Det var kardemummabullarna den där helgen, den fylliga smörigheten, det sött klistrigt krispiga. Cappucinons gräddighet, värmen från koppen, att sitta i ett fönster och läsa och titta ut över människorna som var prickar på torget nedanför, om man någonsin skulle hålla sig utanför den vanliga verkligheten så var det på en plats som denna.
Som det kändes att flyga flygplan när jag var liten, nu finns vi ovanför molnen, nu befinner vi oss utanför tiden.
Det var snabbkaffet med Garants baristahavremjölk, en grå förpackning och en så snäll mjölk, så mjuk och rund och mild. Halva koppen kaffe och halva mjölk, värma i mikron, decembermörkret utanför, ingen gryning nu men kanske när skrivpasset är klart för den här morgonen.
Datorn framställd sedan kvällen innan, det externa tangentbordet och yogablocket som jag använder för att höja upp den. Att veta att man ska skriva så många morgnar, att man ska hålla för dem allihop.
Koppen bredvid sig och sedan: börja.
Smaken av att vakna till liv, av att vakna till text.
Det var mackorna.
Jag rostade rostbröd i min brödrost, på dem bredde jag tjocka lager Naturli-smör. Sedan skar jag färdigmarinerad soja- och ingefärstofu i skivor som pålägg, mustig och mättande, och toppade dem med soltorkade tomater. Det var smörigt och tuggigt och mustigt och djupa smaker och jag tuggade och drack mitt kvällste och betraktade adventsljusstakarna i mitt köksfönster och läste lokaltidningen som låg på köksbordet och jag tänkte:
att man får leva detta lilla liv, att man får sitta om kvällarna,
och äta mackor,
vad mer skulle man kunna begära.
Jag lagade en rätt ur Kaosvego som blev en av mina nya favoriträtter. Så snabb, så full av smak, så något annat än det gamla vanliga. Provencalsk kikärtsgryta hette den, med citronolivolja och vitt vin och lökpulver för umamin och hela körsbärstomater och fryst spenat och allt tillsammans en smakrikedom, varje tugga en mängd upplevelser i ett, och middagen klar på under tjugo minuter, det här var faktiskt min nya favoriträtt, tänk att man i detta lilla liv inte bara skulle få äta mackor! utan också detta! och:
”Jag är ledsen, men det här är inte min smak”, sa Lilla Gubben och sköt undan sin tallrik.
”ÅH HERREGUD URSÄKTA MAMMA MEN EH JAG… ehm… JAG KAN BARA INTE”, utropade Habanero och sköt ifrån sig sin tallrik.
Storasystern tog en sked för att smaka och svalde med en grimas.
”Ni få tänka på det här”, sa hon milt till sina syskon. ”Vi har det ändå ganska bra. Jag menar, vi har ett hus, vi bor inte på gatan.”
”Och vi kan äta mackor, istället”, sa Habanero.
”Ja”, sa Storasystern medan även Lilla Gubben nickade åt denna visdom. ”Vi kan äta mackor.”
Läs mer:
Alla mina inlägg om mat hittar du här och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
No Comments