Ett podcastavsnitt
Lyssnade på P3 Dokumentären Hans Scheike, smiskkollektivet och övergreppen. 
Hade hört om Hans Scheike som “sektledaren som ger smiskterapi till alla sina tjejer” och det lät ganska oskyldigt om än lite knäppt, men hade inte hört att han faktiskt dömts till flera års fängelse för övergrepp mot barn. Det nämns också i dokumentären: hur Scheike och hans kvinnors sätt att medverka medialt och prata om “sin livsstil” men konsekvent glida från ämnet när det gällde de brott de faktiskt var anklagade för ledde till att brotten kom i skymundan och att det på ett sätt blev förövarnas berättelse som fick leva kvar. Fascinerande att höra Scheike och kvinnorna intervjuas och deras sätt att undvika att svara på frågorna.

En bok
Vi kom över havet av Julie Otsuka hypeades på så många ställen för ett par år sedan att jag tappade allt intresse för att läsa den bara för att jag läst så många beskrivningar av den. Som tur var svalnade den irrationella aversionen, och häromveckan plöjde jag den med stor behållning. Vi kom över havet är berättelsen om japanska postorderbrudar som kommer till USA på 20-talet, och den nätta lilla boken sträcker sig fram till 40-tal och världskrig. Boken är skriven i vi-form, det är som de massiva kollektiva rösterna av en massa människoöden samtidigt, och det var just beskrivningen av det speciella berättarperspektivet som fick mig att känna skepsis; jag har svårt för böcker som blir diskuterade för att de använder ett särskilt grepp. Vill inte läsa något för att checka av “läst bok skriven i första person plural” på listan. Men formen är på många sätt det minst intressanta här. Den är som bra form ska vara – bara ett medel för att få fram berättelsen. Denna korta bok är poetisk, gripande, böljande, humoristisk och för jävla bra. Mäktig trots sitt format, tänk att den avnjuts som en fyllig chokladpralin snarare än lösgodis.


(Bilden hämtad från Iiris Viljanens Facebooksida).

En låttext
Tycker Iiris Viljanen är utsökt både som musiker och textförfattare. Älskar till exempel Ska vi fira om sjukdom och kroppsoro och livets skörhet. Texten till Man är ju bara människa från hennes nya album är något alldeles särskilt. Tycker citatet ovan säger allt – det här är låttexter när låttexter är poesi som är små berättelser i bara några rader.

Ett blogginlägg
Tycker Frida Kummerfeldt ofta skriver så bra om självmedkänsla, att på allvar vilja ge sin kropp hälsa men utan självföraktet och självplågeriet som “hälsosamma förändringar” bisarrt nog ibland är ett kodord för. Mycket kloka ord om vikt och kropp, mat och liv hos henne. Läste att hon inspireras av boken Mattillåtet av Gisela van der Ster, den minns jag också som en sjujäkla bra bok, med brasklappen att det är ett decennium sedan jag läste den. I alla fall så har Frida skrivit ett inlägg där hon samlar sina bästa inlägg om självkänsla. Tycker samlingen är perfekt att plöja med en härlig kopp gott kaffe en lugn stund för att göra livet med sig själv lite mjukare, varmare och snällare.

*

PS de kommande veckorna gör jag ett slags bloggutmaning för mig själv (mitt liv är fullt av egenskapade utmaningar, det är min välsignelse och förbannelse. Tävlar med mig själv i sista cykelspurten med barnen i lådcykeln på väg till dagis, försöker maxa hur mycket hushållsarbete som hinns med på en kvart, sådana små vardagstävlingar). Så det kommer att bli extra många inlägg ett tag framöver. Hojta om det är något särskilt ni vill läsa om! Kan inte säga att er vilja är min lag, det är jag alldeles för envis för, men jag är inte döv för önskemål.
kyssar&kärlek ha en fin vecka.