Kometen kommer

Det är en dag vid havet, en fläkt av något vår familj en gång var.
Badplatsen vi brukar åka till har badförbud på grund av bakteriehalter, vi åker till den oändligt långgrunda stranden där jag var med barnen när de var små. Här satt jag en sommar när barnen gick på sommarsimskola, med mina böcker under ett träd i skuggan satt jag, fast de flesta dagarna behövde man inte söka någon skugga, bara skydd mot duggregnet.

Det var den sommaren jag började ana att jag skulle behöva att göra det här ensam.
Sommarsimskolebarnen vadade ut i vattnet, långt långt bort för att komma till ett sådant djup att det ens var meningsfullt att försöka simma. Prickar vid horisonten. Jag var uppfylld av en adrenalinstinn energi. Jag trodde att det här bara skulle pågå ett tag, tills allt redde upp sig.
Jag har alltid varit svag för undantagstillstånd.

Sara Gordan skriver i Natten om det ensamstående föräldraskapet. Det är inte bokens huvudspår, men det är det som dröjde sig kvar starkast hos mig.
Skildringarna av att göra det själv. Att klara det själv! För att inga andra alternativ finns.
Det finns inga utrymmen att snava och falla, det finns ingen plats för att tappa greppet, det finns ingen plats för att tröttna.
Hon skriver om sju svåra år och sju feta, som i den bibliska berättelsen. Hon skriver om hur svårt det kan vara att veta vilka som var de feta åren, och vilka som var de magra.
Det går att gå igenom saker i livet som man aldrig skulle vilja – aldrig skulle orka! – göra igen.
Och samtidigt längta tillbaka, dessa ögonblick av total självklarhet, när varje dag har en ordning och varje dag har ett syfte och det syftet är att bara fortsätta.

Det är en dag vid havet, vi har fått ut vår tonåring ur tonårsrummet, jag och hennes syskon, hon har till och med föreslagit den här utflykten själv. Vi möter henne som den förlorade sonen, den här dagen är en fest.
Medan hennes syskon leker på stranden smörjer hon in min rygg med solskydd.
Ömsint noggrannhet i hennes rörelser. Igår sms:ade hon mig att jag är en fucking idiot medan hon gick på långpromenad för att tala i telefon med sina kompisar och berätta om just detta. Nu: hennes händer, cirkelrörelser över mina axlar.

Dansen man dansar med sin mamma, när man är snart fjorton år. När varken ord eller impulskontroll räcker till.
Att bygga band, ibland bara en skör tråd, mellan oss. Genom att gång på gång välkomna tillbaka. Som om hon vore ett litet barn igen, som efter sammanbrottet måste få komma till famnen.
Att uppfinna nya slags famnar, ibland hemliga, osynliga.

En dag vid havet. Vi vadar långt, långt ut, det är människorna på stranden som är avlägsna prickar. Vi doppar oss i det isande vattnet. Vågor vaggar oss. Kylan i ansiktet väcker oss till liv.
Efter badet sitter vi igen på filten, jag och min stora, småsyskonen uppfyllda av varandra i en lek vid vattenbrynet.
Hon säger saker till mig. Hon berättar om kärlek och om vänskap, om minnen från många år sedan. Om en tiktokvideo, om ett kompiskretsskvaller. Lösa tankar far ur hennes mun, hon glider från den ena till den andra. Min hand stryker över hennes hår.
Doft av nyklippt sommargräs, sus av trädens löv i vinden, vassen.
Ljummen vind i mitt ansikte.

Andra år, andra tider, man är behövd på andra sätt, man måste vänta in det.
Måste känna sig meningslös och obehövd, för att plötsligt dras in med full kraft, måste vara redo för alla tillstånd.
Man måste stå stadigt, också i sådana tider.

Sedan är hon klar med allt hon ville berätta. Hon rusar mot sina syskon, ger dem några ögonblick av glittrande uppmärksamhet när hon gungar dem, de möter henne som om de stått längst fram i autografkön och äntligen träffat den stora artisten, de möter henne som den syster som äntligen vänt åter.
Jag läser en bok på min filt, som om det vore ett annat år, som om det vore andra tider.

Alla dessa gånger jag satt på en strand, vid en lekplats, i ett lekrum på en färja, och läste en bok.
Alla de tider då det alltid var så att jag befann mig där mina barn befann sig, att de fortfarande levde utanpå mig, intill mig.
Begränsad rörlighet, det var de magra åren, det var de feta, i begränsningar finns också en tydlighet.

En dag vid havet, men sedan cyklar vi hem.
Tonåringen in i sitt rum. Småsyskonen i vardagsrumssoffan, de lyssnar på ljudbok.
Jag sätter mig på balkongen, skriver på min doktorandplan som ska in i augusti.
Just när jag hittar fokus lyses hela världen upp. En blixt? men ingen åska, och ett varmare sken än blixtar, över hela himlen en hastigt uppflammande led… och så hörs ett väldigt dån.
Sedan: en alldeles stilla värld igen. Inga kratrar, inga skrik, ingen lukt av rök, inget regn, inget åskväder, inga skott, ingenting.

Jag går in till barnen.
”Märkte ni det där?”, säger jag.
De höjer knappt blicken, pausar inte ljudboken.
”Nä?”
”Jag menar, dånet och det enorma ljuset?”
”Nä. Du börjar nog bli lite paranoid.”

Går ut på trappen för att se om något sprängts på framsidan, de håller på att byta alla rör på vår gata, har grävt upp alltihop, kanske har något material exploderat? Men allt är stilla. Grannen mittemot har också gått ut på trappan och ser sig om, men jag vågar inte fråga om han märkte samma sak.
Du börjar nog bli lite paranoid.

Sedan läser jag nyheterna.

Läs mer:

• Säsongens slut. ”Nu är det slut för idag på det här äventyret. Nu är det dags att åka hem.”
• Sommar sommar sommar. ”Sommaren är ett slukhål.”
• ljus, ljus, ljus. ”Det ser ut att bli en vacker dag. En stilla sol som stundtals spricker fram genom molnen.”
• vecka 6, 2025. ”Kanske är allt jag vill, i slutändan, att få vara i mitt hem och sova i min egen säng.”

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.