Tio år, en evighet

Mina  föräldrar skickar en bild som är på dagen tio år gammal. Den visar två barn som ligger i en hotellsäng. De har somnat. Det ena av dem helt kollapsat, sover som bara ett barn gör, på gränsen till medvetslöshet. Det andra barnet  inte lika avslappnat, kanske har han kämpat mot sömnen in det sista, pannan fortfarande lite rynkad, men hans hand håller i hennes t-shirt, han har gripit tag om sin syster,, hos henne är han lugn.
När jag först ser den ser jag fel. Jag ser mina två yngsta barn. Jag tänker: vilket märkligt perspektiv bilden är tagen ur, här ser det ut som om hon är äldre än han fast det är tvärtom. Jag tänker: mina föräldrar har tagit fel på året, den här kan inte vara tio år gammal, då var hon inte född än, den måste vara tagen något år senare.
Jag förstår att jag har blandat ihop dem.

På bilden är storasyskonen. Hennes storasyster och hon så lika som små, det är inte märkligt att jag blandar ihop dem. Och hon och hennes bror, mina två yngsta barn, senare ska de bli ler och långhalm,  de ska bli radarparet, gifta gamlingar, det är ett och ett halvt år emellan dem och bara ett skolår och de kommer inte att veta något annat än varandra.
På bilden är storasyskonen med mina föräldrar på hotellrummet i Umeå för mina föräldrar har akut åkt upp för att vara barnvakt, från Uppsala har de kört, en hel dag har de kört, för jag har fått veta att nu efter trettiosju veckors graviditet ska den här bebisen komma ut för hon mår inte bra därinne, hon ska ut ur min kropp och min klåda som komplikationen ger mig ska upphöra, hon ska ut ur min kropp och jag ska få sova.

Jag vet inte att hon är en flicka.
Jag vet inte vad vårt liv ska innehålla.
Jag är mycket ung och uråldrigt gammal. Jag förstår inte hur mycket vuxenlivet fortfarande kan förändra en, att man inte behöver leva med samma version av sig själv i decennier, att man kan växa upp gång på gång.

Tio år sedan idag, tio år sedan timmar av att ligga en dag i sensommarsolens melankoliska ljus på ett sjukhus och dricka medicin som ska dra igång värkar och läsa bok och äta godis, tio år sedan att behöva få ut ett barn som inte vill, tio år sedan att sova medan de plockar ut en bebis ur magen på en, vilket trolleritrick baby, snart tio år sedan att lägga henne i vagnen som alla syskon sovit i och också hennes pappa, den har stått ute i Tjernobylregnet, brukade han skämta, gamla tiders kvalitet, stål, tål allt, snart tio år sedan hennes syskon kom till södra entrén på sjukhuset, huset med förlossningen, där en jättenappflaska hängde som landstingskonst från taket, Storasystern som tog sin lillebror med sig fram till bebisen, visade honom hur man skulle klappa den.

Tio år sedan och jag är någon annan.
Tio år sedan, och tillräckligt lång tid för att hon också ska börja bli någon annan, för att barndomens eldighet ska ha börjat mogna, mjukna.
En lugn och stillsam sommar, hon vill vara mycket ensam, hon ligger i gungan och ser upp i himlen och tänker på livet. Kan ta ett nej, funderar på rättvisor och orättvisor, på skapelseberättelser och gudomliga ingripanden, vill göra väl, vill göra gott.

Tio år, det känns inte som alldeles nyss, det känns inte som igår, det känns faktiskt som år av levande sedan dess, jag ser det i mitt ansikte och mina rörelser, inte bara i hur hon börjar förvandlas från barndom till tonår men inte riktigt än, tweenie-åren, rörelser på gränsen, ingen här är ett litet barn mer, ingen kommer någonsin att vara det mer, men jag får något annat.

Min älskade, min yngsta, nu går vi in i nya tider.
Låt dem vara lika fulla av kärlek som de gamla.

Läs mer:

• den 6:e augusti 2024.
• Åtta.
• Med dig.
• Fem.  

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är mina bästa inlägg.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Tycker du om de här texterna tipsar jag även om antologin Ärr – berättelser om akuta kejsarsnitt där jag medverkar med en text som påminner mycket om bloggen.