Du är min sol, och jag är din stjärna

Det blev en torsdag, det blev en fredag, ingen av dem kommer att gå till historien och ändå vill jag nedteckna dem i sin alldaglighet.
Kanske kommer det en dag i framtiden när jag har glömt hur det var, när jag ägnar mig åt en av mina onödigaste sysselsättningar: att jämföra mitt nuläge med gamla versioner av mig själv och tro att det jag åstadkom då var så mycket bättre. Den sommaren var jag produktiv och lycklig, men nu har det bara gått utför.
Det hjälper med gamla texter, då.

(Till mitt framtida jag: den sommaren, den här sommaren, var du inte alls så produktiv och lycklig, det är du väl aldrig på somrarna.
Du harvade på, som du brukade, och sedan blev det september, det var då din tid började. )

*

I Hanna Johanssons Body Double är en av huvudpersonerna rädd att hon är på väg att försvinna. Hon känner sig halv.
Det gjorde jag också om torsdagsmorgonen, upplöst i konturerna som man blir av sommarens ändlöshet, dagar som går in i varandra, man ska stiga upp, man borde städa, man ska laga mat, man borde tänka, man borde låta bli.
Jag förstod att det som skulle rädda mig var arbete, det är alltid arbete som räddar mig, arbete i vid bemärkelse: att fokusera. Att försjunka. Att låta andra aktiviteter än det egna ältandet utgöra en struktur.

Jag gjorde i ordning en kaffetermos, cyklade till biblioteket, satte mig med blicken mot havet och skrev på min doktorandplan. Jag läste om områden i hjärnan som man tror bidrar till hörselhallucinationer, jag tänkte på språket när det skapar lidande, jag tänkte på språket när det skapar vägen ut.
Jag tillät mig att försjunka i mitt arbete, satte en timer på fyrtiofem minuter, sedan paus, sedan fyrtiofem minuter igen. I pausen läste jag den sortens tidningar som man har hos frisören. Amelia, Må bra. Vad gör du med din tid, stod det på en av hälsotidningarna som en braskande rubrik. Jag tänkte att det är en berättigad fråga.
Inga meteoriter föll över havet. Men ett ösregn, plötsligt och överväldigande, ett sådant man måste springa undan om man är utomhus.

*

Jag åkte hem. Jag lagade lunch. Jag kände mig lugn. Jag tänkte: det här är en bra dag, lugn och stilla och fokuserad. Jag tänkte: jag är en sådan som har ordning, på tillvaron och på mitt liv.
Regnet hade upphört. Vi promenerade till Mariebad. Tonåringen hade lovat att komma med om vi åt lunch på thairestaurangen först.

Den restaurangen påminner om ett kasino i bokserien om Percy Jackson, där tiden är ur led, den går snabbt fast den känns långsam.
Det är aldrig bråttom, och i det där långsamma är det lätt att glömma saker. Det är något med värmen från badet intill, och det avslappnade förhållningssättet till verksamheten från personalen. Den här torsdagen serverades exempelvis var och en i familj en i taget, med ungefär tjugo minuter mellan varje rätt. Det var ett slags lotteri vem som äntligen skulle få äta.
Ingen verkade bekymrad över det. Inte ens vi.  Barnen var nöjda och berättade om gamla minnen från förr, barndomsminnen från när de var mindre barn, en överväldigande majoritet handlar om hur de blåst mig på olika sätt. Det gömda godiset, fusket med skärmtiden, hur det farligaste var att jag så ofta glömde något när jag gick hemifrån, så när man trodde att kusten var klar kunde jag plötsligt dyka upp som en återvändande gubben i lådan.
”Tänk vad skönt”, sa jag mitt i alla dessa samtal medan vi väntade på att den sista måltiden skulle anlända så att vi alla fick lunch i magen, ”tänk vad skönt att vi har all tid i världen. Inte en enda tid att passa. Badet är öppet länge till.”

När vi gick från restaurangen till kassan för att betala inträdesbiljetter till badet, tog jag fram telefonen för att kolla mailen.
Dessa fåniga naiva förhoppningar, jag tänkte bara: det är en så lugn och vacker dag, det hade varit en fin dag att få ett besked om att någon vill ge ut min bok.
En så lugn och vacker dag, jag hade kunnat ta en refusering.
Men det fanns inga mail, bara en påminnelse från kalendern som jag hade missat.
Om den enda tid vi faktiskt behövde passa den här veckan, en tandläkartid till Storasystern. Som infallit för tjugo minuter sedan.

Jag lyckas alltid glömma tandläkartiderna!
Jag önskade att allt var i något slags gemensam pott, att de kunde se hur väl jag passat barnläkartider och vårdcentralstider och skolskötersketider och utvecklingssamtal, men det ser de ju inte, de ser bara den här mamman som missar varannan tandregleringstid för sin unge.

När vi kom till kassan visade det sig att äventyrsbadet var stängt.
Vi promenerade hem igen.
När vi gick hem föll regn över oss, men inga skyar som öppnade sig, bara duggregn.
Det kommer att komma dagar då allt jag minns är lunchen, hur fina mina barn var mot varandra, och allt det andra har bleknat.

*

Det blev fredag. Natten var ett oroligt sammelsurium, ändå vaknade jag tidigt på morgonen. Myrkrypningar i benen, myggbett.
Jag cyklade till olika affärer för att titta på gräsklippare, jag skulle behöva köpa en ny, men själva konsumtionen gör mig matt, jag önskar att någon satte ned en gräsklippare framför mig och sa detta är ditt enda alternativ, vill du betala med kort eller kontant? och att det vara en mycket pålitlig människa som inte ville sälja något, bara lösa mitt problem.

Jag cyklade hem utan att ha köpt något och tittade misstänksamt på mitt gräs, försökte avgöra hur snabbt det kommer att växa och om jag kan vänta med att köpa en ny tills min vän kommer på besök och kan hjälpa mig.
I brevlådan låg en påminnelse på en faktura jag aldrig fått, en försäkring för en bil vi redan sålt. Medan ugnspannkakan stod i ugnen ringde jag försäkringsbolaget. Bilen tillhörde dödsboet efter barnens pappa innan vi sålde den, och något händer i de flesta röster när man säger bilen tillhörde ett dödsbo men jag är representant för dödsboet, jag orkar inte höra det medlidandet, jag har ringt så många samtal och det är alltid så mycket papper och specialregler.
Det var semesteranställda och jag fick inga riktiga svar. Jag kopplades till en telefonkö som verkade leda till någon som aldrig skulle svara.

Jag föll i gråt.
Det var inget att gråta över, få saker är det, men i det ögonblicket kändes det som om detta aldrig skulle ta slut: omöjliga obehagliga brev i posten om sådant som aldrig varit mitt, oändliga samtal med främlingar där man är ett olösligt ärende.
Just då kom Habanero in från studsmattan. Tog in scenen: mamman vid köksbordet, med telefonen, tårarna jag inte hann dölja.
”Det är bara lite krångel med en massa papper”, sa jag skamset. ”Det är verkligen ingen fara.”
Hon nickade, gick och satte sig i soffan.
Fem minuter senare, medan jag fortfarande satt i telefonkön, fick jag ett meddelande från henne på Messenger.

Jag lade på luren, satte mig i soffan och tog henne i famnen.
Tänkte:
Älskling, vad ska du göra med ditt språk.
Älskling, vad ska jag göra med mitt. 

Läs mer:

• Ordets gåva, del 3.
• Kometen kommer. 
• Sommar, sommar, sommar. 
• Molnen är borta och månen och stjärnorna är där istället.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.