ledighet än vad det brukar göra. Inte perfekt men lugnare, som om någonting är under kontroll.
Igår kväll tänkte jag: varför försöker man om igen men gör samma misstag ändå och tänk om jag glömmer något som jag borde ha gjort och tänk om det var den allra viktigaste saken.

Men alla andra gånger har jag ju rätt ut det, när vi harvar på och jag packar väskor, och ordnar saker, och de gånger jag glömde något viktigt lyckades vi på något sätt lösa det.
Så många gånger har jag försökt få ihop någonting, och inte ligger fortfarande spillror kvar av gamla misstag.
Vad som än trasslar till sig när många saker ska hållas i ordning verkar det vara så att det ordnar sig. Kanske är det något som fler kan vilja påminna sig, denna vecka.

Eller, som Storasystern sa till mig en dag, medan syskonen nickade instämmande åt hennes visdom:
”Jag tycker att du är en ganska bra mamma ändå. Ibland lyckas du planera ganska bra, och jag menar, ibland får vi i alla fall något att skratta åt.”

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

3 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Get free

december 17, 2023

Det är juli 2023 och allt ska packas ned i lådor, allt ska ryckas upp.
Ska man någonsin få gräva djupa rötter någonstans, ska man leva livet uppryckt.

Ett år av död och av överlevnad ska tryckas ned i flyttkartongerna, med krafterna jag inte har ska jag gasa.
Jag har tagit mig igenom år som har inneburit att ständigt vara förberedd på precis allting, jag har levt med ett öra lyssnande om natten, en väska packad, jag har levt med att inga överraskningar är överraskande. Jag har levt ett liv som varit som när jag spelar schack ibland om kvällarna, med min son. Hur man ser sina möjligheter smalnas av, och smalnas av, tills till slut ett enda möjligt händelseförlopp återstår.

Jag har fått mina valmöjligheter tillbaka. Ingenting tvingar mig att göra någonting. Jag är den enda som fattar alla beslut. Det finns inga påtryckningar, det finns inga krav.
Och allt jag vill är att inte bestämma något alls. Jag vill bara att tillvaron ska fortsätta, exakt såhär, dag för dag, utan att jag behöver fundera kring ett enda papper eller driva en enda process framåt. Jag vill sitta i läsfåtöljen i vårt vackra Uppsalahus, den med perfekt lutning, jag vill se ut över trädgården och barnen som hoppar i studsmattan, jag vill sitta på busshållplatsen och vänta mitt i söndagssommartidtabellen, jag vill ha min bror på kaffe för att han bara bor några kilometer bort, jag vill ha hit min barndomsvän (också känd som snygga vänstersvängar ut på stora vägen), hon som kommer med sopsäckar och märkpennor och flyttkartonger när jag står lamslagen inför min flytt.
Jag vill ha barnens nya vänner, mina nya vänner, hur många bästa barnkompisar kan bo inom någon kilometers radie?

Framförallt vill jag få lägga mig raklång på golvet, stirra upp i taket, och tänka:
nu blir det inga förändringar mer, nu fortsätter allt bara rakt fram, inga svängar, nu är det autobahn. 
Men inget beslut är icke-beslutet.
Vägen jag åker tar slut och åt något håll måste jag svänga.

Hemma finns ett annat liv, ett helt och fullt och eget liv, ett liv som inte står på paus och som inte är avvecklat.
Mitt eget hus som väntar på mig, mina Ålandsvänner och barnens Ålandsvänner och jobbet och fritiden och lugnet som väntar på mig, att inte bara precis få allt att gå ihop varje månad som väntar på mig, papper och byråkrati och att avsluta sådant som inte borde varit mitt att göra men som är det ändå som väntar på mig, ingenstans finns en plats där jag kan sätta mig ned och vägra, ingenstans finns annat än slingervägar, ingenting kommer att ske enligt något defaultläge.

Jag har redan gjort så mycket, och ändå måste jag göra mer.
Så jag har tre dagar ensam och packar ned ett år i flyttlådor. Jag hittar en spellista som heter FLYTTPACKA och som jag lyssnar på i Uppsalahusets ljudsystem på högsta volym och allra mest lyssnar jag på samma låt, om och om igen i julisolen skärpa som en domedag över mig. Som jag lyssnar på när jag promenerar genom nattens svalka för att få ur mig den rastlösa energin som kommer av rotlösheten när den ställs på sin spets. När alla årets kriser ska tryckas ned i kartonger, när energin ska begravas, när sorgen ska återupplivas, när allt ska återställas i ett hem jag bara hade som en parentes men som aldrig var mitt.

and my dreams are wearin’ thin
all i need’s relief
i need, i need some sympathy.

