Skymning efter långa dagar

Det är sensommar. Ljuset mjuknar.
Dagen har ett slut. Skymning, efter de oändliga dagarna. Föddes jag på fel breddgrad. Om jag bodde på en plats där kvällarna var både varma och mörka skulle jag hela tiden känna att jag var på en främmande plats, jag är rotad i det andra, och ändå, lockelsen. Den jämna lunken.
Dagen stiger och sjunker, solen över horisonten och under den.

I juli var jag i Budapest. När jag kom till staden var det sen kväll. Himlen var svart. Det drog en storm över gatorna som alla kändes som paradgator. Hettan låg kvav i luften. Regndroppar. Det hade åskat. Ljusen, staden, doften av hetta, och jag var bortsvept från mitt vanliga liv, det var som början på en annan berättelse.

Det är sensommar, jag är jour. Beredskap i hemmet, telefonen på nattduksbordet. Vaknar vid midnatt, vaknar vid fem. Går in till sjukhuset och fattar beslut i vargtimman, jag går hem. Ser skymning över viken utanför vårt kafferum, jag ser gryning.
Skickar mina barn till badhuset, dagen efter,  lägger mig på soffan och jag somnar. En gång när jag studerade till läkare skulle vi göra gruppövningar, något slags anatomigrej, vi var i ett litet klassrum med bänkar. I en paus lade sig någon som var med raklång på en av bänkarna, med händerna knäppta på magen, och blundade. Vi vågade inte störa honom, men efter pausen frågade vi om han hade fått vila. Han sa att han hade tagit en powernap, vi var imponerade att han kunde göra det på bänken, han sa att allt man behöver göra är att göra lumpen, då lär man sig att sova när som helst och var som helst, och jag antecknade det i mina långa listor i bakhuvdet med saker jag drömde att klara i mitt liv, det liv som då låg så vidsträckt framför mig och tycktes oroväckande långt och obegripligt.

Lära sig att sova, var som helst.
Jag gjorde inte lumpen, men nu är jag bra på tupplurar.

Ibland när jag sover på dagen drömmer jag fram berättelser. Aldrig i nattens djupa sömn, men i halvdvalan.

Det är en annan sensommardag, jag har sovit på natten och ändå så trött.
Ligger på soffan och läser Svinalängorna, läste den en gång när den var ny och jag var ung men det är något annat att läsa den när jag är vuxen och har mött så många människor och tänkt så mycket på livets orättvisor och vilka som är möjliga att rättfärdiga.
En sida till, hålla ögonen öppna, det är bara eftermiddag, inte kväll.
Storasystern skramlar i köket, hon skär upp vattenmelon i kuber och lägger i burkar så att den inte ska ta upp så mycket plats i kylen.
Vilken trygghet att ligga och lyssna på någon annan som tar hand om något i mitt kök, så sällan det händer mig, att –

hennes hand, när den stryker mig över håret, hon säger:
”Mamma jag ser ju att du håller på att somna.”
Hon tar boken ur mina händer, lägger den på bordet.
”Sov nu en stund, jag kan sätta en timer. Tjugo minuter?”

Jag gjorde inte lumpen, men jag gick igenom allt, adrenalinet ett dån genom kroppen, jag var alltid redo, jag lärde mig att vilan måste man hitta i de små sekunderna som ges en, kanske bär jag med mig det för alltid.

Mörkt, blått hav om kvällen.
Det har varit en lång och rotlös sommar, jag är så svag för att gå snabbt men det är svårt när man tvekar om riktningen.
Men nu går solen ned, man kan vila i mörkret, sedan går den upp, det doftar annorlunda, det är en annan dag.

Läs mer:

• Du är min sol,  och jag är din stjärna.
• Kometen kommer. 
• Sommar, sommar, sommar. 

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.