sånt som inte får plats i andra kategorier

Två saker-listan

december 16, 2023

Bild på kvinna som läser bok i trappa. svartvitt

Två böcker jag vill läsa
Allegro Pastell av av Leif Randt för att Ida skrev att hon inte tyckte om den, och då steg mitt intresse genast på grund av kontrasten mot alla som hyllat den.
Klara and the sun av Kazuo Ishiguro, för att jag börjat och tyckte så mycket om den men ändå blivit upptagen med att läsa andra böcker.

Två saker jag skjuter upp
Att lägga saker i ordning. 
Att sortera en massa papper, jag är rädd att upptäcka något jag borde ha gjort för länge sedan.

Två dryckesbeställningar jag gör på bar
Coca cola zero.
Det som min kompis tar.

Två saker jag ogillar med mig själv
Att jag måste göra det på mitt sätt.
Att jag inte är mjukare i kanterna.

Två saker jag gillar med mig själv
Att jag är så nyfiken.
Att jag inte slutar försöka, att äventyret inte är över.

Två plagg jag vill ha
Ett till par jeans (jag har alltså bara ett, men det är ett väldigt bra par).
Mina finare vinterboots, efter att jag har klackat om dem.

Två rädslor jag har
Att jag blir sjuk och måste vårdas på sjukhus och barnen akut ska tas hand om någon annan och att jag ska sköta all den administrationen medan jag är jättesjuk.
Att något inte går vägen för att jag har gjort ett pinsamt fel. Att Socialstyrelsen inte godkänner min specialisering, att något krånglar med bilen, att något går sönder i huset på grund av ett oerhört pinsamt och banalt misstag. Alla dessa scenarion kan jag hantera, de förstör inte mitt liv, men skammen över att det vore på grund av min egen dumhet och naivitet gnager.

Två saker jag drömmer om
Att inreda en bra läshörna, jag har sett ut en plats i huset som egentligen är optimal för något sådant.
Att drömma lite större drömmar igen.

Två personlighetsdrag jag älskar hos andra
Nyfikenhet.
Att vara väldigt typisk sig själv (jag älskar karaktärer).

Svartvit bild på brygga i Sunnersta

Två saker jag vill göra i vinter
Skriva klart det första utkastet på mitt nya bokprojekt.
Promenera ned på stan mitt på dagen, en ledig dag, i sprött februariljus, läsa bok på café i några timmar.

Två saker jag längtar efter
Att bli färdig specialist (förhoppningsvis nästa år) och för första gången sedan jag började plugga till läkare 2011 inte behöva samla papper med underskrifter.
Att få sätta mig ned och läsa in mig på ett forskningsprojekt jag ska göra för specialiseringen, så att jag kan sluta vara nervös och börja vara intresserad.

Lista från Flora.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

2 Comments
att skriva

Låtar, 2023: Dad told me/Dance again

december 15, 2023

Jag lägger pappren till rätta på bordet. Vattenglaset, kaffekoppen alldeles intill. På med lurarna, tummen upp till ljudteknikern.
Jag har skrivit det sista på färjan, jag har stått i hytten och läst det högt. Timern på medan jag läser, håller tiden?
Håller texten.

Att skriva ett sommarprat är som att skriva blogg.
Korta texter som sinsemellan refererar till varandra, hänger samman. Och ändå skilda åt. Man ska kunna börja mitt i allt och hänga med.
Referenserna ska fördjupa, men inte krävas för att förstå.

Det är så länge sedan jag skrev, jag trodde inte jag kunde uppslukas av det mer.
Jag hade börjat acceptera att det kanske var något jag förlorade.
Man kan förlora så många saker i ett liv, får bära de man har kvar varsamt.

Den här stunden kommer att vara det bästa. Studion, jag, musiken.
Jag har rest hit bara för det här. Mina barn är i Uppsala med sin farmor. Telefonen är avstängd i en och en halv timme. Allt som finns är att hålla närvaron några minuter, läsa sin text, njuta av musiken, ladda om. Som värkar och värkpauser, anspänning och avspänning.

Jag börjar med Dad told me och slutar med Dance again och musiken är avgörande, allra först bestämde jag musiken.
Innan jag hittat tillbaka till mina ord hade jag musiken.
Röra sig mellan låtar, som prick till prick.

