En kokbok kom i min brevlåda, den kom i precis rätt tid. I dessa ljusa kvällar när jag vill ut med barnen i en lekpark, inte stå vid spisen. När jag är djupt inne i mitt skrivprojekt och vill göra en planering för redigering av de kommande scenerna, inte rulla bönbollar. När svårighetsnivån höjs i min ryskkurs och jag vill plugga kasusböjningar och glosor, inte locka fram svårfångade långdragna smaker ur en sås som måste koka för evigt. När jag bara vill älska alla jag älskar och låta konversationer föras till sitt slut vid middagsbordet, låta själva ätandet ta tid som om hela kvällen ligger framför oss, inte komma till det bordet utmattad efter att man bakat sitt eget hamburgerbröd och fyllt det med krångliga biffar och inse att nu måste vi lägga på ett kol för snart är det dags för läggningsrutinen att börja.
Ni vet ju redan att jag gillar Mera-Vego-böckerna av dietisten Sara Ask och barn-och-ungdomsboksförfattaren Lisa Bjärbo. Familjevänliga vegetariska recept, roliga och varierade smaker, och en varm och mjuk stämning. Böcker där mat ska vara god och lagom lätt att laga och genvägar är tillåtna, framförallt om det gör att man har tid att sitta vid köksbordet och samtala kring den. De lyckas med den fina balansen att ge tips på hur man kan peta in lite mer näring, variation och mättnad i sin maträtt utan att använda ett språk som skapar en hets kring att följa vissa kostregler slaviskt och äta ”nyttigt”. Dessutom är texterna som beskriver recepten skrivna i en trygg, varm och humoristisk ton.
I Kaosvego ligger fokuset på de snabba recepten. Maten som kanske kan bli alternativet till att beställa pizza eller köpa take-away, eller att äta gröt och mackor till middag. (Här finns förvisso ett recept på gröt, men med en särskild touch för att ge den lilla extra middagsnjutningen och tillfredsställelsen). Recepten är varierade i smakerna, vilket jag uppskattar – just när det ska gå snabbt är det så stor risk att hamna i samma hjulspår tills man till slut inte vet om man äter söndagens, tisdagens eller torsdagens middag.
Utöver snabba vegetariska middagsrecept finns ett kapitel med rätter som passar särskilt bra att laga om man bara är en person som ska äta, tipsuppslag med till exempel sådant som är gott att wrapa eller stoppa i hamburgerbröd, och ett kapitel med snabblagade efterrätter. En bok för den som vill laga snabbt, för att hinna äta långsamt.
Snöblandat regn utanför fönstret. Äppelte i min kanna. Tystnad, en total tystnad, så väldig i att det inte finns något avbrott, inget att vara vaksam på, här finns bara jag och mina ord. Morgon, förmiddag. Morgonbestyren avklarade, barn har tagits till dagis och skola, men jag har inte läst några mail, kollat något Facebook, läst några nyheter. Jag har satt mig vid mitt köksbord, hällt upp mitt te, satt på min pomodorotimer och börjat forma meningar.
Fyra dagar att ta ut övertidstimmar och gammalt jourkomp, och ge mitt skrivande dagtiden att bre ut sig på. Istället för idoga trötta kvällshalvtimmar får det mina klaraste stunder. Istället för det korta får det tiden att bre ut sig, låta min hjärna sakta sjunka in, som att sjunka in i en yinyogaställning, hitta ron att stanna där.
Tystnaden omkring när jag får vara i ett skapande är lika ljuvlig som vattnet efter en löptur. Så enkelt, det är ju ingenting egentligen, ett tomt hus eller vatten från kranen, och ändå kan det vara hela världen.
Jag skriver på bokprojektet fram till lunch, sedan gör jag andra skrivjobb. Bokrecensioner, krönikor, sådant. Jag upplever många stunder av djup försjunkenhet under de här förmiddagarna, det där de kallar flow, att befinna mig på en plats där texten uppenbarar sig för mig och faller på plats på ett sätt jag inte vågat hoppas på. Det ger energi. Men jag vet också att det krävs något för att upprätthålla det där tillståndet, att öppna sig med en viss känslighet, att riva ner alla filter jag lärt mig att ha på för att de behövs i den här världen, jag har skrivit om det förut. I det kan jag inte stanna för länge, då dras energin istället.
