
Det är blixtar på himlen, många och starka, det är dånet. Som åskväder är i en Disney-film, men inte i verkligheten. Det är jag och min vän och hennes nya kille, det är regnet mot taket, värmen i luften, vi dricker te. Det är ytterligare en sommar av gäster. Det är ganska stora barn, de har fredagsmys inne i vardagsrummet, ibland hörs deras röster ut genom den öppna balkongdörren när de kommenterar filmen. Åskvädret pågår i timmar, och samtalet.
Vi har varit vänner i tolv år, sedan Lilla Gubben låg i min mage, vi reste till Helsingfors när hennes son var en bebis, nu är han ett skolbarn.
Jag skrev in hennes lägenhet i Sjukdomen, på det viset jag fyllde den med platser jag varit på så många gånger under så avgörande blick i livet att jag fortfarande kan röra mig genom rummen i minnet, som att stappla i mörkret på natten om man vaknar och behöver gå upp.
Befolkade mina platser med främmande människor, till slut så intensivt levande för mig att karaktärerna grumlade mina minnen. En dag tänkte jag på den där morgonen i den första lägenheten i Umeå, den på stan, jag tänkte på den morgonen när mitt vatten gick, hur jag gick in i duschen i badrummet, och i ett hastigt tankspritt ögonblick tänkte jag: men var fanns Vera då? När vi gjorde allt det där?
För att det var självklart att placera henne där, på den där gatan i slutet av staden, på den där platsen som var början och slutet på allting.
Det är så mycket som handlar om att hålla på. Vänskaper kan också vara så. Håll på och håll på litegrann hela tiden, man kan ses någon gång per år när man har chans att träffas men skriva litegrann nu och då, grabba tag i möjligheterna när de dyker upp, och så plötsligt har upplevelser och ögonblick lagts till varandra och allt detta bygger bandet.
*
Om man bara håller på.
Man skriver en bok, man skriver den varje dag. Det är en höst, en vinter. En vår utan skrivande, en sommar då det tar fart, det är en ny höst och vinter och vår, det är en refusering, det står:
Tack för att du har skickat ditt manus till oss.
Sjukdomen har ett driv och ett språk som sticker ut – exakt och lyhört. Du lyckas med det svåra konststycket att skildra ett psykologiskt tillstånd som gränsar till det farliga, men samtidigt få läsaren att känna empati med huvudpersonen. Nils framställs med precision och många nyanser. Det finns en stark känsla av samtid i texten, både i tematik, miljö och uttryck.
Men berättelsen om Nils tar inte riktigt ett grepp om mig. Jag upplever honom som för distanserad och nollställd trots att besattheten borde vara extremt känslomässigt omtumlande. Jag undrar också över att Nils efter så lång tid av intensiv fixering plötsligt och till synes ganska enkelt släpper taget om Vera. Det gör mig lite snopen och otillfredsställd.
Dessa invändningar för att vi tackar nej till utgivning. Men trots detta negativa besked så ser vi att ditt skrivande har potential, och vi vill tacka dig för förtroendet att få läsa. Vi hoppas att du fortsätter skriva och att du återkommer till oss igen.
Om natten fortsätter åskvädret, blixtarna och dånet, jag ligger i sängen med en åskrädd tioåring bredvid mig och jag tänker på Nils.
Slutet är en sak, jag tror att man hade kunnat justera proportionerna där, jag hade behövt läsa det igen men om det behöver ändras hade det gått att komma åt, en mekanik, sådant som kan skruvas, men Nils.
Kanske går det inte att skriva om någon som Nils.
Eller kanske är det bara jag som inte kan göra det, tillräckligt.
Ville skriva om någon som upplevde något många har upplevt, en kärlek som tar över, en besatthet, men ville låta honom gå över gränsen.
Steg för steg över gränsen.
Någon som upplevt något som många har upplevt, men inte hanterar det som många skulle hantera det, och därför blev inte Nils som andra människor, därför fanns det ett slags hålrum som måst följas, en död inuti att behöva återupplivas ifrån och –
kunde jag inte kunde skriva det,
eller skrev jag något som är en smaksak för en smak som inte finns?
