Vi går och handlar, jag och min äldsta dotter. Det är vad vi gör i den här tiden av våra liv, vi går till affären, hon älskar det, det gjorde hennes pappa också.
Jag tycker inte om affärer men jag tycker om promenader och människorna jag älskar.
”Det är en så annorlunda kväll”, säger jag, ”det ligger något så särskilt i luften!”
”Du och dina kvällar”, säger hon, men hon ler när hon säger det, jag tänker hon tolererar mig för mycket, hon är snart fjorton, borde hon inte hata mig mer, ”alltid du och dina kvällar. Det är en helt vanlig kväll mamma. Det är inte det vackraste man sett.”
När vi går över första halvan av bron är himlen en tavla, när vi närmar oss mitten mörknar hela världen, hela himlen blir svart, lyktstolparna slås på av mörkret trots att det inte är natt än. Den disigt varma stilla kvällen övergår i väldiga vindar. Vi ändrar oss, vi vänder hemåt. Damm och grus virvlar från gatorna, viner in torrt i ögonen. När vi nästan är hemma kommer det vi oroat oss för, regnet, himlen öppnar sig över oss som en klyscha men det är vad som sker. Regn som rinner över ens ansikte, ens kropp. Vi springer igenom det, vi galopperar hem.
”Men det här kommer vi att minnas!”, ropar jag till henne när vi springer längs vägen, blöta, ”den här märkliga kvällen.”
Hon bara skrattar åt mig.
*
Jag gör en matplanering.
Det brukade vara mitt sätt att börja, då när barnen var så små och jag var ensamstående på ett så överväldigande sätt, när jag åkte och storhandlade varannan vecka och behövde ha åtminstone två barn med mig i cykelvagnen tillsammans med matkassarna (och i affären! så främmande det känns nu, att behöva underhålla små barn medan man ska komma ihåg att köpa mjölk och morötter).
Om man vet varje dag vad man ska äta, och om kylen är full, då finns det en ordning i världen.
Lilla Gubben brukade fråga om kvällarna, när han var kanske fem-sex år: Mamma vad ska vi äta imorgon. Och i övermorgon? Och i trippelmorgon? Och jag förstod precis. Att det inte handlade om maten utan om osäkerheten över världens ordning.
Jag gör en matplanering och jag skriver min inköpslista.
Jag skriver den medan jag tänker på ordet ensamstående och hur det kan betyda olika saker. Såg det idag just hos Underbaraclara men jag har sett det ofta: Att man refererar till varannan vecka-föräldraskapet som ett ensamstående föräldraskap. Och det är sant, det stämmer ju, men jag undrar vad termen är för de som lever som jag, där all tid och alla beslut och allt ansvar dag efter dag utan uppehåll bara är ens egna. Ett ensamstående som på ett sätt som fortfarande är förknippat med ett visst slags psykosocial skam på ett sätt varannan-vecka-föräldraskapet inte är. Jag tänker inte på det med någon önskan om gradering, med något påstående om att det ena är mer hardcore och det andra chill, det ena nödvändigtvis svårare än det andra, jag tror föräldraskapen är svåra på olika sorters vis. Men det är synnerligen olika erfarenheter, och när jag försöker söka efter någon som delar min erfarenhet hittar jag oftast ett annat slags ensamstående mammor, jag längtar efter tipsen och reflektionerna som inte bygger på att det finns en barnfri vecka.
*
Sommarens sista gäster kommer och går i gästlägenheten. Jag hamnade på en ö i havet, en av världens tryggaste platser, jag blev kvar, jag blev uttråkad, jag låter människor komma hit istället för att själv söka mig bort.
Mina barn är så bekväma med att tala med andra vuxna, nya vuxna. De är bekvämare än jag någonsin var och än vad jag fortfarande är.
Jag vet inte om det är alla gästerna, eller om vi bara föddes olika, men där står de och minglar i trädgården, där säger de till mig det var en väldigt rolig gäst du bjöd in den här gången, vi hade mycket intressanta diskussioner.
En av mina gäster har med sig en ask chokladpraliner. De är konstverk i munnen.
Jag äter dem om kvällen medan jag skissar på scener och tankar till det som kanske ska bli en ny roman.