Men under resten av dagen dröjer sig berättelsen kvar, medan jag skriver andra texter, skickar fakturor, dricker kaffe, hämtar barn på dagis, lagar mat. Det vore omöjligt att den inte skulle göra det. Och om kvällen promenerar jag genom aprilsolen och kylan, känner doften av rök från skorstenar och av fuktig mossa i skogen, och tänker som så många gånger förut på hur märkligt det är, att ha levt med en berättelse så länge som nästan ingen annan har läst, det är som om jag skulle haft en partner som nästan ingen har träffat, så verkligt för mig men för andra mest en låtsaskompis man hört om någon gång. Men vilken kraftfull låtsasvän, ändå.
”Verklighetsflykten är ett sinnestillstånd, inget avstånd”. en lokal semester.
Jag checkar in på Hotell Pommern klockan tolv, jag har fått en kod till min mobil. Nyckelkortet finns i ett skåp, receptionen i just dessa pandemitider bara bemannad under några få morgontimmar. Jag är tre kilometer från mitt hem och hade inte kunnat vara längre därifrån. Hemma rasar barnlek, här råder tystnad. Hemma finns avbrott, här finns kontinuitet. Hemma finns tvätthögarna, här finns lakan att svepa in sig i, tvättade av en osynlighet, bäddade av någon som inte är jag.
Min ryggsäck är packad med böcker, skrivmaterial, och en hårborste. Jag har ett hår som är långt och tjockt på ett sätt som får frisörer att häpna. Hemma hinner jag aldrig borsta hela på en gång innan jag tillkallas för att lösa små och stora katastrofer. Här ska jag rapunselborsta det i många, långa tag medan jag ser på reality-tv.
Tystnaden reder upp trassel i min hjärna som balsamsprayen i mitt hår. Jag har ett sinne med många och långa tankar, med rätt förutsättningar kan det åstadkomma extraordinära ting, men det måste få bottna. Mina tankar måste få löpa klart, slingras ut, annars blir de bara trassel och knutar och tovor.
Ödslighet och le framför kameran. att bo på hotell under pandemin.
Att röra sig genom korridorerna och i lobbyn under det dryga dygnet som är mitt är kittlande på samma sätt som att besöka ett ödehus, vara i skolan efter stängning, arbeta under röda dagar. Med en särskild skärpa är den här tiden, den här platsen, bara min – eller så känns det. Vid ett tillfälle möter jag två andra gäster. Vi hälsar på varandra med nickningar, som om vi vore på spa, i kyrkan, på biblioteket.
Jag dricker te i lobbyn och skriver på mitt bokprojekt. Överraskad betraktar jag min berättelse, hur den ser ut när den skapas någon annanstans än vid köksbordet om kvällen. Den blir inte bättre, eller sämre, men annorlunda, som att se sitt ansikte i ett badrum med flera speglar, där man kan upptäcka det ur nya vinklar.
Jag går ut, promenerar längs havet, en blek solnedgång, vind som blåser in under kläderna, kyler ned, sol som värmer men bara knappt, den här årstiden, jag köper en chèvresallad på ett av snabbköpen, det här sker under restriktioner när alla restauranger är stängda.
Jag äter i sängen och ser på teve, Tillsammans med Strömstedts, båtresor i glittrande skärgård och äta middag med andra och skratta framför kamerorna så att det ser ut som att man bara råkar ha en trevlig kväll tillsammans och det slumpade sig så att man blir filmad. Jag tänker på hur tacksam jag är över att mitt jobb inte handlar om att småprata avslappnat gemytligt med en kamera i ansiktet, kanske är det vad jag är minst lämpad för i hela världen.
Jag ser på Babel, de sänder en intervju med en mexikansk författare. När hon och journalisten kommit på plats med avstånd mellan sig konstaterar de att de kan ta av sig maskerna, det är en märklig tid detta, att det nästan blir intimt att umgås med någon annan utan att ha halva ansiktet täckt. Journalisten säger ord hon ska associera till, säga vad hon tänker så snabbt som möjligt. Journalist, säger Babeljournalisten. Mord, säger den mexikanska författarinnan utan en sekunds tvekan, för detta är hennes verklighet: att döden är vad man riskerar om man skriver och söker en sanning.
tid som blir lång. konsten att göra ingenting.