Look at me
I just can’t believe what they’ve done to me
We could never get free
I just wanna be
I just wanna dream.

Det finns en särskild sorts frihet jag söker, den som ska låta mig drömma, den som inte är ett uppbrott, den som inte är att rusa framåt men hela tiden snegla åt sidorna, den som är att röra sig sakta utan att behöva välja ett mål, den som kommer när ingenting längre måste hända.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

1 Comment
sånt som inte får plats i andra kategorier

Två saker-listan

december 16, 2023

Bild på kvinna som läser bok i trappa. svartvitt

Två böcker jag vill läsa
Allegro Pastell av av Leif Randt för att Ida skrev att hon inte tyckte om den, och då steg mitt intresse genast på grund av kontrasten mot alla som hyllat den.
Klara and the sun av Kazuo Ishiguro, för att jag börjat och tyckte så mycket om den men ändå blivit upptagen med att läsa andra böcker.

Två saker jag skjuter upp
Att lägga saker i ordning. 
Att sortera en massa papper, jag är rädd att upptäcka något jag borde ha gjort för länge sedan.

Två dryckesbeställningar jag gör på bar
Coca cola zero.
Det som min kompis tar.

Två saker jag ogillar med mig själv
Att jag måste göra det på mitt sätt.
Att jag inte är mjukare i kanterna.

Två saker jag gillar med mig själv
Att jag är så nyfiken.
Att jag inte slutar försöka, att äventyret inte är över.

Två plagg jag vill ha
Ett till par jeans (jag har alltså bara ett, men det är ett väldigt bra par).
Mina finare vinterboots, efter att jag har klackat om dem.

Två rädslor jag har
Att jag blir sjuk och måste vårdas på sjukhus och barnen akut ska tas hand om någon annan och att jag ska sköta all den administrationen medan jag är jättesjuk.
Att något inte går vägen för att jag har gjort ett pinsamt fel. Att Socialstyrelsen inte godkänner min specialisering, att något krånglar med bilen, att något går sönder i huset på grund av ett oerhört pinsamt och banalt misstag. Alla dessa scenarion kan jag hantera, de förstör inte mitt liv, men skammen över att det vore på grund av min egen dumhet och naivitet gnager.

Två saker jag drömmer om
Att inreda en bra läshörna, jag har sett ut en plats i huset som egentligen är optimal för något sådant.
Att drömma lite större drömmar igen.

Två personlighetsdrag jag älskar hos andra
Nyfikenhet.
Att vara väldigt typisk sig själv (jag älskar karaktärer).

Svartvit bild på brygga i Sunnersta

Två saker jag vill göra i vinter
Skriva klart det första utkastet på mitt nya bokprojekt.
Promenera ned på stan mitt på dagen, en ledig dag, i sprött februariljus, läsa bok på café i några timmar.

Två saker jag längtar efter
Att bli färdig specialist (förhoppningsvis nästa år) och för första gången sedan jag började plugga till läkare 2011 inte behöva samla papper med underskrifter.
Att få sätta mig ned och läsa in mig på ett forskningsprojekt jag ska göra för specialiseringen, så att jag kan sluta vara nervös och börja vara intresserad.

Lista från Flora.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

2 Comments
att skriva

Låtar, 2023: Dad told me/Dance again

december 15, 2023

Jag lägger pappren till rätta på bordet. Vattenglaset, kaffekoppen alldeles intill. På med lurarna, tummen upp till ljudteknikern.
Jag har skrivit det sista på färjan, jag har stått i hytten och läst det högt. Timern på medan jag läser, håller tiden?
Håller texten.

Att skriva ett sommarprat är som att skriva blogg.
Korta texter som sinsemellan refererar till varandra, hänger samman. Och ändå skilda åt. Man ska kunna börja mitt i allt och hänga med.
Referenserna ska fördjupa, men inte krävas för att förstå.

Det är så länge sedan jag skrev, jag trodde inte jag kunde uppslukas av det mer.
Jag hade börjat acceptera att det kanske var något jag förlorade.
Man kan förlora så många saker i ett liv, får bära de man har kvar varsamt.

