Stora skrivlivet

Det blir slutet av juli, jag promenerar på många platser och tänker på vad jag vill ha i mitt liv. Gdansk, Poznan, Budapest. Hetta och mörker, utomlandsdoften.
Sverigeljus, sjö i skymningen, blåbärssnår. Doften av Falu Gruva om kvällen.
Jag väntar på svar om mitt romanmanus, det är spännande, det ligger som ett rus under huden vad det skulle kunna bli, men det är inte längre ödesdigert.
Steg efter steg, början av den här sommaren var tung, jag kände mig så vilsen, men jag är igenom.

Såhär tror jag att det var: jag trodde att skrivandet var något som tog så mycket tid av mig, att när jag väl var klar med mitt romanprojekt så skulle det komma som en befrielse.
Sommaren, man blir ledig, allt ligger fritt.
Men skrivandet är ryggraden och strukturen, det är som promenaderna och morgongröten. Det är tänkandet och befrielsen, det är att försjunka och lugnet i det.

Jag tillät mig att ha ett skrivande liv när jag skrev det där manuset, jag trodde att jag tillät mig fullt ut och utan kravet på vad det skulle bli, och ändå fick enstaka refuseringar mig att skämmas. Det är så pinsamt att vilja något!
Och samtidigt – det har jag tänkt på, under promenaderna – så mycket mer genant att leva likgiltigt för att viljan är för genant.

Det är slutet av juli, jag sjunker ned i ett beslut jag redan påbörjat, ett slags process som fullbordas:
jag har alla möjligheter att skriva, nu gör jag det.
Det är tvekan som tar mest energi numera, inte att försöka få plats för skrivandet.

Det är så lätt att hantera sina romaner som något slags trisslotter, i längtan efter att få tillåtelse för det egna skrivandet. Jag brukade göra det så mycket, när jag var ung, nu skriver jag den här romanen men blir det inget med den då slutar jag, om ingen vill ha den ger jag upp. 
Men jag kunde inte. 

Jag vill inte leva mitt skrivliv så.
Jag vill bara hålla på.
Dag efter dag, år efter år.

Jag vill göra plats för mitt skrivliv som jag en gång gjorde plats för ett ensamstående föräldraskap, när barnen fortfarande var så små. Jag vill skala av och skala av och reducera tills det som finns kvar är kärnan.
Jag vill bygga mönster som händer om och om igen, det som nöter sig fram genom tiden.

Det är slutet av juli. Jag skriver scener, bakgrund, instruktioner för ett första utkast av det nya bokprojektet. Jag tänker på hur somrarna är en bra tid för att drömma fram visionen det innebär att bygga något nytt. På hur det skulle fungera bra att skriva klart böcker i maj, om jag bara förbereder mig nästa gång på att det jag behöver inte är att vila från skrivandet, om jag bara nästa gång står redo att börja arbeta med nästa projekt.

Det är slutet av juli, jag förbereder en novellsamling, inspirerad av min resa i öst, den har ett visst tema. Jag tänker att den kommer att vara ett bra projekt att ägna sig åt i mellanrummen. I skeden när romantext behöver vila, eller mellan romanprojekt, kan jag skriva någon av mina noveller.

Ibland, som uppvärmning när jag ska skriva, skriver jag på mina dikter.
De sitter också samman i ett slags handling, ett slags tidslinje, fast kanske är den inte synlig längre när språket är så upplöst. Det är svårt att skaka ur sig sitt romanskrivande när man ägnat så många år åt det.

Jag planerar för hur jag ska hinna skriva allt detta.
Sätter inga krav på ordantal, inga deadlines för när något ska vara färdigt. Jag behöver dem inte mer, eller åtminstone inte nu.
Behöver bara värna utrymmet.

När hösten kommer, tänker jag, ska jag gå upp igen på morgnarna och skriva innan jag väcker barnen.
Jag skulle vilja ändra matplaneringen, göra fler färdiga storkok för vardagskvällarna. Då hade jag kunnat skriva när jag kommer hem från jobbet också, innan det är dags att äta.

Så konkret och oglamouröst är skrivlivet för mig, ändå känns det helt revolutionerande.
Jag drömde om att skriva, nu ligger det i mina händer, det var ingen engångshändelse att få börja igen, jag kommer att skriva ett projekt och ett till, jag kommer att hålla på! Som att ha ett trädgårdsintresse eller sticka tröjor eller gå till gymmet, om och om igen, det är något man gör med sina dagar, en rörelse som ligger i ens händer.

Vilken höst det kan bli, va!
Vilken vinter, vilken vår, vilken sommar.

P.S Har helt glömt att påminna om det här på bloggen, men snart kommer antologin ut där en av mina texter är med! Ärr – berättelser om akuta kejsarsnitt, som jag skrev om här. Den kommer 28 augusti men ni kan förhandsbevaka den här. Hjälp oss se till att den får lite vingar, tar sig till den som behöver den. Ni som läser bloggen kommer känna igen er mycket i min text <3

Läs mer:

• Lilla skrivlivet.
• en helg. vecka 21, 2025. Allt är bara lögn och förfalskning!
• Sommarskrivet, 2025. Men tänk om sagan är den riktiga verkligheten.
• Sommar, sommar, sommar. En märklig plats, ett slukhål.
• Mars, april, maj. ”ÄR DET EN SNUSKIG BOK?”

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.