Jag läser i timtal och inget stoppar mig. Jag läser Vi röstar om vi saknar mammaav Nina Pascoal. Jag läser Diva av Monika Fagerholm. Jag läser Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén. Ibland tröttnar jag på att läsa och då tittar jag på teve. Ibland tröttnar jag på att se på teve och då tar jag en tupplur. Ibland tröttnar jag på att tupplura och då skriver jag. Ibland blir jag hungrig, då äter jag nötter. Ibland blir jag kaffesugen, då gör jag kaffe med kapslar i bryggaren på rummet. Ibland behöver jag miljöombyte, då sitter jag i en tyst lobby. Ibland får jag för mig att jag borde göra något mätbart, skaffa mig en målsättning; brainstorma fram blogginlägg, skriva färdigt en recension med deadline snart, sitta med romanen ett visst antal pomodorostunder. Då skakar jag sakta på huvudet, drar krispiga lakan tätare kring kroppen, och påminner mig att var sak har sin tid, vart krav har sin plats, och på den här platsen finns inga krav alls, det är hela poängen.
Jag ser på frågesport på teve och skriker YES! till tystnaden när jag svarar rätt svar. Jag tar en kvällspromenad när det mörknat men fryser för mycket. Jag köper en tandborste för det har jag glömt, det glömmer jag alltid, oavsett om jag är i Göteborg eller ett par kilometer från mitt hus, och jag kommer inte att cykla hem och hämta, hemma finns inte, det är en annan verklighet, det är ett annat sinnestillstånd.
Jag sover en natt i drömlös tystnad, jag vaknar när jag vaknar. Jag hämtar take-awayfrukosten och dricker vitchokladsmoothie och äter rågbrödsmackor i sängen medan jag ser på Nyhetsmorgon, jag dricker kaffe och tänker på ord, jag fotograferar och tänker på ljus. Jag njuter av mitt eget sällskap, det är det sällskap som alltid varit bäst, det är ett sällskap jag trivts i hela mitt liv.
Jag checkar ut vid två, i pandemitider får man stanna länge, bara att lämna kortet i en korg, jag cyklar långsamt hem genom blåsten, som när man sakta sträcker på sig efter yogapasset, ett försök att inte chocka kroppen när jag rör mig från ett tillstånd till ett annat, när jag återvänder efter tjugosex timmar och tre kilometer bort. Men känner mig som om jag har rest både länge och långt.
PS. Ifall någon undrar, som man gör i bloggar ibland, är detta varken något kommersiellt samarbete eller något jag blivit bjuden på. Egna pengar finansierade denna verklighetsflykt. DS.
Påskaftons kväll och kanske är det nu du inser det fantastiska i påsken: Att lördagskvällen får kännas som en söndagsafton fast man har två lediga dagar kvar. Så mycket möjlig skrivtid! Men hur kan man sätta igång? Eller så har du överskattat vad man hinner och orkar på fyra dagars ledighet och tänkt att du både ska storstäda huset, springa en mil, bygga goda relationer till familjen och skriva en roman. I så fall kanske du behöver släppa skrivplanerna för helgen och istället planera hur dina skrivdrömmar kan få ta plats i din vardag, så inte varje ledighet fylls av stressen att jaga det du längtar efter. Oavsett vad du behöver kommer här tips på tre sätt att få igång med skrivandet. För dig som drömmer om att skriva och samtidigt kanske ifrågasätter de drömmarna. Tänker men om jag vill skriva, varför skriver jag inte?
1. Skapa en vana utan prestationskrav
Man får sjunga i duschen utan att behöva bli en världsstjärna och man får skriva utan att lyckas skriva en roman. Om du längtar efter att skriva men det aldrig blir av, kan det handla om att kraven på vad du ska åstadkomma har blivit så stora att det blir oöverstigligt. Närma dig skrivandet genom att ge det plats i ditt liv. Skrivande behöver inte berättigas av något annat än lusten att skriva. Det behöver inte ”bli” något. Och även om du vill att det ska bli något, så är det något som kan komma i ett senare skede. Börja med att skapa en vana där du skriver. Det kan vara korta skrivövningar, fritt flödesskrivande, små scener som du inte vet hur de hänger samman. Ge dig en tid och en plats och låt målen komma senare.
