Det är lördag kväll. Min stora dotter gör hemgjord pizza. Jag sitter i skriv- och läshörnan, jag har datorn i knäet.
Bredvid mig, på golvet, står kartongen med mina friex av boken som släpps på torsdag, Ärr-antologin.
Jag längtade så efter att hålla den i handen. Det spelade större roll för mig än vad jag trodde det skulle göra. Det är inte min stora debut, det är inte en skönlitterär bok, och ändå: mina ord på sidorna, mina ord i en hylla på ett bibliotek, mina ord när jag läser dem på papper och att läsa dem tryckta på papper är en lärdom som får mig att tänka annorlunda kring alla de skönlitterära ord jag vill skriva, får mig att föreställa mig hur det blir när texten är i tryck.
Jag är mycket trött, det har väl sina förklaringar.
Mailade Åland post om det där paketet, flera gånger, behövde få tag i ankomstnummer så att jag kunde förtulla och skynda på processen.
Jo, man tullar in allt här. En del av ett skattegränsundantag som gör att vi är med i EU fast ändå inte, det som möjliggör att vi kan sälja tax free på båtarna.
Det är en sådan sak man kan ägna sig åt att diskutera i lokalmedia och i lokala Facebookgrupper. Om det är värt det.
En gång tullade jag in en mjölktand, barnen glömde den hos mina föräldrar, det krävdes ett skriftligt intyg över att det kvarglömda objektet var kvarglömt och inte inköpt i utlandet.
Ringde Åland post om det där paketet, fredag eftermiddag, det hade hamnat i en hög för utkörning tidigast på måndagen, men äsch sa hon i kundtjänsten, det är femtio minuter kvar av arbetsdagen, jag hinner! Jag springer och letar efter det åt dig, jag ringer när du kan komma hit och hämta det.
Efter en vecka som var som ett liv.
Ett paket till mig, jag ville ha mitt paket.
Jag åkte hem och jag läste min text.
Snart finns den utslängd i världen, som flaskpost. Kanske hittas den någon gång av någon som behövde läsa den, kanske hittas den någon dag av någon som vill läsa den och skicka ett svar.
Sitter i skriv- och läshörnan, i det stora rummet intill köket, skulle vilja skriva något men kan inte.
Påminns om att plats för skrivandet inte bara är att ha tiden, utan också klarheten. Har behövt jobba väldigt mycket den här veckan, en bemanningsgrej som kommer att vara annorlunda ett tag. Jag har jobbat på ett sätt som det var väldigt länge sedan, på ett sätt det kan bli när man jobbar med människor tror jag eller kanske i alla jobb, att man jobbar tills huvudet är så fullt att det är tomt. Det är en sådan utmaning att parera den sortens trötthet, för det som annars är min fritid är att göra sådant där huvudet är med men tänker på andra saker än jobb: skriva, forska, kanske lära sig något nytt.
Måste hitta fler av de passiva aktiviteterna som inte är doom-scrollande men inte heller eget skapande. Den bästa sådana aktivitet jag vet, ett oslagbart sätt för att koppla av när det varit för mycket och det inte finns en klar tanke kvar, det är att äta. Men det funkar så dåligt som enda metod. Någon gång blir man ju mätt.
Här är några sådana aktiviteter jag utforskade för att kunna koppla av, denna vecka som var ett liv:
Jag började se på The Simpsons igen, för första gången på flera år.
Jag köpte en tidning om resor.
Jag lade mig på sängen och lyssnade på SR-podden Ekonomiakuten. De hade ett avsnitt som handlade om hur man hanterar sin ekonomi som arbetslös eller med ovissa inhoppsanställningar. Ekonomijournalisten Gunnar Harrius fick frågan om hur man planera ekonomin smart i det läget. Han besvarade inte frågan, snarast probelamtiserade han den. Han sa (fritt ur minnet) att man måste acceptera att man har en mycket tuffare situation än någon med en välbetald fast anställning. Att allt obehagligt och svårt med det inte går att trixa bort om man bara är tillräckligt fiffig.
Mellan raderna: att alla tunga situationer inte är något man hade kunnat trolla bort om man bara kom med ett snitsigare knep, att ibland är det bara tungt. Om man slutar skuldbelägga sig själv för den tyngden, kan den märkligt nog kännas lite lättare.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
4 Comments
Jag tycker det där sista rådet har allt, men att vägen dit kan vara så svårt och snårig. Just nu är det så här, och det är skitjobbigt. Är det mitt fel? Nej, men ändå svårt och det hade nog de flesta kännt. Det är väl att befrias från skulden och skammen som kanske gör det lättare? Eller det faktum att man ibland faktiskt har gjort allt man kan.
Verkligen! Att bli fråntagen en del ansvar, att få uppleva sin situation som vädret, ett riktigt dåligt väder som dök upp och som man måste förhålla sig till men som faktiskt kommer att vara jobbigare än om det hade varit toppen.
Tror man kan vara lite extrem åt två håll här. Finns de som har svårt att se ett ansvar och en kontroll alls i sina livssituationer, att man alltid upplever sig drabbad av andra omständigheter som man inte kan styra – då blir man lätt väldigt maktlös och får dessutom svårt att ta sig ur jobbiga situationer. Men den andra extremen är ju att tro att man jämnt ska kunna styra sitt liv så det blir bättre, att omständigheterna liksom kan ignoreras och inte spelar någon roll utan bara är nåt man ska lösa (här hamnar lätt jag). Det blir ju faktiskt mycket tyngre.
Jag känner igen mig så mycket i det fulla huvudet som blir helt tomt. Har jobbat så senaste 1,5 året typ och skrivandet har blivit så lidande. Orkar inte, kan verkligen inte använda huvudet mer när jag kommer hem och det känns så tråkigt när det man är passionerad inför behöver huvudet. Har lite ledigt här i höst, längtar till att få närma mig texten igen.
Och grattis även här till att få sina ord tryckta!
Ett tips är att göra något med händerna; sy, sticka, virka etc. Väldigt vilsamt, och under tiden kopplar hjärnan av.