Efteråt tackar ljudkillen, använder ett ord från mitt program: jag tror det är många andra som också varit med om undantagstillstånd.
Jag tänker att det är den bästa sortens text. När man lyckas skapa ett eget språk att dela med sin läsare (lyssnare).
Kom så sätter vi ord på det tillsammans.

Jag går ut i en grå junidag, promenerar ur mig stressen i timmar.
Sedan reser jag hem, och fortsätter att skriva. På en novell, det är en berättelse jag tänkt på så länge.
Kanske skulle det, nu när jag fått mina ord tillbaka, kunna bli nåt av den trots allt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

6 Comments
Enklare liv

14 december 2023

december 14, 2023

Det är en kväll bland alla kvällar. Mina barn spelar på det sista av sin skärmtid och jag dricker lakritste.
Mitt hem är stökigare än vad jag hade velat, igen. Nästa år vill jag börja öva på en sak: att lägga ihop saker så att det ser ordnat ut, fast de inte är på sina rätta platser eller kanske ens har en plats.

Det tog mig lång tid innan jag förstod att många människor som får det ordningssamt omkring sig gör på det sättet. De bara lägger saker i en liten, ordnad hög istället för att kasta dem på första bästa ställe och tänka att man ska hitta en riktig plats för det sen. Man kan flytta saker mot väggen, lägga dem i en liten skål, gömma dem i lådor, och inget av det behöver höra dit men det kommer att ge en annan ro för ögat.

Det är december och det ska ordnas decembersaker.
De ordnar sig.
Någonstans, i oordningen, finns en ordning.

Imorgon, när jag sätter mig om morgonen och skriver, kommer jag att nå 20 000 ord i mitt nya projekt. Det har gått så långt att luckorna i det jag inte var säker på när jag började skriva blir tydligare. Gått så långt att tvivlen börjar bli större, kan det bli något, kanske aldrig, men då får det väl vara så.
Om någon skulle fråga när jag skriver, så vet jag i alla fall precis är det händer.

Det är en kväll bland alla kvällar, jag hann inte skriva klart det här inlägget innan det var läggdags för barnen.
Jag gick och bäddade om dem i sina sängar, vi hade kvällspratstunden. Först med mina små, som sover tillsammans just nu, och sen med min stora. Min stora som fyller tolv år om mindre än en vecka. Min stora när jag kryper ihop till henne i loftsängen som jag köpte åt henne efter att hon önskat sig den i ett år. Vi får se när vi kommer hem från Uppsala, sa jag, du önskar dig den nu men du ska inte bo i det här rummet igen förrän om ett år och det går så snabbt i din ålder, man kan ändra sig. Sedan flyttade vi hem och fixade hennes rum och hon fick sin säng som hon aldrig slutade vilja ha.

Hur många gånger till vill hon ha mig här, hur länge till kommer hon att berätta för mig alla sakerna hon tänker på, hur mycket finns det som hon redan inte säger.
Men jag vet åtminstone, nu när vi pratar, när det händer, att det händer.

Det var något jag gjorde som nyårslöfte, ett annat år. Att vardagen skulle sluta att komma som en överraskning.
Att det skulle finnas något slags grundsystem, en kärna som snurrar. Det finns en ryggrad även om allt stöket ligger utanpå den.

När skriver jag roman? Jag skriver roman mellan halv sju och sju, medan jag dricker det första morgonkaffet.
När får jag höra fortsättningen på den följetong som är en tolvårings liv? (Hur mycket drama kan hända på en skolvecka, är det mer än vad många vuxna är med om under ett år?) Jag får höra det vid niotiden om kvällen, det är om kvällen allt som är viktigt ska komma fram.

När plockar jag undan stöket?
Jamen det var väl det, förfina metoden, stoppa in i systemet, någonting ska man syssla med också 2024.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

9 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Empire state of mind

december 13, 2023

Solen i ansiktet, varm och väldig en försommardag, kanske är det den dagen försommaren övergår i sommar, en dag när jag inser att det kommer att sluta lyckligt, jag kommer att klara mig.

Jag lyssnar på Empire state of mind, min hjärna är ett imperium jag behöver inte längre försvara dess gränser, krigen är över, allt ska förvaltas.

Maj 2023, jag promenerar genom stan den sista dagen på den svåraste placeringen, på bufferkontot finns det pengar som täcker de dubbla boendekostnaderna för de sista månaderna jag har kvar i Sverige, jag skulle kunna kollapsa nu och fortfarande ha råd, mina barn är oftast glada om kvällarna, allt är inte stum råhet mer.