3 tips för att etablera en skrivvana:
Gör den regelbunden. Jag älskar vad som händer med mitt skrivande när jag strävar efter att skriva varje dag. Även om många strödagar faller bort gör regelbundenheten att jag är inne i min text och mitt skrivmindset. Precis som med regelbunden träning gör regelbundet skrivande att startsträckan varje gång inte blir lika lång.
Koppla vanan till något. Efter att mina barn är i säng brukar jag ta en kopp kvällste. När jag slår på vattenkokaren vet jag att det är dags att ta fram datorn och sätta mig med romanprojektet. Kanske kan du koppla väckarklockans signal på morgonen med att du ska skriva några minuter? (Det händer inte i mina kaosmorgnar kan jag garantera, men ditt liv kanske ser annorlunda ut). Eller kan skrivandet få plats när du väntar i bilen medan barnet är på fotbollsträning? Eller vid köksbordet direkt efter att du städat undan middagsdisken?
Gör den enkel att utföra. Det är roligare att ha målsättningen att skriva tio minuter och ibland sitta en halvtimme än att kräva trettio minuter och oftast bara hinna tio. Gör vanan liten och känn dig ofta duktig.
Vissheten om att man kan skriva vad som helst kan vara förlamande. Vad som helst är så stort att det blir överväldigande. Skrivövningar är fantastiska för att sätta igång kreativiteten, eftersom de ger ramar och begränsningar. För den som ändå dras med känslan av att det borde bli något av det man skriver kan det vara skönt att ha en konkret uppgift.
3 skrivövningar för att komma igång med skrivandet:
Skriv en kort text där följande ord ingår: nymåne pappa dagg äppelpaj rök läder Tillägg: Du kan göra samma övning men kombinera den med flödesskrivande, dvs sätta en timer på 10-20 minuter och bestämma att du skriva så mycket du kan under den tiden, och försöka få in dessa ord.
Leta reda på en låt du lyssnade på mycket som tonåring. Sätt den på repeat och skriv om de minnen som låten väcker. Fokusera på alla dofter du kan komma ihåg från den tiden.
Skriv en text som börjar med meningen: ”Hon kunde inte sluta springa.”
Om man knappt hinner skriva, hur ska man då hinna läsa böcker? Jag fattar, tiden är knapp. Men skrivande flyter så mycket lättare om man också läser. Om du ska springa blir det lättare om du har ett par skor att springa i, om du ska skriva blir det lättare om du har en bank av språk och historier i hjärnan att ta avstamp i från. De gånger jag har skrivkramp är det ofta att läsa mer, inte skriva mer, som slutligen lossar den. En bra nyhet är att det funkar fint att kombinera en läs- och en skrivrutin. En uppvärmning inför varje skrivpass kan vara att läsa i en bok. Vad ska man läsa då? Vad som helst. Både litteratur du älskar och litteratur du hatar kommer att lära dig skrivandet. En riktigt dålig bok kan få dig att tänka men det där kan jag göra bättre själv. Och sedan sätta dig ner, köra igång, och göra det bättre själv.
Sådär. Det var allt för den här gången. Lämna gärna egna tips på att få in skrivande i livet i kommentarsfältet. Om du har nytta av det här inlägget – dela det gärna vidare, eller tryck på hjärtat.
Mars var en njutningsfull läsmånad. Jag avslutade några böcker jag läst under längre tid och plöjde andra på mindre än ett dygn. Jag lyckades välja att läsa för att koppla av i stället för att distrahera mig med sådant som egentligen inte hjälper mig att vila. Jag läste facklitterärt och skönlitterärt, sparsmakat och bombastiskt. Här är böckerna jag läste i mars:
Den stora skrivboken-trilogin av Agota Kristof
Den här boken innehåller tre tunna böcker som tillsammans utgöra en trilogi: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Böckerna utgavs första gången på 80-talet och är skrivna av den ungerska författaren Agota Kristof, som i ung vuxenålder flydde Ungern för Schweiz och skrev sina böcker på franska. De skildrar krig och efterföljande diktatur, mänskligt mörker och mänskligt ljus – fast ibland blir läsaren osäker på om ljuset faktiskt finns där, eller om det är fantasier som människorna i mörkret skapar för att klara av sin verklighet. Här finns många obehagliga scener som jag är ambivalent inför, och en myllrande lek med verklighet och fiktion. Den stora behållningen är det avskalade, precisa språket som har en alldeles säregen karaktär. Kommer med en längre recension snart!
