Det ligger böcker överallt. På köksbordet och bordet i skrivhörnan. På nattduksbordet och ovanpå bokhyllorna. I min handväska, i min ryggsäck. Jag börjar läsa men hittar inte ro. Jag slutar läsa och börjar om. Jag plockar nästan undan men glömmer bort det. Jag behöver rensa och lämna till Emmaus, jag behöver sätta upp fler bokhyllor.
Att behöva plats, att försöka skapa utrymme.
Att undra om man redan har allt utrymme man behöver, när det gäller förvaring och när det gäller livet, om man bara använt det fel.
*
Jag arbetar, på natten och på dagen.
Beredskapsjour, inringd, gryningsluft i ansiktet.
Helgmorgon, sovmorgon, inställd, uppväckt.
Tysta kvällar och nätter, att minnas att man har telefonen.
Lägre bemanning än vanligt på jobbet, administration, intyg, papper, ordning, oordning, jag arbetar tills jag glömmer min Duolingostreak i fem dagar och förlorar den, 530 dagar, men som så många gånger förr när jag blivit av med något jag trodde var viktigt för mig finns det också en befrielse i det.
Man blir trött till slut av att bära på sina gamla förväntningar av vad man borde åstadkomma givet att man redan åstadkommit så mycket.
Att börja från noll gör det så lätt att överträffa förväntningar.
*
Det kommer en refusering, en av alla dagar då jag tvivlar på ord och på text.
Inte på att jag haft dem, men på om jag ska fortsätta bära dem med mig.
Alla gamla idéer om vem man ska bli.
Kasta allt åt sidan, börja från noll.
Det är den sortens refusering som påminner en om sådant man har, sådant som skulle kunna bli. Det står:
Tack för att du skickade ditt manus till oss. Det märks tydligt att du skriver med stilistisk säkerhet och har en stark känsla för både miljö och stämning. Den inledande scenen fångar en tid, en generation och ett socialt sammanhang på ett sätt som känns både autentiskt och suggestivt.
Vi upplever samtidigt att texten i sin nuvarande form lutar sig lite för tungt mot ett 2010-talsfokus, vilket riskerar att göra berättelsen mindre tidlös än vi hade önskat. Det gör att vi, trots det starka drivet och den spännande tematik du lyckas gestalta så övertygande, inte kan känna den typ av tro och engagemang som en förläggare behöver för att arbeta vidare med ett projekt.
Vi vill ändå betona att vi verkligen tycker om texten och ser stora kvaliteter i ditt skrivande. Vi hoppas därför att manuset hittar ett hem på ett annat förlag, det förtjänar att ges ut!
Jag tänker på hur lite jag var del av den generation och det sociala sammanhang Nils i Sjukdomen tillhör.
Att det är något att behålla i sig, en liten skatt bland minnen av att jobba med den här texten. Att det skrevs autentiskt. Denna studie av en parallell verklighet som pågick bredvid mitt unga-vuxen liv.
Jag skriver en text om det på instagram.
Jag undrar vad som ska bli av den här romanen, över svaren som ännu inte kommit, de som dröjer.
Jag väntar på mail.
*
En författare och kritiker skriver en kommentar på Sydsvenskans kultursida om vår bok, om Ärr.
Inte en recension, utan en kommentar. Hon berättar om egna negativa erfarenheter av vård, med utgångspunkt i våra upplevelser i boken men allra mest fokus ligger på hennes egen. Två barn har hon fött hemma. Den tredje förlossningen var på sjukhus. En läkare sa åt henne att nu behövdes akut kejsarsnitt, skriver hon. Efter att ha läst om våra erfarenheten i boken är hon glad att hon vägrade.
Hon skriver att förvisso skulle flera av de kvinnor som delar sina berättelser i boken inte överlevt sina förlossningar utan akut snitt. Förvisso fanns det barn som var i livsfara, om inte mammorna var det. Men ändå vill hon med utgångspunkt i vår bok, i denna kommentar, framförallt ställa frågan varför vården har så liten tilltro till kvinnors naturliga förmåga att föda barn.
Jag läser hennes text och tänker på hur kvinnor och barn dött av att föda och att födas, i alla tider, jag tänker på hur det varit kvinnornas krig, att riskera att dö för att kunna ge liv.
*
Jag kommer alltid att skriva, jag förstår ju det.
Det tar inte slut, det är gamla vanor som bor i mig, det är som en del av mitt kroppsspråk, mitt ansikte, mitt tänkande.
Men det är en månad, veckor där jag ofta tvivlar igen över denna drift att visa och sprida sina ord. Vad ska någon göra med all denna text som basuneras ut till världen, jag står ju inte med megafon på stan och skriker ut mina tankar så varför kasta ut alla dessa skrivna ord i världen.
Sedan kommer det något meddelande, sedan kommer det något mail.
Sedan kommer det någon påminnelse om ens ord i världen, att de haft betydelse för någon, sedan händer det något i världen som gör att man måste tro på ordens betydelse, sedan kommer längtan efter att hålla på, med vad som helst hålla på, för att något måste man göra med sina dagar, så varför då inte detta.
Skriva.
Bland allt det andra.
Läs mer:
- sommarlovets sista stunder.
- Ärr – berättelser om akuta kejsarsnitt. Releasedagen.
- vecka 6, 2025.
- Romanprojektet Sjukdomen.
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
3 Comments
Nämen alltså, absolut en fin refusering osv, men blir fan irriterad nu på att de inte bara kan ge ut den där boken när de nu tycker om den! Jag vill ju läsa den!!
Jag förstår inte varför 2010-talet inte kan förtjänar sin plats i romanen? Läste Björn Wimans recension av Artens överlevnad häromdagen och förstod det som att 1970-talets Göteborg hade en framstående placering i den. Varför måste det vara tidlöst för att förbli relevant? (Dessutom är vi ju många i läsande ålder som blev vuxna under 2010-talet och som mycket gärna vill läsa din bok.)
Ja jag tycker såklart att boken kan få ha den delen som sin miljö. Precis som i romanen du nämner eller precis som 90-talets klubbvärld i Stockholm är miljön och en del av stämningsskapandet i Karolina Ramqvists Alltings Början. Gissar att för båda de romanerna är boken inte tänkt endast för den som upplevt tiden/miljön… att det kan ge ett mervärde att känna igen sig men också att inte alls ha varit där men få sjunka in på en viss tid och plats! Berättelsen är inte beroende av att den sker på 2010-talet, berättelsen handlar om att befinna sig i kärlek eller något som liknar kärlek och att gå över gränsen och den utforskar var den gränsen går och är tänkt att väcka frågor om vad som krävs för att någon ska hamna i sådana situationer, kanske också väcka frågor hos läsaren om man själv under vissa omständigheter skulle kunna hamna i något liknande och i så fall varför eller varför inte…
Men med det sagt får jag ju vara ödmjuk för att jag kan ha gjort det på ett sätt så att det stör. Eller så råkade just den förläggaren bara önska läsa en bok som utspelade sig på en annan plats, i en annan tid. vilka böcker man gillar är ju som förälskelse, ibland fastnar man bara inte för något även om man tycker det är teoretiskt bra.
svävar iväg märker jag. blir så glad över att du och andra skriver att ni skulle vilja läsa den, det betyder massor!