Stora skrivlivet, skrev jag, det ville jag göra av den här hösten. Ändå tvekar jag.
Jämförelsesjukan härjar, jag ser vad alla andra har gjort men anar inget av det egna.
Undrar om och om igen om jag gör fel saker, eller om jag åtminstone borde rikta min energi, varför blöder man ur sig text, finns det inget bättre sätt att använda sinb egåvning.
Får reda på att min doktorandplan gått igenom i första instans, skickats till den andra, snart är jag officiellt doktorand, att forska är som att skriva romaner men utan känslan som äter upp en av att man är den enda som kan klara av det, att allt i slutändan bara ligger på en själv, det som Flora skrev om nyss. Kanske är forskningen som ett varannan vecka-föräldraskap, man är fler engagerade som delar på det.
Romanerna är det där andra, det utan eget namn.
Att allting börjar och slutar med en själv.
*
Ärr–antologin kommer från tryckeriet.
Den har inte tagit sig över havet än, jag har inte hållit den i mina händer, men jag får bilder på den från de andra i projektet. Nu finns den, går att hålla i händerna.
Jag gör en första intervju om boken och famlar med orden. Jag har översatt en personlig erfarenhet till en text, och när jag gjorde det blev texten en text för mig, based on a true story men det är inte mitt liv, bara ett utsnitt ur det, det hände mig för tio år sedan, det hände någon annan, det hände mig men det är en berättelse om någon annan.
Att bli intervjuad är att återvända till det personliga, att påminnas: just det, du vill fråga hur det här var för mig, jag kan inte svara bara genom att berätta hur jag tänkte när jag byggde textens dramaturgi och teman, hur jag arbetade med språket och hur jag behövde försvara mina radbrytningar gentemot förlaget.
Någon säger att det är modigt att skriva en självutlämnande text, jag tänker att jag skulle aldrig skriva en text där jag lämnade ut någonting. Jag har tränat på konsten att skriva om mig själv utan att berätta sådant jag verkligen skäms över i typ tio år.
Jag skrev om att vara tjugotvå år och tro att man är osårbar, att upptäcka att man inte längre är det. Jag skrev om att förlora kontroll, och jag skrev om det där föräldraskapet som inte har ett eget namn.
Jag tänkte att det var allmängiltiga teman, om att vara ung och bli äldre och att låta livet ske däremellan.
Jag tänkte att det knappast var något att skämmas över.
Den tjugoåttonde augusti släpps boken!
Vi får väl se om ni tycker samma sak.
Läs mer:
- Du är min sol, och jag är din stjärna.
- Kometen kommer.
- Sommar, sommar, sommar.
- Skymning efter långa dagar.
- Ärr – berättelser om akuta kejsarsnitt.
Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
18 Comments
Jag har också tänkt på det där med ensamstående! Att det för mig betyder att man är en mamma/pappa med ansvaret helt själv o barnen på heltid. Undrar om det var så förr men sakta fått en ny betydelse?
Ja, i min högst ovetenskapliga undersökning bland vänner så känner de som inte har barn att ensamstående betyder heltid med barnet själv. Och typ mina gifta vänner med barn känner också så. Men de frånskilda känner inte så! Eller vill väl ha ett ord, vilket är rimligt. ”Varannan-vecka-förälder” tror jag en del inte vill kalla sig av flera orsaker, typ att det är ett långt ord och att man känner att man är förälder hela tiden, även de veckor man inte har barnen, typ…
Det är ju mycket vanligare idag med vecka/vecka-system, så tror heltidsensamstående blivit färre. Kanske det som lett till betydelsförändringen?
Jag håller med dig, och ser samma förskjutning som Ulrika beskriver. Jag blir förvirrad av språkförskjutningar, min inre språkpolis är lite konservativ.
Skönt att höra att det inte bara är jag! ibland kan man ju vara lite fast i sin egen värld, men då är det inte bara jag som är förvirrad. Fick svar nu från en annan kompis som kör varannan vecka och hon sa att hon ALDRIG skulle beskriva sig som ensamstående, hon säger helt enkelt att hon har sitt barn på deltid om hon behöver beskriva det.