Söndagsplock vecka 25. Tipsar om Vi kom över havet av Julie Otsuka, också den språkligt intressant och mäktig i det kortfattade.
Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén
Efter min recension av Mina ryska vänneroch beskrivning av min östfascination fick jag minst fem tips om att läsa Anna-Lena Lauréns Sammetsdiktaturen. Laurén är finlandssvensk journalist bosatt i Ryssland sedan 2006 och är korrespondent för flera tidningar och har gett ut flera böcker om att leva och bo i Ryssland. Där Mina ryska vänner är poetisk, personlig och litterär och med fördel kan läsas i ett svep, är den här essäsamlingen om livet i Ryssland rak och rapp och humoristisk och mindre personlig. De enskilda essäerna kan läsas helt fristående. Längre recension kommer även här!
Poetisk uppväxtskildring med tusen lager. Språket och berättande bryts upp, sanning eller fantasi är svårt att urskilja, ett eget världsskapande av en särskild sort. Läste om denna för min serie med böcker som inspirerat mitt skrivande, och recensionen hittar ni här.
Skrivandet? Skrivandet. Så är minnet slut. Jag vet inte riktigt hur det var. Allt det som hände och det som inte hände alls.
Återhämtningsguiden av Niclas Almén
Psykologen Niclas Almén skriver konkret om hur vi kan minska stressens negativa effekter genom att öka vår återhämtning, inte minska stressfaktorerna. Högaktuellt i denna tid av stress och oro vi inte kan styra över i form av coronapandemin, samtidigt som pandemin och restriktionernas effekter har minskat ned återhämtande lustfyllda aktiviteter för många. Boken är lite långrandigt skriven ibland för min smak, men budskapet inspirerande. Första halvan innehåller teorier och tips kring att få mer återhämtning, andra halvan är ett konkret program vecka för vecka för ökad återhämtning. Ett annat boktips på samma tema är Reload: så blir du återhämtningssmart av Henrik Fexeus och Catharina Enblad som kom för några år sedan. Längre recension finns i nästa nummer av Affärsmagsinet Forum som utkommer 8.4 – jag skriver bokrecensioner för dem en gång i månaden. Här kan du läsa mer om vilka typer av frilanstexter jag skriver.
Jobba med mig. För den som läser detta och undrar varför jag inte redan skriver text för er också!
Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal
Suggestivt och tight om tre systrar, en charterö, en fladdrigt dysfunktionell mamman och att behöva bära ett ansvar man är för liten för. 20-talets bästa läsupplevelse skrev jag i min recension, och tankarna kring den här boken dröjer sig kvar. Rekommenderas starkt.
Jag har tidigare skrivit om Karin Erlandssons barnbok Pärlfiskaren och hennes bok om att skriva, Alla orden i mig. Missdåd och Pojken är två deckare i finska Österbotten, i samma miljö och med i hög grad samma karaktärer. Eftersom Alla orden i mig delvis beskriver processen med både Missdåd och Pojken har jag varit sugen på att läsa dem ett tag. Miljön är tidigt 90-tal på mindre ort i Österbotten. Nyexaminerad journalisten Sara Kvist kommer för att arbeta på lokaltidningsredaktion. Under midsommaraftonen dör en kvinna, ett misstänkt mord, och berättelsen är i rullning. Mord- och våldsberättelserna i både Missdåd och Pojken är egentligen böckernas svagaste del – i slutändan övertygar de mig inte. Är man ute efter en riktigt pusslig pusseldeckare ska man nog söka något annat. Men här finns ett exakt, avskalat språk – på ett sätt samma kvaliteter som i Agota Kristofs böcker, fast de i övrigt är helt olika berättelser. Varje mening bär en exakthet, när så få ord används måste varje ord vara avgörande, och det innebär en mycket skicklig gestaltning. Lätta att läsa men ändå med litterär tyngd, bra kom-igång-läsning om man vill ha något med både flyt och litterära kvaliteter.