Jag tänker att jag ska gå tills benen inte bär längre, tills jag inser att det går att göra så längre, för jag kan gå hur långt som helst.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

1 Comment
familj

Barnatron

december 12, 2023

”Det har hänt något otroligt!”, sa Habanero en morgon om sensommaren när jag kom upp ur sängen och gick in i köket för att göra mitt morgonkaffe. ”Jag har fått kontakt med Gud!”
Det fanns en tid då jag var tvungen att gå upp samtidigt som barnen, det är den tiden i livet man alltid hör föräldrar tala om, för då är de trötta och vill berätta det.

Sedan kommer andra tider när man tar sin sovmorgon, lever sitt lilla liv, om nätter och om morgnar. Den sensommaren promenerade jag genom sommarnatten fram till midnatt, sov ut medan barnen pysslade på: lyssnade på ljudbok och ritade, använde lite av sin skärmtid, spelade Monopol. (Monopol? Efter alla dessa år? Always.)

Pysslade på och, tydligen, talade till Gud.
En närvaro ibland oss, ett tecken i dessa mörka tider i världen, och jag sov igenom det.

”Det är faktiskt sant att det var rätt otroligt!”, fyllde Lilla Gubben i medan han och Habanero snubblade över sin berättelse och trampade rastlöst intill mig, som hundar som väntar på en godsak. ”Jag vet inte den exakta definitionen på mirakel, men -”
”100% mirakel”, ropade Storasystern luttrat från vardagsrummet, hon som inte är så mycket för exakta definitioner utan mer ordens pragmatiska tillämpning. ”Det var exakt ett mirakel.”
Jag satte kaffepulver i min kopp.
”Vi spelade Monopol, och det gick SÅ dåligt för mig!”, sa Habanero.
”Jättedåligt”, sa Lilla Gubben.
”Omöjligt”, sa Habanero.
”Det gick inte att vända!”,  sa Lilla Gubben.
Jag slog på vattenkokaren.

Och sedan, som man kan göra i situationer som saknar utvägar, oavsett om man tror att det ska hjälpa eller inte, hade Habanero legat om kvällen och bett till Gud.
Att någonting, vad som helst, skulle komma in och förändra alla förutsättningar.
”Och sen, dagen efter, fick jag CHANS!”, sa Habanero.
”De bästa chans-korten, hela tiden”, sa Lilla Gubben.
”DET REGNADE PENGAR. MONEY MONEY MONEY.”

Jag slog mig ned vid köksbordet, såg ut över gräsmattan och trädgården och en het dag på väg att vakna, blundade och drack de första klunkarna.
Jag var så trött, den sensommaren, men vi hade inga planer.
Under en lång tid skulle det vara målet: att inte ha planer.
Och även om jag inte hade Habaneros övertygade, överväldigande tro att falla tillbaka på, kunde det kännas som ett slags välsignelse.

”Och sen var mina glasögon borta”, fortsatte Habanero.
Hennes glasögon var alltid borta.
”Du borde ha dem på dig”, sa Lilla Gubben, ”då försvinner de inte.”
”ELLER så gör man som jag och ber till Gud. Jag sa snälla Gud hjälp mig hitta min glasögon tack på förhand. Och vad hände sedan?”
”Du hittade dina glasögon.”
”Jag hittade mina glasögon.”

Jag reste mig, hämtade en kokbok från köksbänken, och började bläddra i den.
Jag tänkte att idag, kanske, skulle jag baka ett bröd.

”Så man kan säga”, sa Habanero, ”att jag har en särskild kontakt med Gud. Så om mina syskon vill något, ELLER MIN MAMMA” (hon gav mig en skarp blick för att jag inte skulle missa hennes budskap), ”så kan man prata med mig. Så kan jag prata med Gud. Jag ber alltid snällt.”
”Men varför”, sa Lilla Gubben, ”skulle Gud bara hjälpa just dig?”
Och hans lillasyster mjuknade, det här alldeles milda lugna hon börjat med ibland, strök honom mjukt över armen, som om hon hade varit den äldre och visare av dem två.
”Det är så mycket”, sa hon, ”med religonerna och Gud och Jesus och ALLT. Ibland… kanske kan vi bara inte förstå. Det bara är, som det är.”