Blixtar som lyser upp rummet, sinnet, natten, jag tänker:
varför skrev jag den här boken, men jag minns svaret:
jag ville ju se om den gick att skriva.
Kanske gick den inte att skriva?
Det får ha varit så, det får vara slutsatsen.
Forskare ägnar år åt experiment för att påvisa sådant som visar sig vara falskt.
*
I början av min semester, innan jag började jobba halvdagar igen, har jag köpt en studsmatta.
Den gamla studsmattan höll på att krokna, kantskyddet murket, skyddsnätet trasigt, det var dags. Men i det slukhål som var sommaren, semestern, refuseringarnas förödande kraft kostade jag på mig en dyrare studsmatta än vad jag från början tänkt mig.
Sällan har jag hängett mig så åt konsumtion. Barnen är ändå så stora nu, skämdes jag, det är några år till, men det är inte som att de är små och vi ska ha den hela deras uppväxt.
Men syskonbarnen! protesterade en annan del av mig. Vännernas barn! BARNBARNEN!
Eller bara att ibland få ägna sig åt ett lustfyllt överdåd.
Och det var ju inte kokain i privatjet, det var bara lite extra bra studs.
Våra vänner kommer och hjälper oss montera studsmattan. Deras bebis ligger i Storasysterns armar och sover. Det finns inget som är som det här, säger hon.
De hinner inte klart den första kvällen, skyddsnätet får lämnas till morgondagen. Barnen tillåts prova att studsa några gånger. Det är en mycket bättre studs, försäkrar de mig.
Jag försöker mjölka dem på detaljer för att rättfärdiga mitt köp. Är det jättemycket bättre studs? Är det roligt-när-man-har-blivit-ett-större-barn-bra studs?
Om natten vaknar jag av ljud från trädgården. Fniss, ett litet jubel. Har mina ungar rymt ut i den nya – och ofärdiga! – studsmattan klockan ett på natten? Jag trodde de visste bättre än så.
Det är mörkt, den sällsynta timmen av mörker en sommarnatt, solcellslamporna lyser i grannarnas trädgård, stämningen är overklig, det hade kunnat vara en annan årstid, en annan plats.
Och de busiga barnen i min studsmatta så märkligt stora, visst växer de fort numera, men det känns som de har växt bara sedan jag såg dem under gårdagskvällen?
Sticker ut huvudet genom balkongdörren från sovrummet, hyssjar, och ser hur barnen rycker till, stirrar i skräck, hoppar ned från studsmattan och sedan över staketet tillbaka till granntomten.
Det är då jag förstår att det inte är mina barn, utan två vänner till en grannkille, de är 17-18 år och har ägnat sig åt busstreck en sommarnatt, dagen efter kommer jag att byta några ord med grannen och ursäkter kommer att yttras som jag egentligen inte behöver för är detta det vilda man ägnar sig åt när man är en artonårig kille är det trots allt ganska oskuldsfullt, och jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd..
För innan jag avbröt det lilla roliga såg jag att de hade en riktigt, riktigt bra studs.
*
Sommarnätter, sommardagar.
Att fylla timmarna med innehåll, att fylla dem med nya berättelser.
Ett slags nattliga funderingar kommer att fyllas med andra, timmar och dagar och veckor kommer att leda mig bort från besvikelser, oavsett om det kommer några framgångar för att följa dem.
Om man håller på.
Det finns så många saker som handlar om att man måste hålla på.
Stund, efter stund efter stund av att hålla på kommer att förflytta en, från ett läge till ett annat.
Efter blixtarna och dånet stilla tystnad.
Läs mer:
- Du är min sol, och jag är din stjärna.
- Kometen kommer.
- Sommar, sommar, sommar.
- Romanprojektet Sjukdomen.
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.




2 Comments
Jag hade också smugit in och hoppat på er studsmatta om jag gått förbi den en ljummen sommarnatt! Så ljuvligt! Det finns små studsmattor i några av lekplatserna här i Helsingborg och är det inga barn där går jag alltid in och studsar lite när jag går förbi (oavsett tid på dygnet)
Den refuseringens var så fin men också frustrerande för nog tänker personen som läst på berättelsen, så den har ändå gripit tag i medvetandet