ljus, ljus, ljus

Det är en lördagsförmiddag. Jag sitter i bilen med mina flickor. Deras bror sover över hos sin bästa vän. En sådan bästa vän som alltid finns vid ens sida, som ropar på en från sitt fönster när han ser en komma förbi, vänta därute jag kommer ut så vi kan leka, en sådan vän som springer och hämtar astmamedicinen om man får tungt att andas, som ständigt är redo att försvara en om någon skulle vara elak.

Mild sol flödar in genom vindrutan. Vi ska till Godby simhall, sist vi åkte var det snöstorm, man behövde sänka hastigheten. Allt går så snabbt de här veckorna. Inte bara med stora och märkliga världshändelser utan med ljus om kvällen, sol som värmer mot kinden.

Jag tvekar, vrider ned radions skval, nämner för dem att många diskuterar nu om ett möte igår mellan USA:s och Ukrainas president. Om det exceptionella i diplomati utan det diplomatiska.
Jag upptäcker – som många gånger förut – att mina döttrar är äldre än vad jag insett. Dessa stora barn som vet, som intresserar sig. De lever inte längre i en bubbla med mig, de befinner sig redan i den här världen. De tar del av nyheter och de vet massor om samhället, bara med andra källor än jag själv.
De vill prata med mig, i bilen, blir mer engagerade och har fler egna tankar än vid de vardagliga konversationerna om skola och kompisar.
De tillhör den här tiden, de kastar sig in och ut i den.

”Och jag som har en tro”, säger Habanero, som alltid har en egen vinkel, ett sätt att smälta samman kunskap från andra områden med det hon just fått höra, ”jag undrar vad Gud skulle säga om det här. Om alla bråken. Han byggde ju Noaks ark och fixade syndafloden för att få slut på alla bråken i världen.”
Begrundar det en stund, medan vi rullar vidare på tom torr vårväg och det känns som om ingenting ont skulle kunna hända oss.
”Jag tror att han är besviken. Men: kanske har det varit ännu värre förr.”

*

Badhuset för oss själva. I vattnet utan skärmar, utan tyngd, utan plikter hade det kunnat vara vilken plats och vilken tid som helst.
Ljuset genom fönstren när det möter mitt ansikte.
Att simma i terapbassängens värme långsamt, utan att räkna längder eller minuter, en rörelse för att det är behagligare att röra på sig än att låta bli.

Det hade kunnat vara en solsemester. Det hade kunnat vara en medelhavsmorgon, i poolen vid ett lägenhetshotell innan frukost, simma och sedan komma med rörelsens hunger, cappucino på balkongen efteråt, doften av apelsinblommor, frasande croissanter och smulor som fiskmåsarna kan plocka sedan. Det hade kunnat vara poolen i en New Yorklägenhet för tio miljoner dollar jag såg i en tiktok-video när mitt flöde börjat fyllas av dyra lyxlägenheter, tänk om du hade simmat i din pool med utsikt över Manhattan, det hade kunnat vara morgonljuset en dag i oktober innan jag skulle ut och ned på gatorna i metropolens myller.

Jag hade kunnat vara vara ett barn, inte behöva planera någonting efter det här, någon annan skulle laga lunchen, middagen, bädda om mig. Jag hade kunnat vara i mitt vuxna liv efter barnen, när de flyttat hemifrån, när all tid kommer att tillhöra mig på ett sätt som både skrämmer och fascinerar, äventyr kunde vänta efter den här simturen, hela världen skulle vänta på mig.

Det hade kunnat vara just detta, som det är.
Alla barnen mår bra.
Min son är med sin bästa vän i hela världen. Mina döttrar klättrar på en hinderbana i en simhall. Ikväll kommer en annan bästa vän hem till oss, en annan vapendragare genom tiderna.
Ingenting ont hänger över oss.
Ingen vill just oss illa.

*

Habanero och hennes vän sitter med varsitt marsvin i famnen. Jag har berättat för barnen att marsvinen är gamla gubbar nu, vi skämmer bort dem lite extra ibland på ålderns höst. De fyller sex i år, det är en aktningsvärd ålder för ett marsvin.
”De här marsvinen är gamla gubbar”, berättar Habanero för sin vän.
”Så vi är två barn. Som sitter med gamla gubbar i famnen”, säger han.
”Ja. Vi sitter med gamla gubbar i vårt knä.”
Han iakttar sin gubbe fundersamt.
”Mm. Fast de ser faktiskt lite yngre ut.”

*

Det är en söndagsförmiddag. Kaffet var slut men jag bryggde en kanna te. Habanero och hennes bästa vän leker som de alltid gjort, ända sedan dagis, en uppslukande värld av flow. De leker som jag lärde mig en gång att man ska göra i improvisationsteater, när man försöker leka som vuxen – aldrig bromsa någons idé, alltid bara haka på den.

Jag har aldrig hört dem bråka.
Konspirera mot sina mammor – gärna i högljudda samtal där de smider sin plan men glömmer bort att diskretion krävs för att mammorna inte ska upptäcka dem – men aldrig strida om utrymme, resurser, idéer.
De vet att det blir roligare så.

Jordgubb-guava, vattnets hetta.
Snart ska jag ska laga lunch, senare kommer jag att cykla till stan och få feedback av någon som läst delar av mitt bokmanus. Efter det kommer jag att vandra runt i mitt hem och plocka bort plotter från röriga ytor, ge mig stora fria tomma områden, ge mig ordning!
Jag ska ta en promenad i den ljusa dagen medan jag lyssnar på poddar och på nyheter, ska gå till gymmet och låta kroppen kännas medan jag gör detsamma.
Som så många andra dagar i ett liv. Ett antal små händelser som tillsammans utgör en meningsfullhet.

Det ser ut att bli en vacker dag.
En stilla sol som stundtals spricker fram genom molnen.

Läs mer:

• vecka 6, 2025.
• min helg. oktober 2024.
• berättelser om mörker och ljus.
• rädslor.
• i detta, nu.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.