Stilla begrundade vi denna sanning.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

13 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Kong i byn/Rave i mitt garage

december 11, 2023

Det är april 2023 och allt jag vill ha är min fantasi.
Jag jobbar på neurologen på stora universitetssjukhuset som en del av min specialisering och det är många saker men det är inte kreativt. De här månaderna, i en annan stad och en annan specialitet, framträder psykiatrins frihet tydligare för mig. Det är en specialitet där man kan slita sitt hår över bristen på fyrkantighet, diagnostisk exakthet, självklara vägar framåt. Men det innebär också en konstnärlig frihet. För mig är fantasin essentiell i mitt yrkesutövande, den rör sig genom samtalen och är det som möjliggör en allians med patienterna även när vi kommer från helt olika bakgrunder med helt olika liv. Det är fantasin som gör att det går att hitta någon gemensam punkt, någonting begripligt eller relaterbart, i nästan varje människas historia.

Jag har ett tänkande som går sidledes lika mycket som det går framåt, har alltid gjort associationer andra inte gör, förknippat och satt ihop företeelser som andra inte tycker hänger ihop. Jag pratar i liknelser, översätter skilda världar till varandra. Kanske är det något omoget i mig, kanske har jag aldrig slutat leka.
Det har fått en plats och en nytta i mitt skrivande, det har fått en plats och en nytta i psykiatrijobbet.

På den här platsen, den här våren, har det ingen plats.
Varför ha ett sinne som hoppar åt sidorna om man skulle kunna gå rakt fram, om man travar raka rätta vägen framåt kommer man ju fram snabbare.

Jag leker inte på jobbet, jag leker inte om kvällen (för jag hinner inte, orkar inte, kan inte skriva).
Men jag leker med musiken, som jag gjort hela mitt liv.
Bara trallvänliga låtar, varenda låt handlar om mig.

Allt är så allvarligt, jag kan inte lyssna på något med ett uns av allvar. Jag måste lyssna på det mest banala, jag överlever inte utan kontrasten, som det söta mot det strävt feta på en ostbricka med sylt.
Jag lyssnar på Spotifys epa-dunk-spellista, varenda dag.

Så föds ytterligare en sidledesassociation. De allvarligaste och vidrigaste av tillstånd – sjukdomar som gör att man inte kan svälja, andas, tänka. Den egna tyngden (att vara så trött fortfarande efter allt som varit, att inte passa in).
Och vetskapen att om man ska stå ut med allt livets allvar kan det som krävs vara dunk dunk, untz untz.

Att gå genom kulverten varje morgon och lyssna på Rave i mitt garage (den uppspeedade versionen, vad är den här tiden i livet annat än den uppspeedade versionen). Den handlar ju egentligen inte om någonting men i leken handlar den om mitt liv. Man kan ha världar i sitt liv som inte är för alla men för den som uppskattar dem är något helt annat än det vanliga, ens underfundiga märkliga sinne kan vara ett garage och där är det rave. Strunta i de som inte förstår det, bjud in alla som passar där, jag sa fuck you dra kom på rave i mitt garage.

Att gå genom kulverten varje eftermiddag, lyssna på Kong i byn. Herregud, när banaliteten når nya nivåer, det är en epadunklåt som egentligen är en reklamlåt för Lidl men Lidl har lyckats med reklamen och när jag inte längre kan tänka en enda tanke klart och inte vill tänka på ett enda provsvar till, då kommer den som ett anthem, en befrielse. Min höft har börjat värka av kulvertens hårda golv mot mina tunna inneskor och jag har börjat halta, bilen är från 92, låter som konfetti, jo jag är från -92 och här altar jag fram men jag går minsann ändå, jag tar mig ju framåt.

Texterna letar sig in i mitt huvud som citat gör för mig, seglar upp som svar på livets alla situationer. När en kirurgkonsult skriker på mig i telefon och slänger på luren mitt i en fråga far det genom huvudet, med rösten från pappan i Rave i mitt garage:
inte den tonen du!. 
När jag avslutar en vecka med att lyckas med det som varit svårt, efter att ha brutit ihop och trott att det aldrig skulle gå. Praktiska saker, när det sätter sig i händerna, händernas egen intelligens, den jag trodde att jag aldrig hade, den jag behövt tvinga och kämpa mig till:
Visa dom var skåpet står, jazzar i min fleece.

Allt är fantasi, allt är lek, allt är blodigt allvar.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

5 Comments
sånt jag läser

sånt jag läste. november 2023.

december 10, 2023

Pojke som läser, svartvit bild

På sistone började jag läsa många böcker, men slutförde få.
Det gör ingenting, det var ju inte för att jag mådde dåligt, det var inte för att jag inte kunde. Det var som att ta små smakportioner från buffén, men ingen stor portion av någon rätt.