Och håller med om att ensamståendet hela tiden är något annat… det innebär att det inte finns någon annan att dela kostnader och ansvar med på det där självklara sättet, större risker i om man själv blir sjuk, en annan sårbarhet att fundera kring. En annan situation att få en tonåring och vara den enda förälder som det ska revolteras mot osv osv. För de flesta en helt annan situation vad gäller karriärsmässiga möjligheter (jag har haft otrolig tur på de flesta sätt, så jag är ju väldigt lyckligt lottad för att vara en heltidsensamstående).
Minns flera tillfällen jag letat poddar om ensamståendeskapet till exempel, och hittat någon som berättar om ett varannan-vecka-liv. det får man ha och ventilera! men svårt när jag letade efter andra i just denna situation
Förstår verkligen ditt behov av spegling i liknande situationer o så störigt när ett ord då används på ett annat sätt än man tror. Hade jag varit själv som förälder hade det nog gjort mig lite bitter. Hoppas det ändå finns forum där folk delar ensamstående- eller är det något man inte pratar om så öppet?
Haha ovetenskapliga undersökningar bland vänner är de bästa 😉
Ja jag tänker också att det kanske beror på ökningen av frånskilda/vanligare att prata om det idag. Varannan-vecka känns som man kanske sa oftare förr! Jag känner en som pga mannens bortgång är helt själv med barnen och en annan som liksom
Skaffat barn helt på egen hand.
Då ÄR man verkligen ensamstående. Ensamt stående i föräldraskapet.
Behövs kanske fler ord… Jag kan tänka mig att det är skönt i ditt fall att få använda ett sådant ord för att kunna påtala att man faktiskt är helt själv med hela ansvaret( ibland kanske man har behov att belysa det?)
Jag vill ge dig pepp i doktorandlivet men med två år gjorda bakom mig som doktorand, så kan jag beskriva det skrivandet som frustrerande på många sätt. Texten blir till oigenkännlighet efter man skickat det till den ena, än den andra, man ska mest lappa ihop vad alla andra tycker och utplåna sin egen själ i samma veva. Men det kanske bara är en trött själ som pratar, jag hoppas på större glädje kring det vetenskapliga skrivandet. Jag har skrivit många medicintexter i mina dagar (som medicinsk redaktör) men där för man äga sina egna ord på ett annat sätt. Dock mycket annat som är kul med forskningen!
ah, jag var nog otydlig eller kanske inte hade tänkt tanken klart själv! förväntar mig egentligen inte att själva skrivintresset ska kunna tillgodoses av doktorerandet, där har nog bara mitt st-projekt varit tillräckligt för att jag ska märka att det inte är samma sak. däremot tänker jag att många av de sakerna som både är lustfyllda och krävande med att skriva en roman hade kunnat finnas där i att forska, typ: man måste hålla på, jobba på, nöta. det är inte hisnande kreativt hela tiden som folk tror om de aldrig försökt. Det är en stillsam aktivitet man gör för sig själv, i kontrast mot det kliniska arbetet, och är man bra på att hitta en inre motor kommer man att ha fördelar av det. i de mörka stunderna i tänkande om skrivandet önskar jag att jag hade kunnat rikta allt fokus ditåt istället och vara nöjd så. men jag har ju aldrig lyckats rikta fokuset mot den där enda grejen, det är väl därför jag är där jag är med alla duttar här och där som antingen kan framstå som att jag gör massor eller som att jag gör litegrann av allt fast inget riktigt blir…
Ja, det här med att vara helt ensamstående har jag testat på..med en ett-åring och en treåring. Om jag ska vara helt ärlig upplevde jag det ibland som klaustrofobiskt, att man aldrig fick vara helt själv (jobbade ej heller pga idéer om anknytningsteorin o sen förskolestart..). Det är som allt i livet, har man inte varit med om det vet man inte hur det är. Kan vara bra att minnas när man möter någon som är med om något jobbigt, att man egentligen inte vet alls vad de går igenom, man kan bara ana. Det kanske på vissa sätt inte ens är så farligt som man tror, de kanske på vissa andra sätt är mycket värre än man tror. Det är oftast mer nyanserat än man kan tro. Något jag uppskattar nu när jag har en partner är att kunna lämna hemmet en kort sekund utan att man alltid måste ha barnen med, om så bara för att slänga soporna. Förutom allt annat jag uppskattar med det. Men det är ju en fråga som tillhör småbarnsåren, stora barn kan man ju lämna själva i vilket fall som helst. Håller med om matlistor. Blir en grundbult i det hela. Utan matlistor krackelerar allt. Tack för öppet bloggande, ska hålla utkik efter boken!