Måsarna skriker så mycket nuförtiden, har de gjort det varje vår här hela tiden, när jag hör dem rör sig alltid samma minnen framför mig, vissa tider som etsar sig fast och vissa ljud som tar en dit. Jag minns att vara arton år i Umeå när våren går över i försommar, de första varma dagarna, björkarna i maj, ett helvete för pollenallergiker men inte för mig, jag minns att vara nygravid för första gången i mitt liv och vara illamående och trött på ett omvälvande sätt, ett personlighetsförändrande sätt, att översköljas av detta okontrollerbara som jag inte kan kämpa emot. Dåsiga dagar på soffan så fort jag kommer hem efter föreläsningarna, att tillbringa timmar med att stirra ut i hur vårljuset virvlar genom dammet, att göra det utan att där finns någon sorg, att göra det och allt som finns är varande.
Men måsarna, hur jag öppnade fönstret och hörde dem skrika, de brukade cirkla kring Rådhustorget och äta matrester från tonåringar som fikade på bänkarna där och från Rex uteservering, vi bodde nära torget då, in for ljudet av majvind genom börkarna och in for ljudet av måsarna. Och in for värmen, efter min första vinter där uppe, tinade upp mig.
Jag visste mycket lite om många saker men jag visste också att jag brukar klara mer än vad jag har förväntat mig. Och när jag somnade från mitt illamående var det med tanken om att om jag klarade också dessa ändlösa dåsiga dagar, då kunde jag åstadkomma stordåd.
Som man tror att man kan göra, när man är arton år. Som man kanske faktiskt kan göra sen, i all den tid som kommer efter.
När jag vaknade gick vi och satte oss där vid Rådhustorget, doften av stekos från Frasses Hamburgare, en blodröd solnedgång över oss, människors sorl, måsarnas skrik. Det väldiga i att uppleva världen omkring sig för första gången som det är att vara så ung. Jag blickade mot himlen, lät händerna stryka över magen som ännu inte fanns. Kände mig alldeles nyvaken.
En gång steg vi upp en timme för tidigt, men vi förstod det inte. Vissa händelser är lätta att datera, eftersom de sker i samband med något annat. Det här var förra gången vi bytte tid, i höstas. Vintertiden. Om sommartiden känner ni ju till min åsikt, men vintertiden! En timme extra på dygnet, som om någon gav en chansen att få hinna ikapp. Om man kommer ihåg ändringen, förstås.
Jag har ju ingen smartphone, åtminstone inte i det här skedet i mitt liv, och just den morgonen uppenbarade sig en av nackdelarna: man måste själv komma ihåg att ställa om tiden på telefonen. Klockan ringde en måndagsmorgon i oktober. Höstmörker och dimma låg tungt utanför fönstren. Morgonen var stressig som måndagsmorgnar i oktober kan vara. En Habanero som argumenterade mot att man ska byta underkläder dagligen (Varför skulle man slänga trosor i tvätten som man JUST blivit van vid?). En Liten Gubbe som glömde bort att äta frukost eftersom han fastnade i att läsa en bok. En Storasyster vars gympakläder var mystiskt försvunna. Och så fort, fort iväg i lådcykeln, redan försenade.
Gatorna var märkligt öde den morgonen. Dimman, den tomma tystnaden, fukten i luften som kröp in under kläderna, var vi i en roman av Stephen King? Var vi så försenade att alla redan hunnit till jobbet? På vägen till dagis brukar jag alltid se kollegor på väg till jobbet, men nu – inget.
Vi var femtio meter från dagis när jag insåg att vi missat tidsomställningen och var en timme tidiga. Fast eftersom vi var så försenade var den timmen bara en halvtimme.
Vi skulle kunna åka hem igen, men då bara för att vända i dörren och åka tillbaka igen. Så istället fortsatte vi. Förbi dagiset, ned på stan. En mamma och två små, tätt hopkrupna i lådcykeln, medan de med beundran betraktade staden, på natten. Ljusen. De stängda butikerna. Ett ödsligt hösttomt Gröna Udden, så annorlunda från sommarens äventyr.
Vi anlände tidigt till dagis, istället för försenade. Jag var glad i huvudet av den extra morgonmotionen. Vi har varit på ett äventyr, sa Habenero, ett stort äventyr, sa Lilla Gubben, vi har sett Mariehamn på natten, sa de båda två. Och i mitt stilla sinne tackade jag för min extra timme. Att den blev så välanvänd, trots att jag inte ens planerat den.