Allt som var skönlitteratur filtrerades genom ett filter av boken, boken, boken. Som när man är förälskad och allting kan relateras till kärleksobjektet. Karolina Ramqvist skildrade det så väl i Björnkvinnan, besattheten man kan leva i som skrivande människa i ett långt projekt, där man greppar stenhårt i allt som blir ett tecken på att fortsätta eller en vägledning för hur man ska göra det.

Jag fortsatte att läsa Blonde, som i oktober, och tänkte att text kan fyllas med laddning om man vet vad man gör. Fann ett hopp i det, när jag nästa morgon satt framför det egna utkastet. Allt det här jag skriver nu, det är som om jag framställer ett stort block med lera för min skulptur. Sedan ska jag forma, forma, ta bort, hitta svängarna, mönstret. Jag måste berätta allt det här, på detta tradiga sätt som bara enstaka gånger väcks till liv och glimtar av verklig inspiration och språkkonst, för att ha förloppet klart för mig. Sedan kan jag skapa laddningen, scenerna, pulsen.

Jag bläddrade och läste sidor i Detaljerna av Ia Genberg, förra årets augustprisvinnare som jag egentligen läste under en bussresa tidigare i höstas men aldrig skrev om. Ett nätt format, ett koncentrat, så mycket mellan raderna och samtidigt en hel värld, och den var avgörande för att jag skulle våga gå in i just den berättelse jag börjat skriva. Den sträcker sig över så lång tid, min text, och det har skrämt mig – hur ska jag kunna upprätthålla intresset för en människas liv under tio års tid.

Och sedan, på den där bussresan, när jag läste Detaljerna från början till slut, blev det en så uppenbar ingång för mig. Det som egentligen är essentiellt för allt skrivande, det som gör att nybörjartexter kan tyngas ned tills de blir oläsliga.
Berätta inte allt, då. Berätta bara det viktiga. Berätta det som hör till kärnan, gör  nedslag, hoppa över allt det däremellan, besök de avgörande punkterna och låt det som händer däremellan svepa förbi.

Jag läste den här novellen av Sardellen och tänkte nöjt: jag upptäckte ditt skrivande innan alla andra hittat dit och det här är varför. Att hitta den egna tonen är kanske det svåraste i ett skrivande. Det som gör ens text till ens egen och inte bara en text bland alla andra som någon med skrivteknik lärt sig.

Jag läste Skuggan över stenbänken av Maria Gripe högt för mina barn, det var litteratur som präglat mig. De tyckte inte lika mycket om den som jag, men de lyssnade och reflekterade kring vad som hände, jag satt om kvällen trött av dagens tyngder och njöt av att jag fortfarande får läsa för dem vid läggdags, att jag på det sättet får dra in böcker i vårt liv som jag vet att vi annars inte delat. Jag undrade hur många månader – år? – till det kommer att vara möjligt.

Om kvällen låg jag och tänkte på språket, på tonen.
Vem ska uppsluka mig härnäst med ett alldeles eget slags berättelse, vilket språk ska klistra av sig på mina egna ord på samma sätt som en sång kan fastna i hjärnan.

Och jag tänkte:
jag kan väl fråga de som läser bloggen, de har säkert något tips.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

 

18 Comments
att skriva

Låtar, 2023: Renaissance

december 9, 2023

Det är mars 2023 och jag sitter på en färja på väg hem från Åland, på väg från ett hem till ett annat.
Jag har rest ensamt, snabbt. För att sätta min underskrift på en bouppteckning. Ett liv av papper, formalia. Skriva under som representant för minderåriga barn som är dödsbodelägare.
Som ensam vårdnadshavare.  Aldrig föreställde jag mig att mitt föräldraskap skulle innebära att representera mina barn inför dödens administration för att det ännu inte var myndiga när de hände, ännu inte kunde representera sig själva.

Aldrig föreställde jag mig att det skulle komma år i mitt liv som handlade så mycket om att hålla hårt i rätt papper och veta vad man ska göra med dem.
Jag försöker tänka så, att en dag är det de där åren i mitt liv, med alla pappren, en dag är det bara ytterligare en av alla delar som passerat, varje signatur och varje myndighetskontakt en väg mot att trassla upp knutarna.