Ja, enorm skillnad när man kan lämna hemmet själv för de där korta grejerna… minns en gång när de var små och vi åkte och handlade för att göra en äppelpaj. Sen när vi kom hem insåg jag att jg glömt en ingrediens och det var bara att sätta ungarna i cykelvagnen och åka tillbaka.
Den delen blir så mycket lättare när de blir äldre!
Däremot kan jag verkligen längta efter att någon fixar något hemma medan man själv är borta. Att kunna gå och träna medan någon annan lagar middagen. Att åka och handla medan någon annan städar. Och så vidare. Men samtidigt är det oftast svårt att föreställa sig, det känns så annorlunda!
Jag skulle vilja säga något om att alla tonåringar inte gör revolt, kanske inte vill, kanske inte har behovet? Jag vill säga titta på mig, titta på min bror, visst kan det ha förekommit dryga kommentarer men på det stora hela en helt dräglig tid hemma när vi var tonåringar också.
Men sen inser jag att min erfarenhet kanske väger lätt i sammanhanget, för när jag och brorsan var tonåringar hade vi också en ensamstående (i den traditionella betydelsen) förälder och vem är jag att säga att den situationen inte påverkade mig undermedvetet? Trots att jag alltid upplevt min kvarvarande förälder som stabil, kapabel, kompetent för två.
Åh, fast du har ju helt rätt i att alla tonåringar inte är revolterande monster! Och att det inte är fel i sig att en tonåring är hänsynsfull, mjuk – de tränar ju på mer komplext och vuxet socialt samspel! I balanserade stunder ser jag ju att det är en tjej som fortfarande tar för givet att storyn om hennes dag tar tjugo minuter och den om min dag tar fem minuter, eftersom jag är hennes mamma och inte en kompis. Det är ju också en variant av att inte ta för mycket hänsyn, min oro handlar ju om att tänka för mycket på hur jag har det och mår när det inte är hennes ansvar ❤️
Och vad fint att höra några glimtar av din berättelse. Man vet förstås aldrig hur något påverkat en fullt ut, men om grundkänslqn är att din ensamstående förälder var kapabel för två låter det som om du fått en väldigt fin grund. Känns hoppingivande att tänka att mina barn skulle kunna tänka så en dag!
För mig har dina texter här, om att vara ensamstående förälder på heltid (som jag sagt när jag behövt beskriva, just för att det är något annat än varannan vecka) gett mig så mycket igenkänning och spegling och därmed lugn. För jag håller med dig om att det är ont om reflektioner och delade erfarenheter om detta.Mina barns pappa dog i suicid 2016, men jag var redan några år tidigare i stort sett ensamstående på heltid. Vi var skilda. Nu är mina tre mellan 17-21 år – och det har varit så tufft på så många sätt såklart. Jag märker hur det satt sina spår på gott och ont. Men livet är bra nu! Att läsa dina texter och reflektioner hjälper mig att landa i allt som varit och läker mig faktiskt. Så, tack för det.
låter som vi har nästan identiska erfarenheter <3 vad fint att du har tagit dig igenom och är i den fas där de blivit sådär stora (även om jag inväntar den något skräckblandat, jag tror det finns en del som kommer efter då...)
Tycker Sara Gordans Natten har skildringar av just ensamstående-på-heltid-tillvaron. Det var läkande att få se de erfarenhterna i pränt, faktiskt.