Världen ser smutsig ut den här tiden på året, jag vet att folk spritter av ljuset men jag vet också att för mig blottar det mest alltings damm. Det blir bättre sedan när försommaren kommer. Det är övergången som alltid förvirrar, precis som omställningen till sommartid, varje år sliter jag mitt hår, varför ska man nu plötsligt stjäla en timme av mig, struntsamma om kvällarna är ljusa, jag vill ändå bara sova tidigt.
Jag har suttit i möten vid en skärm hela veckan, jag har inte orkat skriva. Mitt hjärta ömmar för alla er som gör det här hela tiden, sitter med headsetet på i möten. Jag längtar till att få träffa riktiga patienter nästa vecka, människor av kött och blod, känna på en puls och rummets stämning, lyssna till ett hjärta och en människas berättelse, möta en blick. Jag har suttit i möte om förbättringsförslag för en kurs (om ätstörningar, det var den jag gick i Göteborg i höstas under de korta veckor mellan två coronavågor då vi fick resa på sådant). Jag har gått en kurs i affektiva sjukdomar. Jag har tänkt att det finns så mycket jag vill lära mig, att att det finns så mycket jag borde lära mig, jag har tänkt att skärmen ger mig huvudvärk.
Och jag har inte skrivit, framförallt är det väl det jag har saknat, läst massor men inte skrivit, som att andas in men inte ut, vad blir man utan sina ord. Vad blir jag utan mina ord.
Idag har jag: cyklat med en barncykel i lådcykeln för att få hjälp att fixa en kedja som hoppat ur (och kände samma lättnad när jag fick det ordnat som i höstas). Jag försökte ordna det själv men det gick inte, jag tänkte att finns det något jag vill i mitt liv förutom att lära mig allt om bipolaritetsdiagnostik så är det att meka med cyklar. Tyvärr är jag mycket närmre diagnostiken än cykelkunskaperna, med cykelfixandet blir jag som alla som säger jag vill också skriva en roman jag har världens bästa idé men aldrig ens öppnat dokumentet.
cyklat till Emmaus med en lådcykel full med saker som kan ge någon annan glädje men inte längre mig. Jag stod i inlämningshallen och stirrade upp mot dessa enorma hyllor med lådor, svindeln som i en katedral när man blickar upp mot taket valv, överkonsumtionens överflöd, hur kan det existera så många saker om någon redan haft och inte vill ha, tänkte jag. Jag vill inte ha så många saker, jag vill bara ha en cykel och ett hem.
klippt marvinsklor.
Idag ska jag: ligga på soffan och läsa dagstidning. äta getost och rödbetor och hasselnötter. plugga ryska. (Varje gång jag nämner den där ryskkursen får jag en sådan dejà vu-upplevelse, som om det här är min blogg 08/09 igen och ingenting har hänt, och egentligen har det kanske inte det, det är samma kärna, bara en mognare språkdräkt.) ha bokklubb på Zoom. se på teveserier och äta frysta hallon, som karameller.
Som ni märker hade jag ovanligt lite att säga, men sa det som vanligt i ovanligt många ord. Kanske ville jag bara berätta varför den här platsen stått lite stilla den här veckan, och att snart kommer den att röra sig som vanligt igen. Vi hörs.
Karamellögonblick. Stunder att spara, suga på så länge man kan hålla kvar smaken av dem.
Lilla Gubben som ger noggranna rapporter när jag hämtar honom om vilka skor han valt att ta på sig på dagis. ”Idag var det dags för vårskor”, säger han och nickar åt ordens sanning, ”det var hela tretton grader varmt mitt på dagen.” ”Hur vet du det?”, säger jag och han ser på mig som om han blir oroad över min bristande uppmärksamhet. ”För att det finns ju en termometer på dagis. Vi har en termometer hemma också, har du sett det? På morgonen visade den åtta grader. Graderna ändrar sig, på dagen.”
Doften av en gråvit morgon i slutet av mars, när asfalten doftar fukt och man anar att solen bakom molnen kommer att värma när den kommer fram. När även gråmulna dagar är så ljusa. Direkt solljus är så starkt, framförallt vårens sneda strålar, gräver sig rakt in, jag får huvudvärk. Men detta. Att också en mulen dag kan andas vår.