Jag skriver under pappren en dag som är ljus och mulen. Det finns en sådan lätthet med att vara utomhus mitt på dagen på vintern, som ett dagisbarn, minnas hur ljust det kan vara.
Jag har suttit med så många personer och läst igenom papper. Jag har suttit så många gånger och varit noga med att förstå de exakta konsekvenserna av vad som står.
Jag borde aldrig ifrågasätta min förmåga att veta igen, eller att organisera mig. Kanske ska jag inte diskvalificera mig själv för att disken tornar upp sig i diskhon efter middagen och frukosten och lunchen, för att jag lägger in tvätten i tvättmaskinen men skjuter upp att vika in den rean tvätten i skåpen. Om jag har klarat att hålla i allt detta kanske jag ändå måste börja se mig som kapabel, en som står pall.

Som hjältens resa i mycket klassiskt berättande, att man aldrig ville ha sitt uppdrag, höll sig undan det i det sista, men sedan ändå blir tvungen.
Och genomför det.

På vägen hem, på färjan. Någonting som är över, oändligt mycket som ligger kvar.
Jag sätter mig och skriver, fast jag inte har ord. Sätter mig och skriver, för att det är vad jag gjort på båtar under många år.

Jag lyssnar på Renaissance på repeat, i mer än en timme, och jag skriver ned tankar om den där berättelsen som inte lämnar mig ifred, den jag tror skulle kunna bli något.
På en färja i mars, med låtens dramatiska upplösningsstämning, med min egen känsla av att lösas upp, får jag slutscenen framför mig, den brer ut sig som havet, sköljer över mig i vågor.
Då kom det första dånet,  då föll de första bomberna.

Slutet på en berättelse om någon som räddas, för att överleva.
Och samtidigt förlorar det som varit hennes liv.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

2 Comments
Mat

ätit på sistone.

december 8, 2023

Det var kardemummabullarna den där helgen, den fylliga smörigheten, det sött klistrigt krispiga. Cappucinons gräddighet, värmen från koppen, att sitta i ett fönster och läsa och titta ut över människorna som var prickar på torget nedanför, om man någonsin skulle hålla sig utanför den vanliga verkligheten så var det på en plats som denna.
Som det kändes att flyga flygplan när jag var liten, nu finns vi ovanför molnen, nu befinner vi oss utanför tiden.

Det var snabbkaffet med Garants baristahavremjölk, en grå förpackning och en så snäll mjölk, så mjuk och rund och mild. Halva koppen kaffe och halva mjölk, värma i mikron, decembermörkret utanför, ingen gryning nu men kanske när skrivpasset är klart för den här morgonen.
Datorn framställd sedan kvällen innan, det externa tangentbordet och yogablocket som jag använder för att höja upp den. Att veta att man ska skriva så många morgnar, att man ska hålla för dem allihop.
Koppen bredvid sig och sedan: börja.
Smaken av att vakna till liv, av att vakna till text.

Det var mackorna.
Jag rostade rostbröd i min brödrost, på dem bredde jag tjocka lager Naturli-smör. Sedan skar jag färdigmarinerad soja- och ingefärstofu i skivor som pålägg, mustig och mättande, och toppade dem med soltorkade tomater. Det var smörigt och tuggigt och mustigt och djupa smaker och jag tuggade och drack mitt kvällste och betraktade adventsljusstakarna i mitt köksfönster och läste lokaltidningen  som låg på köksbordet och jag tänkte:
att man får leva detta lilla liv, att man får sitta om kvällarna,
och äta mackor,
vad mer skulle man kunna begära.

Jag lagade en rätt ur Kaosvego som blev en av mina nya favoriträtter. Så snabb, så full av smak, så något annat än det gamla vanliga. Provencalsk kikärtsgryta hette den, med citronolivolja och vitt vin och lökpulver för umamin och hela körsbärstomater och fryst spenat och allt tillsammans en smakrikedom, varje tugga en mängd upplevelser i ett, och middagen klar på under tjugo minuter, det här var faktiskt min nya favoriträtt, tänk att man i detta lilla liv inte bara skulle få äta mackor! utan också detta! och:
”Jag är ledsen, men det här är inte min smak”, sa Lilla Gubben och sköt undan sin tallrik.
”ÅH HERREGUD URSÄKTA MAMMA MEN EH JAG… ehm… JAG KAN BARA INTE”, utropade Habanero och sköt ifrån sig sin tallrik.
Storasystern tog en sked för att smaka och svalde med en grimas.
”Ni få tänka på det här”, sa hon milt till sina syskon. ”Vi har det ändå ganska bra. Jag menar, vi har ett hus, vi bor inte på gatan.”
”Och vi kan äta mackor, istället”, sa Habanero.
”Ja”, sa Storasystern medan även Lilla Gubben nickade åt denna visdom. ”Vi kan äta mackor.”