Hej, det med ensamstående. Håller med ovanstående om att det är en förälder som är bara den, kanske också skilda när pappan (ja, pappan) har barnen fredag till söndag och bor i en annan stad. Men jag känner mig också ensam i att försöka beskriva min situation och kallar mig ibland ”i princip ensamstående”. Jag är skild, vi har barnen 9/5 (det borde vara max 10/4) och jo, jag har dagar utan barnen, främst varannan helg. Men det är jag som står för allting som berör barnen (som i allt), jag har dem ofta en dag extra, jag följer dem till aktiviter både på mina barn -och barnfria dagar (det gör han inte), jag tar dem till läkaren etc. på min barnfria vardagar som är fredag och måndag varannan vecka och då jag borde jobba för att få ihop mina timmar, men annars vet jag inte när jag ska hinna det. Jag vabbar också när det egentligen är pappans dag även om han jobbar hemifrån och de är stora nog till att inte behöva uppmärksamhet hela tiden. Jag har försökt att involvera deras pappa i beslut etc men står helt själv med det i sista ändan och måste sluta för det tar för mycket energi. Jag bad honom ha barnen lite längre (2 timmar) på en bytdag så att jag kunde träffa en kompis på kaffe för jag var i kompisens stad med jobbet och annars ser jag honom aldrig, men det gick inte. Medan jag har haft barnen extra när han har varit på jobbresor utomlands veckovis plus smågrejer inom landet. När sjukvårdsupplysningen misstänkte att jag hade fått en stroke och sa att jag skulle åka till akuten, kunde han inte komma och ta över barnen (de var då 4 och 7) förrän kl. 23 för han skulle på dejt.
Vad ska jag kalla mig mig? Förutom idiot dårå.
0 % idiot <3
Håller med om att din erfarenhet är mer lik det "klassiska" ensamstående än en varannan vecka-erfarenhet. Att inte ha ett likartat engagemang, att vara den som alltid måste finnas där för att den andra inte gör det, och att ha mycket begränsad tid för sitt egna. Det fanns en period i livet då mina barn var varannan helg hos sin pappa, när han levde, och det fanns besvikelser som liknade de du beskriver, att ha en mycket ojämn fördelning och sedan inte kunna få avlastningen eller hjälpen när något verkligen gällde. Det tar också oerhört mycket energi, förstås. Att vara den som 100 % och hela tiden har ansvaret är också att ha ett mandat, att inte behöva låtsas att det finns någon annan som ska komma in. Och att inte behöva höra det någon sa till mig en gång då, att det handlade om att jag inte släppte taget tillräckligt mycket, då skulle det jämna ut sig...
ömmar för dig och din situation!
Tack. Jo, det med att släppa taget har man ju hört, vilket är ju helt sjukt för jag slår vad om alla människor, speciellt kvinnor har träffat en under-functioning man i sitt liv. Så varför det det så svårt att fatta att det är det som händer och att det verken är mitt fel eller ansvar.
Jag vill inte säga något om hur det är att ha en död pappa till sina barn, jag har en död ex-pojkvän, vars ex-fru jag har kontakt med och det är ju mycket svårt situation. Men som du lägger upp till, hon är glad att själv kunna bestämma när det ändå var hon som tog ansvaret.
Jag har lagt en ny strategi för det nya läsåret och kommer inte dra in honom mer, men självklart informera om läkartider etc. Föräldramöten etc får han själv info om så det tänker jag inte säga nått om. Jag har sagt att det är upp till honom att visa om han vill vara med eller inte. Jag har också börjat att föra en logg över alla saker han missar, inte gör, inte följer upp på. Det hjälper mig att få ut det hur huvudet och så har jag det nerskrivit om utifall att det behövs i framtiden.
[…] Jag ska vara helt ärlig. När jag sökte mig till det här projektet efter att ha sett en annons, var det inte för att jag tänkte att det var så viktigt. Jag tyckte inte det var oviktigt, jag funderade bara inte så mycket på saken. Jag funderade på min text. Hur jag skulle kunna skriva en text som berättade om den där dagen då min yngsta dotter föddes men på samma gång berättade en hel historia om andra saker. Som jag ofta skriver den här bloggen. Man skriver om kapris men kanske också om kärlek. Man skriver om febrar men kanske också om tusen levda liv i ett. Jag skrev en text om ett akut kejsarsnitt men kanske också – kanske allra mest – om kontroll och kontrollförlust, att vara ung och oförstående inför det liv man inte själv styr. Om tiden som pågick då en gång, när jag var väldigt ung, ett visst slags stämning som bara finns kvar i minnesbilderna. Och om ensamstående föräldraskap, den klassiska sorten. […]