Den här stunden kommer att vara det bästa. Studion, jag, musiken.
Jag har rest hit bara för det här. Mina barn är i Uppsala med sin farmor. Telefonen är avstängd i en och en halv timme. Allt som finns är att hålla närvaron några minuter, läsa sin text, njuta av musiken, ladda om. Som värkar och värkpauser, anspänning och avspänning.

Jag börjar med Dad told me och slutar med Dance again och musiken är avgörande, allra först bestämde jag musiken.
Innan jag hittat tillbaka till mina ord hade jag musiken.
Röra sig mellan låtar, som prick till prick.

Efteråt tackar ljudkillen, använder ett ord från mitt program: jag tror det är många andra som också varit med om undantagstillstånd.
Jag tänker att det är den bästa sortens text. När man lyckas skapa ett eget språk att dela med sin läsare (lyssnare).
Kom så sätter vi ord på det tillsammans.

Jag går ut i en grå junidag, promenerar ur mig stressen i timmar.
Sedan reser jag hem, och fortsätter att skriva. På en novell, det är en berättelse jag tänkt på så länge.
Kanske skulle det, nu när jag fått mina ord tillbaka, kunna bli nåt av den trots allt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

6 Comments
Enklare liv

14 december 2023

december 14, 2023

Det är en kväll bland alla kvällar. Mina barn spelar på det sista av sin skärmtid och jag dricker lakritste.
Mitt hem är stökigare än vad jag hade velat, igen. Nästa år vill jag börja öva på en sak: att lägga ihop saker så att det ser ordnat ut, fast de inte är på sina rätta platser eller kanske ens har en plats.

Det tog mig lång tid innan jag förstod att många människor som får det ordningssamt omkring sig gör på det sättet. De bara lägger saker i en liten, ordnad hög istället för att kasta dem på första bästa ställe och tänka att man ska hitta en riktig plats för det sen. Man kan flytta saker mot väggen, lägga dem i en liten skål, gömma dem i lådor, och inget av det behöver höra dit men det kommer att ge en annan ro för ögat.

Det är december och det ska ordnas decembersaker.
De ordnar sig.
Någonstans, i oordningen, finns en ordning.

Imorgon, när jag sätter mig om morgonen och skriver, kommer jag att nå 20 000 ord i mitt nya projekt. Det har gått så långt att luckorna i det jag inte var säker på när jag började skriva blir tydligare. Gått så långt att tvivlen börjar bli större, kan det bli något, kanske aldrig, men då får det väl vara så.
Om någon skulle fråga när jag skriver, så vet jag i alla fall precis är det händer.

Det är en kväll bland alla kvällar, jag hann inte skriva klart det här inlägget innan det var läggdags för barnen.
Jag gick och bäddade om dem i sina sängar, vi hade kvällspratstunden. Först med mina små, som sover tillsammans just nu, och sen med min stora. Min stora som fyller tolv år om mindre än en vecka. Min stora när jag kryper ihop till henne i loftsängen som jag köpte åt henne efter att hon önskat sig den i ett år. Vi får se när vi kommer hem från Uppsala, sa jag, du önskar dig den nu men du ska inte bo i det här rummet igen förrän om ett år och det går så snabbt i din ålder, man kan ändra sig. Sedan flyttade vi hem och fixade hennes rum och hon fick sin säng som hon aldrig slutade vilja ha.

Hur många gånger till vill hon ha mig här, hur länge till kommer hon att berätta för mig alla sakerna hon tänker på, hur mycket finns det som hon redan inte säger.
Men jag vet åtminstone, nu när vi pratar, när det händer, att det händer.

Det var något jag gjorde som nyårslöfte, ett annat år. Att vardagen skulle sluta att komma som en överraskning.
Att det skulle finnas något slags grundsystem, en kärna som snurrar. Det finns en ryggrad även om allt stöket ligger utanpå den.

När skriver jag roman? Jag skriver roman mellan halv sju och sju, medan jag dricker det första morgonkaffet.
När får jag höra fortsättningen på den följetong som är en tolvårings liv? (Hur mycket drama kan hända på en skolvecka, är det mer än vad många vuxna är med om under ett år?) Jag får höra det vid niotiden om kvällen, det är om kvällen allt som är viktigt ska komma fram.

När plockar jag undan stöket?
Jamen det var väl det, förfina metoden, stoppa in i systemet, någonting ska man syssla med också 2024.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

9 Comments