Karamellerna

De glimrar till ibland. Ögonblicken när föräldraskapet känns som en förälskelse. Bilder som dröjer sig kvar, som varma bollar i magen, som jag bär med mig genom allt som är vanlig vardag. Mellan maskiner med smutstvätt och femåringar som vägrar sova och med armarna i sidan förkunnar Du säger att jag ska gå och lägga mig men VARFÖR SITTER DU SJÄLV HÄR VAKEN PÅ DIN STOL??? Mellan försenad till dagis och åh-nej-en-ingrediens-till-middagen-saknas.
En dag när det är för varmt. En dag när det är för grått. Jag plockar fram små minnesbilder som karameller och suger på dem längre.

Marsvinens första utevistelse, barnen som publik som om detta vore ett storslaget arrangemang de knappt hann knipa biljetter till. Intensiva konversationer om varje steg de där djuren tar. Nu äter han ett maskrosblad, maskrosblad passar honom bra. Nej nej lille du! Åt höger, åt höger, där finns det mer maskrosblad! Nej höger säger jag! Han kan inte höger och vänster. Maskrosbladen är snart slut i hagen. Spring fort och hämta mer!
Och Lilla Gubben som rusar iväg genom trädgården, fort som om det är en akututryckning, som om livet hänger på detta, för att plocka mer.

När jag säger till Lilla Gubben när han bryter ett bråk med sin syster genom att dela med sig istället: Vad duktig du är, vad stolt jag blir över dig nu.
Och han ser upp på mig med de mörka ögonen, stryker fukt från havet ur de långa ögonfransarna, säger:
Du är också väldigt duktig mamma, tycker jag. Vad stolt jag är över DIG.

Storasystern som lärt sig att brodera, sitter där med nål och tråd kvällar och helgmorgnar igenom. När vi går på en hälsokontroll tar hon med sig sin lilla broderikasse, för att ha något att göra i väntrummet. Det passar henne så väl att sitta sådär, skapa egna mönster och egna världar medan hon konverserar med mig om diverse observationer. Det är så mycket äldre tiders kyrkkaffestant över henne – broderiet i knäet och kollen på människor och deras samverkan och bestämda åsikter kring vad som är ett gott äktenskap, korrekt barnuppfostran och vad som kännetecknar äkta kärlek.

De där stunderna som börjat komma nu och som förändrar vår tillvaro tillsammans.
De långa stunderna när de själva sysselsätter sig med sådant de tycker om. Läser böcker, ritar, pysslar.
Och jag sitter i närheten, och gör sådant jag tycker om. Läser. Skriver.
Tillsammans fast var och en i sitt.
Kanske den bästa sortens umgänge.

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!