Läs mer:

Alla mina inlägg om mat hittar du här och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

0 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Hall of fame

december 7, 2023

Det är februari 2023 och det känns som om jag går i högstadiet igen.
Inte bara för att jag är på en plats där jag inte passar in, utan för att jag känner så starkt att jag nog inte ens vill göra det. Jag randar mig på neurologen och livet är väldigt mycket universitetssjukhus. En flashback tillbaka till studietiden, lika stark som när en flyktig parfymdoft i en folkmassa kan påminna en om glömd olycklig kärlek. Just det. Det var såhär det var.

Att vara en namnlös kugge i ett hjul som måste snurra, oavsett om man vet riktningen på färden. Att sitta med en telefon och ringa konsulter om olika frågor och hela tiden komma till fel person för att man inte är van vid hur subspecialiserad en verksamhet kan vara. (Framförallt inte om man själv är van att arbeta på ett sjukhus där man knappt behöver presentera sig när man ringer växeln, för de hör ju på rösten vem man är).

En dag får jag en arbetsuppgift genom att någon megaspecialist dikterat underläkare på avdelningen kommer att… istället för att komma in på läkarexpeditionen, se mig i ögonen, prata med mig, låta mig ha ett namn. Jag är ingen person, jag är bara en funktion.
Imponerar inte på någon här, jag är ingenting och jag har inga akademiska meriter.
Diktatet hinner inte skrivas ut av sekreteraren innan jag går hem för dagen.
Dagen efter blir jag utskälld för att jag inte gjort vad jag ska.

Ingenting av det här kan jag ta på allvar.
Sväljsvårigheterna, aspirationspneumonierna, trachealkanylerna, stelheten och dyskinesierna, biverkningshallucinationerna, lumbalpunktionerna, signalsubstanserna. Det kan jag ta på allvar.
Men hög svansföring, när man går klädd i pyjamas och dricker surt automatkaffe.
Jag kan inte ta det på allvar!
På samma sätt som i högstadiekorridorer, när jag i avsaknad av all coolhet tänkte: ni förstår väl att i alla andra verkligheter kommer det här vi håller på med att vara värdelöst. Skit i det här systemet, nu skapar vi ett eget. 

(Kaffet! En matserviceansvarig berättar för mig en dag i ett fikarum att hon bett om att få köpa en ny kaffemaskin när den gamla gick sönder, och fick beskedet att till regionen köper man inte nya maskiner, man handlar bättre begagnade som lämnats tillbaka av andra företag. Så det gick inte att beställa en specifik modell, man fick vraka bland de som återlämnats.
Jag vet inte om det var sant, men om det inte var det så var det som med alla goda myter: det kändes sant, det var det viktigaste).

Varje morgon promenerar jag en kilometer genom kulverten och lyssnar på Hall of fame.
Det är brist på omklädningsrum och jag får inte byta om i närheten av där jag arbetar. Morgonpromenaden luktar gammalt museum, fukt och betong. Alla väntar på att jag ska göra ett jobb, men ingen väntar på mig. Det finns en befrielse i det. Här kommer ingen att hålla mig i handen, ingen kommer att försvara mig, bevara mig, utom jag.

Och jag blir som mina barn blir om någon utanför syskonskaran är otrevlig mot dem –  plötsligt upphör alla interna stridigheter, nu är inte tiden för syskonbråk.
Fast inuti mig – nu är inte tid för grubbel, självtvivel, att ständigt ifrågasätta sig själv.
Nu är tiden att vara sin egen, och tillräcklig så. Jag har ett skinn, jag kan trä det över min näsa när jag behöver, you can be the greatest, you can be the best, you can be the king kong bangin’ on your chest.
Det kommer jag att bära med mig långt senare, när snabba morgonsteg för mig någon helt annanstans.

Det – och att neurologin, själva kunskapen, mitt i allt är så vacker.
Som isskärvan alldeles intill den avgasfläckade snön vid busshållplatsen, när den glimrar, i februarisolen.

 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

7 Comments