Storasystern och jag, när det bara är hon och jag, som man kan behöva att bara vara med sin mamma när man är nio snart tio och både liten och stor. I badkaret, i duschen, på promenaden. Borsta hennes hår, fläta hennes hår, fånga alla hennes hjärtas hemligheter.
Pepparmintste och en bok på balkongen när det egentligen är för kyligt för att sitta ute, men bara några minuter, semesterkänslan i att läsa i tystnad utomhus, lugnet i huvudet som kommer av ord.
Att gå en promenad med Habanero i skymningen. En liten hand i min. Solens sista strålar värmer, vårens alla vindar kyler. Längre tystnad än vanligt, med Habanero. Och sedan: ”Mamma, jag vill alltid vara på den här åldern.” Ser upp på mig, ögonen klara och blå, bakom allt vilt runtsnurrande i världen så stora tankar i en så liten flicka. ”Mamma, jag vill alltid vara fem kanske sex år.” Flyttar sig några centimeter närmre, trycker sig mot mitt ben. ”Men mamma, jag växer upp. Åldern kommer vara över. Mamma, jag kommer sakna den.” Älskade vän. Jag också.
En charterö, klibbigt svettig. Ömsom klaustrofobiskt tryckande, ömsom kittlande fylld av förväntan. En mamma som svajar, glider på gränsen, uppfylld av egna hastiga känslor och desperation som hindrar henne från att ta det föräldraansvar hon borde. Tre systrar: fjortonåriga Sabina som utmanar mamman med eldiga konflikter till följd. Den lilla Isabella, som storasystrarna behöver ta hand om och skydda, fast de inte alltid orkar att axla det ansvaret. Och så Kornelia, historiens berättare, mellansystern i mellanlandet som det är att vara tolv år gammal. Ett barn som längtar efter vuxenvärldens suggestion. En beundrare av sin storasyster, som vill få alliera sig med henne. Men också ett barn som inte vågar vara på systerns sida i konflikterna med mamman. Eller kanske inte alltid vill det. Söker sig till mamman som ett barn söker sin förälders kärlek, även när svaret inte blir vad man letar efter.
Den tryckande hettan. Ön där semestern skulle bli så rolig för det har mamman bestämt. Men spänningarna mellan dem är lika tryckande som luften. Och en dag är mamman borta.
Vissa böcker kommer till en i ett läge när man är mottaglig, precis som vissa kärlekar gör. Och sedan är man golvad. I helgen var det så, jag plöjde en bok på en dag, vet inte när det hände sist. Det var debutromanen Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal, och det var årets bästa läsupplevelse hittills, kanske 20-talets bästa läsupplevelse hittills.
Här finns så många saker jag älskar, sådant jag själv skriver om i mitt bokprojekt: gränsland mellan barn och vuxendom. Att förhålla sig till en dysfunktionell modersrelation mitt i den frigörelsen. Miljön som en avgörande del av berättelsen, att använda skådeplatsen till fullo för att spela upp sin historia. Språket är exakt och gestaltningen utsökt – här skrivs inget på näsan, här får jag som läsare uppleva det. Här finns gråskalorna och jag får uppleva dem med. Jag känner öns hetta, nattens kittlande lockelse. Jag känner mammans förtvivlan av att inte kunna vara den mamma hennes döttrar behöver. Jag ser Sabina och Isabella och Kornelia framför mig. Jag oroar mig för dem alla tre, kan inte sluta läsa förrän jag vet vart det ska ta vägen.
Pascoal lyckas skapa en bladvändare där spänningen ligger på flera plan – både i det yttre och det inre. Hon åstadkommer det jag ofta saknar i nyutkommen svensk litteratur: kombinationen av ett driv i berättelsen, ett djup i karaktärsteckningarna och ett språk med en egen ton. Teknisk skicklighet kombineras med känsla, det finns en närvaro och ett djup i texten och när jag slagit igen boken ligger jag tyst, berörd, samma känsla i rummet som när en fantastisk musiker tystnat och det går flera långa sekunder innan alla samlat sig nog att börja applådera.
En magnifik debut, smärtsam med nerv, inget att läsa om man känner sig lite skör men definitivt något att läsa om man vill bli berörd. Jag hoppas att detta är början på ett långt författarskap.
Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
